Kultur & Nöje.

2019-10-09 16:30
”Karaktären Ana är inspirerad av Laurie Spiegel, en fantastisk elektronmusiker och del av New Yorks musikscen under 1970-talet”, säger regissören Marc Collins om filmen  ”Electrochock 1978”. Bild: Press
”Karaktären Ana är inspirerad av Laurie Spiegel, en fantastisk elektronmusiker och del av New Yorks musikscen under 1970-talet”, säger regissören Marc Collins om filmen ”Electrochock 1978”.
Puffetikett
Dagens ETC

Ny film om en feministisk elektropionjär

Det handlar om reklamfilmkompositören Ana, och hennes magnifika rack av modulärsyntar med vindlande kopplingar och lysande knappar.

Dagens ETC har träffat Marc Collin, som gjort en film om elektromusikens kvinnliga pionjärer.

I dag är det knappast något konstigt med en kvinnlig musik­skapare, men för några decennier sedan var kvinnans plats i den kommersiella musikvärlden i princip begränsad till sångmikro­fonen eller möjligtvis bakom en smäcker cello. I början av november är det streamingpremiär för den franske musikern och regissören Marc Collins debutfilm ”Electrochock 1978”, som utspelar sig i Paris år 1978 och där reklamjingelmakaren Anas musik når helt nya höjder när hon får vantarna på en splitter ny trummaskin.

– Som ung drömde jag om att bli regissör, men kom att satsa på musiken istället, berättar Marc Collin som annars är främst känd för sitt band Nouvelle Vague som spelar åttiotalsmusik i bossanovatakt.

Hans två intressen ­sammanföll när han fick en idé om att göra en film om musik och skapande.

– Jag kom att tänka på kvinnor jag läst om som började göra elektronisk musik på sjuttiotalet. Ju mer jag läste om dem, desto mer inspirerad blev jag.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Ett dygn i Anas liv

”Electrochock 1978” utspelar sig under ett dygn i Anas liv där hon försöker bli klar med en reklam­musikbeställning, tvingas tampas med överpussande producenter och plötsligt får den katalysator hon behöver för att nå nya höjder med sin musik då en bekant kommer förbi med en ny Roland CR-78-trummaskin. Filmen spelades in på minimal budget och på bara tio dagar, något som möjliggjordes av att den utspelar sig i princip bara i den lägenhet med tillhörande elektronmusikstudio som Ana vaktar åt en vän.

– När musikmaskiner av den här typen kom under slutet av sjuttiotalet innebar det något helt nytt inom musiken, och särskilt för kvinnor. Plötsligt hade de tillgång till ett redskap som gjorde det möjligt att skapa musik själv utan att hyra in ett helt band, och jag ville visa den glädje och inspiration som kan komma med detta.  Samtidigt var utrustning av den här sorten något väldigt dyrt vid den här tiden, vilket gjorde att många fick spara och vänta länge innan de överhuvudtaget kunde använda sig av den. I dag finns allt tillgängligt i våra mobil­telefoner, så förutsättningarna för att göra egen musik har definitivt förändrats, säger Marc Collin.

Rack av modulärsyntar

I fokus står, förutom Ana själv, det magnifika rack av modulär­syntar hon använder för att komponera sin musik, och som med sina vindlande kopplingar och lysande knappar förtrollar åskådaren lika mycket som den förtrollar Ana. Marc Collin tror själv på musikmaskinens analoga eftertänksamhet som en möjlig väg framåt för dagens musiklandskap.

–Visst har återanvändandet av vintageinstrument som mellotron och theremin inneburit en revival för viss musik, men annars har inte mycket hänt sedan åttiotalet vad gäller musikinstrument. Där tror jag mycket mer på ett instrument som modulärsynten, som har en helt annan slags komplexitet. Du kan komponera ett stycke på en vanlig synt på några minuter, men för att göra något motsvarande på en modulärsynt krävs en hel eftermiddag. Du behöver med andra ord ett helt annat tålamod för att skapa musik på modulärsynten, där du får testa dig fram för att få det sound du vill ha.

I filmen inspireras Ana på allvar när en sångerska kommer till lägenheten för att spela in, och tillsammans börjar de att utforska text och musik i kombination. Marc Collin själv har sett en stor förändring vad gäller kvinnliga musikskapare i hemlandet sedan han själv började med musik.

– Den senaste tiden har det kommit fram betydligt fler kvinnliga producenter och musikskapare i Frankrike än tidigare, framför allt vad gäller elektronisk musik. Karaktären Ana är för övrigt inspirerad av Laurie Spiegel, en fantastisk elektronmusiker och del av New Yorks musikscen under 1970-talet.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Marc Collin och Electrochock 1978

”Electrochock 1978” släpps på streamingtjänster den 6 ­november.

I filmens eftertexter tackas en rad kvinnliga elektron­musikpionjärer som den amerikanska theremin-ikonen Clara Rockmore, BBC-kompositören Deila Derbyshire samt Else Marie Pade, dansk elektronmusikkompositör som även var klassiskt skolad pianist, aktiv i motståndsrörelsen under andra världskriget samt samarbetare med Stockhausen.

Marc Collin, musiker och regissör, har även komponerat filmmusik till bland annat den svenska långfilmen ”Kyss mig”. Han har nyligen spelat in ett album med The Cure-tolkningar tillsammans med den amerikanska sångerskan Chrysta Bell, och arbetar nu med manus till en film om den franske kompositören och pianisten Erik Satie.

Huvudpersonen Ana i ”Electrochock 1978” spelas av Alma Jodorowsky, som tidigare medverkat i bland annat ”Blå är den varmaste färgen”, och som även är barnbarn till den chilensk-franska film­regissören och serieskaparen Alejandro Jodorowsky, känd för sitt lika påkostade som misslyckade försök att filmatisera sci fi-romanen ”Dune”. Bland de andra medverkande i filmen återfinns de franska sångerskorna Corinne Hermès och Clara Luciani.