Ny svensk thriller tillför inte mycket

Det är höst i skärgården. Krill (Soulis) lever lajf med sin flickvän Kickan (Sparre) och vännen Julle (Lundqvist). Det dricks, skojas och sjungs. Huset är stort och fint, precis som sjötomten – och att finansiera detta sköna häng verkar inte vara ett bekymmer. Allting skulle kunna vara drömmigt, men det är något som ligger och pyr, något som inte är som det ska, något som har hänt.

Krill är inte rädd om livet, som när han driver planlöst med båten en sen kväll, full och utan flytväst. Dessutom är han spattigt lättskrämd och brottas med minnesluckor, vilket gör att Kickan och Julle får hjälpa honom att minnas. Till exempel att han har bjudit in den fjärde gängmedlemmen mot deras vilja. ”Det blir ju alltid bara bråk när ni ses. Varför vill du ha honom här?” Men så står Baggy (Åsblom) där på bryggan, prydligt klädd som det anstår någon som flyttat till London, och trevande börjar kompisgänget minnas, festa och jävlas med varandra. (Det är tydligen skoj att låsa in varandra i källaren och inte öppna fast offret bönar och ber.) Men Baggy försöker också få Krill att inse några obehagliga sanningar om deras förflutna.