Man ska inte snatta, särskilt inte från Sveriges kändaste rättskolumnist. Ändå är det så allt slutar. En timme efter avslutad intervju kommer ett meddelande från Oisín Cantwell: ”Obs! Jag anklagar er inte för stöld!!!”.

Jag är skyldig. Turligt nog har jag råkat råna en 61-åringen som själv har usel moral. I alla fall om man ska tro Sveriges Radio P3 som 2021 gav Oisín Cantwell lägsta betyg när han var med i inslaget ”Vardagsfilosofiska rummet”.

Vad har du att säga till ditt försvar?

– Absolut ingenting.

Då prövades hans känsla för rätt och fel mot Paulina ”Paow” Danielsson. En influencer som sedan dess både åkt fast på Arlanda med knark och fällts för Reklamombudsmannen, då hon uppmanat följarna att operera barbienäsa i Turkiet till rabatterat pris.

– Vi var en hopplös duo. Men efteråt brukade Paow mejla mig och kalla mig ”Professorn”. Vi blev lite kompisar ett tag.

Salig får Oisín Cantwell i alla fall tillbaka sina airpods, efter att ha spårat positionen i telefonens Hitta-funktion. Hörlurarna hade jag råkat lägga i min handväska. Synd. Jag borde ha tagit den vita uppstoppade haren från vardagsrummet istället.

– Den är faktiskt inte skjuten av min vän Leif GW. Men kunde ha varit.

Ledtråden på köksbänken

Den prisade stilisten började på Aftonbladet ungefär när Gustav III var kung. Så lyder i alla fall hans egen historieberättelse. Det var 90-tal (på 1900-talet) när Oisín Cantwell fick sitt första vikariat på kvällstidningen, med idealet folkbildning under bröstfickan. Sedan dess har det hunnit bli 15 år som nyhetsreporter och lika många i rollen som nyhetskolumnist, ofta med fokus på rättsfrågor.

Hans hand vittnar om ett yrke i ordets tjänst. På ett finger har Oisín Cantwell en blå fläck – ett tecken på att han är vänsterhänt, eftersom handen har släpat i skrivblockets bläck. På diskbänken står en annan ledtråd om journalistlivet: en pillerburk med antihistaminet Lergigan. Han lider troligen av sömnproblem.

Sprit dricker han inte längre, även om det ingår i det klassiska murvelbegreppets gyllene trio: Sena nätter, mycket kaffe, mycket alkohol.

– Jag har druckit mer än min kvot i livet. Kaffe dricker jag fortfarande, men jag har slutat vara nattmänniska.

Är det därför du äter Lergigan?

– Vilken blick. Ja, det är för att jag sover så jävla dåligt. Men Lergigan funkar bra, säger han och serverar light-saft med citronsmak.

Han försöker undvika att bli tjock och promenerar en mil om dagen. De lugnande tabletterna tar han vid 21.30, en stund före läggdags.

– Det är bara på förmiddagen i princip som min hjärna funkar något sådär oklanderligt.

Så här helylle har livet sannerligen inte alltid sett ut.

Med nöd och näppe

Oisín Cantwell tycks prata i färdiga svar. Han uttrycker sig med en torr och slagfärdig komik, ofta med udden riktad mot sin påstådda medelmåttighet. Ett charmigt drag som skänker en air av ödmjukt självhat.

Temat återkommer med variationer. ”Jag tycker inte jag själv är så jävla intressant.” Eller: ”Jag kanske har för mycket distans till mig själv för att på allvar ha en förhoppning om att jag kan påverka.”

Den melankoliska ådran går igen i hans kolumner, där han i en politiskt gapig tid mutat in en unik position: att skriva om orättvisor utan att skruva upp volymen.

Oisín Cantwell verkar skriva för att förstå världen – men också för att stå ut med den.

Hur går det med det just nu? Står du ut?

– Med nöd och näppe. Jag tycker att vi lever i en förfärlig tid på ett grundläggande existentiellt plan.

Han pratar om starka politiska ledare som börjar urholka demokratier. Konstaterar att en försvagning av rättsstaten pågår runt om i västvärlden. Som nyhetskolumnist ser han flera tecken, i form av svenska lagar som trätt i kraft eller är på väg att göra det: avlyssning av människor som inte är misstänkta för brott. Anonyma vittnen. Vill varna för vad en regim i framtiden kan använda den nya lagstiftningen till.

– Vi lever i en högertid.

Var tror du att läsarna placerar dig politiskt?

– Om man ska tro inkorgen så är jag i bästa fall socialdemokrat, i sämsta och troligaste fall vänsterextremist.

Stämmer det?

– Jag är apolitisk numera. Jag bryr mig inte riktigt om vilka som styr och ställer i det här landet. Men när jag ser att den här grundläggande anständigheten naggas i kanten, då blir jag faktiskt förtvivlad. Om det är några som på allvar kan skada en stat, då är det politiker. Det har historien lärt oss.

”Inga kvinnor under 40”

Han kommer bli folkkär nu, i den mån han inte redan är det som Aftonbladet-profil. I vinter tävlar han med poddaren Julia Frändfors i ”På spåret”. De kompletterar varandra. 

– Julia är väldigt allmänbildad. Väldigt rolig. Väldigt smart. Men hon är också väldigt intensiv. Hon är krävande. Man vet att man lever när man har med henne att göra, säger Oisín Cantwell.

Han berättar att Frändfors, flera månader före inspelning, skickade ett dokument om vad de skulle plugga in.

– Jag lyssnade bara med ett halvt öra. Två veckor innan vi skulle ner till Göteborg och spela in öppnade jag dokumentet. Jag trodde inte mina jävla ögon.

Enligt planen skulle Oisín Cantwell plugga in hela Asien, Afrika och Australiens geografi. Det gjorde han inte.

– Hon var otroligt ambitiös. Jag var det inte alls.

Det låter som en klassisk könsrollsuppdelning?

– Ja, det kan tyvärr vara det. Men om hon blev sur så lyckades hon dölja det.

Sin ”På spåret”-partner lärde han känna i Aftonbladets program ”Oj, vilken vecka!”, men också genom deras gemensamma vän Julia Lyskova, som är Frändfors gör podden ”Daddy issues” med.

Julia Lyskova och Oisín Cantwell dejtade faktiskt ett tag, inte bara till omvärldens jubel. Ålderskillnaden är 29 år. Nu är de vänner i stället.

– Min kompis Karin Pettersson (tidningens kulturchef reds. anm.) hade vissa synpunkter på att jag dejtade Julia. Och det hade hon väl på goda grunder ...

Vad är ditt bästa raggningsknep?

– Att lyssna och vara lite intresserad. Jag hör ofta från kvinnor hur jävla hopplösa män är, som bara sitter och pratar om sig själva. Där är jag lyckligt lottad eftersom jag dels på riktigt är nyfiken. Dels tycker jag faktiskt att jag själv är ganska ointressant och pratar gärna om om annat än mig själv.

Är du en Leonardo DiCaprio-man (alltså inga kvinnor över 25)?

– Jag är 61 nu. Jag skulle vilja höja det till ”inga kvinnor under 40”.

Kan du tänka dig att dejta jämnåriga?

– Det säger jag principiellt ja till. Men samtidigt så är det länge sedan jag dejtade en jämnårig. Hon som jag är ihop med nu, och som jag hoppas vara ihop med tills döden skiljer oss åt, hon är 48 år. Det är i alla fall tillräckligt gammal för att Karin Pettersson inte ska bli arg på mig.

Hur är din tjej?

– Smart, rolig, vänlig. Hon bor i ett radhus i Hässelby tillsammans med sin dotter och sin hund och är SFI-lärare i svenska.

Högt på att godhetsskalan gällande yrkesval. Sämre gällande manssmak?

– Haha. Exakt.

”Smattertruten”

Han har levt ett rumlande liv. Inte minst på 90-talet, när han ofta sågs parkerad på legendariska krogen Hannas på Södermalm med Popsicle, Olle Ljungström, journalisten Per Bjurman och serietecknaren Mats Jonsson. Indiepopen och medievärlden flöt ihop.

– Vi gillade utelivet, vi gillade alkohol och hade kul ihop. Det låter härligt, men så här i tankens kranka blekhet så söps det naturligtvis alldeles för mycket. Många av de här figurerna är idag antingen döda eller nyktra alkoholister. Enstaka fall är nästan uteliggare.

Kompisgänget skingrades, men Oisín Cantwell fortsatte supa i två decennier till. Det går att romantisera som en del av ett murvelliv. Men sanningen är att en sådan tillvaro lätt blir eländig, menar Oisín Cantwell. I dag pratar han gärna hur livskvaliteten har ökat med nykterheten.

Men det var inte bara Oisín Cantwell som påverkades av hans alkoholvanor.

I Åsa Linderborgs dagbok ”Året med 13 månader” (2020) skildrades oron för att bästisen Oisín Cantwell skulle åka dit under metoo.

”Hans smattertrut har betett sig för jävligt, jag vet det” skriver Linderborg.

I boken sparkar Oisín Cantwell i gruset och våndas: ”Typ klockan 11 på förmiddagarna, om jag är lite bakis och inte har någon bra artikelidé, kan jag häva ur mig något som landar helt jävla snett, men jag menar ju inget med det.”

Bilden jag får är att du var rätt orolig under den här tiden. Stämmer det?

– Ja, det var en jobbig tid. Jag var orolig …

Från att ha fört sig självklart och avslappnat skiftar Oisín Cantwells ansikte färg och kroppen stelnar. 

Åsa Linderborg skrev ”Ska även Oisín slunkas ner i metoo-hålet nu?”. Vad handlade din oro om?

– Jag har lagt allt det där bakom mig. Jag är nog färdigläkt vid det här laget. Det är ingenting jag orkar gräva ner mig i igen.

Du blev nykter strax efter 2017. Fanns det något samband med metoo?

– Ja, det fanns ett tidsmässigt samband. Det råder ingen tvekan om. Din tankegång är rimlig. Men framförallt var det så att jag insåg att jag inte skulle kunna arbeta vidare i det här tempot om jag fortsatte att dricka på sättet jag gjorde.

Så beslutet att bli nykter handlade främst av omsorg om dig själv?

– Ja, omsorg om mig själv, min framtid och mitt yrkesliv.

Avsky i dagar

Många är i dag eniga om att folkdomstolen under metoo gick över styr och fick pressetiken att svaja. Sexistiska kommentarer klumpades ihop med våldtäkter under samma paraplybegrepp. Vilka som hängdes ut med namn under den intensiva metoo-hösten var godtyckligt. Samtidigt är problemen som metoo pekade på knappast lösta.

I den mån Oisín Cantwell rannsakat sig själv vill han uppenbarligen inte prata om det.

Frånsett en period i frysboxen på redaktionen fick hans ”smattertrut” inga allvarliga yrkesmässiga konsekvenser. Snarare blev de efterföljande åren hans mest framgångsrika. 

– Man kan konstatera att priserna har ramlat in efter att jag slutat dricka. Jag har fått höra att jag skriver bättre nu.

2022 fick han Publicistklubbens utmärkelse Guldpennan 2022. Året därpå utsågs han både till årets stilist av tidningen Journalisten och vann Stora journalistpriset i kategorin årets röst.

– Det var som något slags ketchupeffekt. Jag kommer ihåg att Staffan Heimersson ringde mig och sa att priser är ingenting man bryr sig om  – tills den dag man får dem. Han hade helt rätt. Jag blev jätteglad.

Du har sagt att livet blev 10 procent sämre men 90 procent bättre utan alkohol, men att du saknar att kunna ”supa till och glömma allt”. Vad försökte du glömma?

– Jag vill korrigera siffrorna. Det har blivit 20 procent sämre och 80 procent bättre. Jag kan sakna att bli salongsberusad. Men jag vet inte riktigt vad det är jag försökte glömma; skit jag har varit med om i livet kanske? Nu slipper jag i alla fall vakna upp bakfull 3-4 gånger i veckan. 

När du ser tillbaka, vad är du mest stolt över som journalist?

– Jag kan känna viss nöjdhet över att jag har stått på benen i så här många år. Att jag fortfarande har nyfikenhet och ambitioner.

Du har sagt att självhatet driver dig stilistiskt, att du avskyr dig själv i flera dagar efteråt om du gjort ett dåligt jobb. Vad händer då? 

– Jag är vanligtvis inte så väldigt förtjust i mig själv. Men då blir jag ännu mindre förtjust och undviker gärna min spegelbild.

Varför undviker du spegeln?

– För att det ansikte som möter mig kommer att vara inte bara en åldrad människa som numera är 61 år gammal, utan också en komplett misslyckad latmask.

Blir det lättare att stå ut med sig själv med åren, tycker du?

– Marginellt.