– Mitt sommarprat kommer att vara väldigt personligt. Att göra det på något annat sätt går inte, eftersom mitt skapande utgår så mycket från mig själv. Jag är lite avundsjuk på dem som har en tydlig profession att tala utifrån, säger Nina Hemmingsson.

I programmet kommer hon att prata om vad som anses normalt och vad som händer när någon kliver utanför normen. Utgångspunkten är som sagt hennes eget liv, men också hennes mammas.

Lider av prestationsångest

Presentationen av sommarvärdarna har med åren blivit allt mer hajpad, och programmet är vid det här laget snarast att betrakta som en tradition och för många en självklar del av sommaren. Det gör Nina Hemmingsson nervös. 

– Jag brukar aldrig ha prestationsångest, men nu känner jag en enorm press på mig själv. Det är inte så att jag tycker att det är obehagligt att prata i radio eller nåt, men det har ju blivit en så stor grej.

Du brukar inte ha prestationsångest säger du. Men hur är det med annan ångest? Jag upplever att det finns en underton av det i många av dina serier.

– Ja, jag har ångest i perioder. Den kan dyka upp lite när som helst, och jag kan inte förbereda mig på att den ska komma. Det räcker med att det finns lite oro i mig, sen triggas det igång av småsaker.

Men ångesten hjälper också Nina Hemmingsson i hennes skapande, även om hon har haft svårt att erkänna det. 

– Det har ju blivit en sådan klyscha, en myt som helst ska avlivas. Som konstnär får man knappt erkänna att det är så i dag. Men att bearbeta ångesten i mitt skapande är ett sätt för mig att gå vidare. Jag får ofta frågan varför jag alltid söker efter det jobbiga i mina serier. Men jag söker inte efter det, det finns ju bara där.

Sommar i P1 rör upp känslor

Förra året blev det vilda diskussioner kring Sommar i P1. Inte minst när Athena Farrokhzads program, med radikalt politiskt budskap, sändes och moderatpolitikern Gunnar Axén slängde ut sin tv i protest. Lika kraftiga reaktioner tror dock inte Nina Hemmingsson att hon kommer att röra upp med sitt program.

 – Visst kommer jag vara politisk, men jag är sällan provocerande till en sådan grad att någon kastar ut sin tv. 

Du ses ju ofta som en del av ”satirvänstern”, men hur politiska är dina serier enligt dig själv?

– Jag tycker faktiskt inte alls att de är så politiska, det är i alla fall inte min utgångspunkt. Mitt främsta intresse är snarare det mänskliga psyket. Men det hänger ju ihop, för i slutet av alla politiska beslut finns människor som blir påverkade. Så på det sättet är jag politisk. Men det är lite konstigt att jag ofta blir jämförd med exempelvis Liv Strömquist, för jag tycker att vi är väldigt olika. Det är så typiskt och fantasilöst att vi ska buntas ihop som ett kollektiv bara för att vi är tjejer och råkar hålla på med samma sak.

Debatt om vänsterkultur

Det senaste året har det också återigen debatterats varför så mycket kultur är vänsterinriktad, och journalisten Ivar Arpi gick så långt som att skriva ett reportage om ”åsiktskorridoren” på P3 i magasinet Neo. Men det här är en debatt som Nina Hemmingsson aktivt undviker. 

– Den diskussionen gör mig väldigt frustrerad, för det är ju faktiskt lite sant. En del kulturyttringar och sammanhang som även jag ingår i har ju en klar övervikt åt vänster. Och helt ärligt tycker jag faktiskt att det kan bli tråkigt ibland säger hon och fortsätter:

– Många i mina kretsar har blivit väldigt vaksamma på varandra. Det finns någon slags förväntning kring att man ska tycka och uttrycka sig på ett visst sätt bara för att man är tjej och feminist. Att alltid använda rätt ord och så vidare. Till slut glömmer folk bort att det är konst vi håller på med och inte politik, och då blir just konsten lidande.