Ny dramaserie om familjer med barn som har diagnoser

”Limboland” skildrar livet i tre familjer, där den gemensamma nämnaren är att alla har något barn med en NPF-diagnos, det vill säga neuropsykiatrisk funk- tionsvariation. Det handlar om vardagsliv med bråk och kaos, som växlas med kärlek och n omsorg. Fakta har bland annat hämtats från poddar och faktaprogram om NPF.

– Det finns ett gediget fokusmaterial med familjer som lever med den här problematiken, och som berättat öppenhjärtligt om hur det fungerar hemma hos dem, säger Therese Bringholm.

Initiativet till serien kom från UR, som i dokumentärer och faktaprogram har skildrat problematiken, men som kände att det saknades en bit.

– Det är svårt att hitta en form där man kan berätta om hur det verkligen är att leva med de här diagnoserna, eftersom man inte vill lämna ut barnen genom att låta dem medverka i en dokumentär, säger Therese Bringholm.

De personer man får möta i serien är fiktiva men har byggts kring roller som återfinns i verkliga familjer där någon har en diagnos, där det ofta finns de som är ”projektledare”, ”förnekare” eller ”hjälpare”.

– I 90 procent av fallen är det en kvinna som har rollen som projektledare och som tar det stora ansvaret för att få allt att fungera, säger Therese Bringholm.

I seriens familjer är det några föräldrar som sticker ut genom att inte hantera barnens svårigheter på ett bra sätt?

– Eftersom NPF är något som brukar vara nedärvt så finns det som regel alltid minst en förälder i varje familj som själv har problem som påminner om barnens. Det är därför något vi har tagit med. Men vi presenterar också beteenden som fungerar bra. Målet med serien är att nå ut till både familjer som lever med de här problemen och andra, och vi vill visa både bra och dåliga sätt att hantera en situation på, säger Therese Bringholm.

En del fokus läggs på syskonen utan diagnoser, som ser ut att ha det svårt?

– Ja, det är skuggsyskonen, som det sällan talas om. De drabbas ofta hårt av att de måste lämna plats åt sina syskon, och kan tvingas vara familjens ”hjälpare”.

Särskilt hjärtknipande är Oscar, som bor med sin syster och ensamstående mamma. Hur har ni tänkt där?

– I sin familj är det han som är ”projektledare”, då också mamman har problem. Vi funderade en del kring att behöva hänga ut en ensamstående mamma på det sättet, men det är ju samtidigt så verkligheten kan se ut. Då är det viktigt att kunna skildra det också.

Har själv ADHD

En av skådespelarna är 11-åriga Noah Hagman Svereus, vars rollfigur William har ADHD. Det är en diagnos som även Noah Hagman Svereus har, vilket han valde att inte berätta för filmteamet förrän efter castingen.

– Om jag fick rollen så ville jag att det skulle vara för mitt skådespeleri, och inte för min ADHD, säger han.

Under inspelningen kunde Noah känna igen sig i vissa scener, medan andra kändes främmande.

– Det var delar i manus som jag tyckte kändes överdrivna, och som fick mig att undra om det är så folk ser på mig, som en utstött. Men så fick jag tänka att det där handlar om William, och inte mig. För en del med ADHD kan det ju vara så, säger han.

Noah Hagman Svereus har också varit med i andra produktioner, men trivdes väldigt bra med denna.

– Det här är den roligaste inspelning jag har varit med i. Det var som att ha ett andra liv, där jag kände mig trygg med den familj jag har i serien.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här .