Men Knut A Pettersen, huvudpersonen i Lykkes ”Vi är inte här för att ha roligt”, är ingen Jean-Claude Arnault. Han är visserligen en äldre manlig kulturaktör som blivit uthängd offentligt för sina sexuella felsteg, men när Lykke, på sin svenskanpassade norska, beskriver honom är det en helt annan karaktär som tornar upp sig.

– Knut är en misslyckad författare i 57-årsåldern. Han gjorde succé för några år sedan och har nu hamnat lite i ”bakevja”, som man säger på norska. Ingen är särskilt intresserad av honom längre. Han är en slags one-hit-wonder, som skrev en hyllad roman för flera decennier sedan. Han har försökt skriva andra böcker, men de når inte alls samma framgång. Nu är han en person som blir inbjuden till litteraturfestivaler en vecka innan de börjar. Det betyder att du är långt ner på inbjudningslistan.

Undersökningar visar att om du står i ett gathörn och frågar alla förbipasserande män, ’Vill du ligga med mig i trapphuset där?’ så svarar 80 procent av männen ja

Skulle du beskriva Knut som attraktiv?

– Ja, jag ser honom som en fysiskt attraktiv man. Han är inte jättesnygg men han ser bra ut och han är lång vilket är viktigt för män. Men han är väldigt blyg. Han vågar inte närma sig kvinnor. I och med hans framgångar, som inträffade när han var i 30-årsåldern, började allt fler kvinnor dras till honom. Och det var han inte van vid. Män som är sådana nördar när de är unga kan ha svårt med övergången till sexuella varelser, det har jag sett flera exempel på.

Var Knut en nörd som ung?

– Ja, det var han definitivt och det är ganska vanligt. Ofta är män inte så snygga när de är i 20-årsåldern medan kvinnor är väldigt attraktiva i den åldern. Så då är det kvinnor som har den sexuella makten. Jag pratade med två manliga vänner häromdagen som hade varit ute på en pub i Oslo. De är typ 50-55, är gifta och har vigselringar. Det hade kommit fram två tjejer i 30-årsåldern till dem som varit säkra på att de kunde plocka de här männen som äpplen, att det skulle räcka med att komma fram och säga hej. Och mina kompisar hade bara sagt: vi är gifta, hejdå.

Och så skulle ju definitivt inte alla säga i en sådan situation. Många hade väl snarare gömt sina vigselringar och bett tjejerna slå sig ned?

– Ja exakt, men då hade jag antagligen inte fått reda på det. Om de hade följt med dessa kvinnor hem hade de inte berättat om det för mig.

Hon blir rädd när han klappar henne på rumpan men hon tänker inte på vad hon själv har gjort.

Jag har lite svårt att förstå Knuts sexualitet. Och jag tror att han också har det. Det är som att han på ett sätt är väldigt intresserad av sex men samtidigt inte, för när han väl blir uppbjuden till en kvinnas hotellrum är det som att han ändå inte vill ligga med henne?

– Han vill inte just då, men det är för att han är full. Och det händer ofta för män att de inte får erektion. Så det blir ”damned if you do, damned if you don’t”. För i en annan situation som jag också beskriver i boken är det en kvinna som sätter sig i Knuts knä vilket gör att han får stånd och då blir hon upprörd.

Lykke förklarar att hon velat skriva om erektionsproblem eftersom hon där ser en central skillnad mellan män och kvinnor. Hon argumenterar för att det vilar ett stort ansvar på män när det kommer till sex och att det är ett ansvar som de inte alltid har kontroll över. I Knuts fall blir detta extra beklagligt eftersom han träffar kvinnliga författare som också skriver om honom och hans problem i sina böcker. ”Det var som att någon försökte stoppa in ett rep i mig”, skriver kvinnan Knut går hem med på hotellet senare i en roman. Även om hon inte nämner hans namn så känner Knut igen sig i situationen hon målar upp i boken. ”Han pressar sin erigerade lem mot mitt lår”, skriver en annan kvinna som sätter sig i Knuts knä på en fest. I den boken står det explicit att det handlar om Knut. Hur sannolikt det är att två olika kvinnor skulle skriva om samma mans kön i sina romaner går att diskutera. Men då är det också värt att komma ihåg att Norge är verklighetslitteraturens mittpunkt där det länge har gått att följa kontroverserna kring Knausgårds Min Kamp-svit, Vigdis Hjorths uppväxtskildringar och Geir Gulliksens romaner om sitt kärleksliv.

Om du är en kvinna, om du är svart, om du sitter i rullstol, så är det check, check, check, inte sant?

Det har ju varit flera skandaler i den svenska litteraturvärlden, inte minst under metoo då många kvinnor rapporterade om att ett antal manliga kulturfigurer på olika vis utnyttjat sina upphöjda positioner. Hur skulle du beskriva det norska litteraturlandskapet?

– Det är inte samma som i Sverige, det är inte lika starkt. Till och med jag som är norsk har koll på de svenska kulturmännen. Men däremot finns det gott om norska, bortskämda kulturmän. Sådana som blivit berömda i ganska tidig ålder och vant sig vid att folk lyssnar på dem. Jag har träffat massor av sådana i kulturlivet, män som håller långa föredrag och förväntar sig att alla ska lyssna men när någon annan börjar prata så tar de upp sina telefoner.

Hur påverkades det norska kulturlivet av metoo?

– Det var inte så dramatiskt som här. I Sverige hade ni ju Jean Claude Arnault som hamnade i fängelse och han teaterchefen som tog livet av sig, och säkert många andra också. Men det som händer i sådana revolutioner är ju att många oskyldiga också drabbas. För plötsligt får kvinnor en möjlighet, en makt, och då vill de gärna använda den. Vi måste prata om den här offerhierarkin. Vi måste inse att offer har en makt nu som de väldigt ofta missbrukar och jag tänker att det är just det som händer i boken jag skrivit.

Just offerhierarkin är något Lykke återkommer till flera gånger under samtalet. Hon menar att samhällsklimatet förändrats och att det idag på många sätt lönar sig att tillhöra de samhällsgrupper som på olika sätt är underlägsna. ”Om du är en kvinna, om du är svart, om du sitter i rullstol, så är det check, check, check, inte sant?”, säger hon och syftar på den omvända hierarkin. I ett sådant klimat blir det, enligt Lykke, svårt för offren att inte missbruka sin nyvunna makt. Hon exemplifierar med situationen som uppstår i hennes roman, där Knut tar på en kvinnas rumpa efter att hon på olika sätt insinuerat att hon vill ligga med honom.

– Hon blir rädd när han klappar henne på rumpan men hon tänker inte på vad hon själv har gjort. Hon ser inte sin egen agens, vilket är symptomatiskt för kvinnor. Efter den sexuella revolutionen på 60-talet har det blivit modernt för kvinnor att vara kåta. Så var det inte tidigare. Att vara kåt som kvinna då, var det samma som att vara en hora. Nu har vi slutat tänka så, men då har vi istället börjat tänka; ”åh ja, män och kvinnor är lika kåta och lika galna när det gäller sex”.

Men det är vi inte?

– Nej, vi är olika där. Vi har olika hormonsystem som styr oss. Och det här banar väg för väldigt mycket missförstånd. Män tror att att vi är lika kåta och galna som dem men undersökningar visar att om du står i ett gathörn och frågar alla förbipasserande män, ”Vill du ligga med mig i trapphuset där?” så svarar 80 procent av männen ja. Och det gör inte kvinnor. Ingen kvinna som inte är sjuk eller berusad svarar ja på en sådan fråga.

Huvudkaraktären i Lykkes roman får kritik offentligt för flera olika sexuella situationer som han hamnar i. Kvinnorna som skriver om honom gör det på ett osmickrande sätt, de klagar på hans åldrande kropp och målar upp honom som gränslös och äcklig. I en scen tänker han på hur det skulle vara om det var motsatt situation. Alltså om han i en roman hade skrivit om en kvinna han ligger med som inte blir våt, om han hade beskrivit hennes kropp på ett osmickrande sätt och också applicerat en offerretorik på texten, en antydan om att han hade blivit utnyttjad på det sätt som de kvinnliga författarna gjort i sina böcker.

Knut tror att det hade orsakat stora protester. Vad tror du?

– Jag tror att han har rätt i det, jag tror att han hade uppfattats som osympatisk. Folk hade inte gillat det. För män och kvinnor är ju inte likadana och vi blir mottagna väldigt olika i samhället. Vi har helt olika förväntningar på oss. Om jag beter mig som jag ofta har lust att bete mig så blir jag sedd som sur och bitter. Om en man beter sig så hade ingen reagerat. Vi förväntar oss inte leenden och kvitter från män men vi förväntar oss det från kvinnor. Om en kvinna inte erbjuder det ser vi henne som en bitch, en sur kärring.

Fast jag måste ändå säga att jag ser Knut som ganska mycket av en tjurig gubbe?

– Jo, men du vet att när man lyssnar på folks tankar, vilket är det jag försöker göra när jag skriver, blir det oftast inte så sympatiskt. Vi tänker ju så mycket konstigt, för vi är så märkliga och självupptagna. Om du hade träffat Knut skulle du inte tänkt: ”Oj så knäpp han är och så bitter han är”, för han skulle ju uppföra sig, han hade varit trevlig, liksom ansträngt sig för att du skulle tycka om honom.

Men Knut har ju en viss vibe av ”det var bättre förr” på ett sätt som kan kännas lite buttert?

– Hur gammal är du? Du är ganska ung va?

Jag är 27.

– Vänta bara, du kommer också att hamna där när du är 50. Min yngsta dotter är 28 och så har jag en som är 30, så jag känner till er generation och jag sitter bara och väntar. Det är väldigt svårt att vara på samma sida som de unga när du själv är närmare 60. Vi har vuxit upp i helt olika världar, min generation har vuxit upp i en tid då det nästan var olagligt att vara homosexuell till exempel. Så vi tycker att ni är lite historielösa ibland i vad ni ser som självklart när det kommer till demokrati, kvinnors rättigheter, hbtq och sådant.

Just det med rimming fick jag från en artikel jag läste i Dagbladet, där några sexologer uppmuntrade folk att åtminstone prova att stimulera någon i rumpan. Det kändes väldigt socialdemokratiskt

Det finns en scen där Knut beklagar sig över modernt sex och räknar upp massa termer som han är skeptisk till: trekant, fyrkant, femkant, rimming, rollspel, bondage, vaska, och så vidare. Kan du också känna dig misstänksam mot den sexuella utvecklingen?

– Ja, absolut, För 20 år sedan var dessa begrepp ovanliga, ingen förstod vad rimming var. Vet du vad det är?

Nej, faktiskt inte.

– Så bra, då ska jag berätta för dig. Rimming är att stimulera någon i rumpan. Men även om du inte visste just det så tror jag att ni unga är mycket mer informerade än min generation. Just det med rimming fick jag från en artikel jag läste i Dagbladet, som är norska motsvarigheten till typ Expressen, där några sexologer uppmuntrade folk att åtminstone prova att stimulera någon i rumpan. Det kändes väldigt socialdemokratiskt, ”du måste komma ihåg att träna, du måste komma ihåg att inte äta för mycket, att betala skatt, och så måste du komma ihåg att stimulera någon i rumpan”. Jag fick en underlig känsla av att läsa den artikeln, det här moderna livet är så absurt. Det är en sak är att du pratar om sexuella praktiker i en liten hemlig tidning eller på nätet. Men det här var i lördagsbilagan, bland recept på körsbärslikör tipsade de om rimming.

Man skulle kunna beskriva Nina Lykke som en försvarare av männens rättigheter i samhället. Hon är djupt engagerad och ger flertal exempel på hur män far illa och blir inträngda i en svårhanterlig mansroll. I samband med detta nämner hon bland annat det socialpsykologiska begreppet dubbelbindning som kan sammanfattas som en situation där en person fångas i motstridiga budskap. I en sådan situation spelar det ingen roll vad personen gör, hen kommer göra fel oavsett.

– En vit medelålders man har många plikter men egentligen väldigt få rättigheter. Eller det är klart att du har massor av rättigheter i form av att du har haft rösträtt i alla år och att du har kunnat ärva kapital och sådant som kvinnor inte kunde för hundra år sedan. Men under de senaste tio åren har det utvecklats en kultur där den enda som inte får klaga är den vita, medelålders mannen. För man betraktar honom som att han står högst upp på pyramiden. Jag var intresserad av att utforska en sådan man, som känner att han är långt nere i statushierarkin och som absolut inte är på topp i livet generellt. Det finns väldigt många vita män som är i liknande situationer som Knut. Som har slitsamma jobb, som dör i förtid, som blir alkoholister och ensamma. Det finns massor av ensamhet bland män.

Samtidigt är det som att människorna runt Knut, jag tänker på den kvinnliga författaren som skriver om honom till exempel, upplever att han är i en maktposition. Kanske inte på toppen, men åtminstone över henne i hierarkin?

– Ja, men det är ju inte säkert att hon har rätt. Hon deltar i tidsandan och tidsandan säger att kvinnor alltid är offer. Om en kvinna och en man är i ett rum är det alltid hon som är offret. Den kvinnliga författaren håller fast vid det tankesättet när hon egentligen inte borde göra det eftersom hon faktiskt beter sig ganska påträngande mot honom under kvällen. Hon drar i hans skjorta och sätter sig i hans knä, men när han svarar på hennes initiativ genom att ta på henne blir hon rädd. Och när hon sedan skriver om det väljer hon att fokusera på den delen, fast att den delen egentligen är ett svar på det hon gjort tidigare. Knut är ganska tillbakadragen, när han lägger en hand på hennes rumpa tänker han: ”Hon har jobbat hela kvällen, nu måste jag också ta lite initiativ och vara lite manlig”.

Har en av dina ambitioner med ”Vi är inte här för att ha roligt” varit att problematisera den tidsanda som du pratar om?

– Alltså allt det här med woke och metoo och sådant är ju väldigt närvarande i kulturen idag, både i Norge och Sverige. Om du är en läsande person som hänger med i samtiden är det svårt att inte tidsandan. När jag skriver tänker jag aldrig: ”nu ska jag ta kål på offerhierarkin”, eller ”nu ska jag hylla alla oskyldiga män”. Jag bara sätter mig ner och plockar från situationer som uppstår i samtiden.

Att Lykke plockar från samtiden är tydligt i romanen som framför allt utspelar sig på en litteraturfestival i Lillehammer. För den som besökt bokmässan i Göteborg är likheterna slående. Minglandet, den stissiga stämningen, all fylla, all bakfylla, de stela panelsamtalen, de gränslösa intervjufrågorna – allt är träffsäkert skildrat i ”Vi är inte här för att ha roligt”. På det sättet ligger romanen extremt nära verkligheten. Samtidigt är hon tydlig med att Knut inte finns på riktigt, att han är en påhittad karaktär som på många sätt är ganska lik henne själv.

– När jag skriver om Knut, så blir jag verkligen Knut. Självklart. Man går ju in i rollen. Men samtidigt kan jag vara oenig med Knut i ganska många saker. Speciellt när jag hinner tänka efter och nyktra till. Knut är en man och jag är en kvinna, det gör att vi per automatik ser olika på saker och har väldigt olika förväntningar på oss.

Men bygger inte hela idén om jämställdhet på att män och kvinnor ska bemötas likadant?

– Jo och det är det som blir fel. Vi kan inte se jämställdheten som ett smörgåsbord där kvinnor kan plocka lite. Om du ska ha kvinnor inom ”mansyrken” kan du inte bara ha kvinnor i styrelserum och som VD:s på stora företag, då ska du också ha kvinnliga sophämtare och vägarbetare. Ska vi vara jämställda måste vi dela på misären också.