De är lyckliga vinnare av en Netflix-tävling vars första pris är en plats på galapremiären av det sista avsnittet av ”Young Royals” – det internationellt framgångsrika prins på privatskola-melodramet.
Jag frågar klungan, den utgörs i huvudsak av tyskar, vad som är bäst med serien.
Allt är bäst med serien.
Vad är är sämst med serien?
Dum fråga – ingenting är sämst.
Luften är full av ljus, virvlarna i Blasieholmens vatten gnistrar och efter en vecka av relativ isolering (en visdomstand behövde opereras bort, komplikationer tillstötte) är jag svältfödd på socialt umgänge. Varje person jag träffar är den ljuvligaste människan jag mött i hela mitt liv.
Utanför kapprummet stöter jag på den av Dagens ETC flitigt omskrivne Björn Werner. Jag måste bära våld på mina instinkter för att släppa taget om den artiga kram skribenten erbjuder mig. När jag tar hans flickvän Sandra Beijers hand håller jag fast åtminstone två sekunder för länge.
Jag längtar efter att låta munnen gå. Under den nittio minuter långa scenshowen då previews av Netflixproduktioner varvas med panelsamtal upplever jag en rastlöshet av Guds nåde. Jag vill mingla. Jag vill mingla som vore det min sista dag på jorden.
Hisnande försäljningsframgångar
De första offren för min oförlösta snacksalighet är Amanda Romare, författaren till ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” och skådespelaren Carla Sehn som ska porträttera Amanda Romare i en kommande tv-serie baserad på boken.
Amanda Romare uppger att hon är tacksam över att hon överlevde panelsamtalet med deckarförfattarna Jo Nesbø och paret Alexandra Coelho Ahndoril/Alexander Ahndoril (kända som ”Lars Kepler” – eller som de numera kallar sig: ”Alex Ahndoril”). Samtalsledaren William Spetz (klassiskt spexig kille) poängterade gång på gång att de Netflixaktuella författarna sålt jättemånga böcker. Hur är det möjligt att någon kan sälja så många böcker? Bli översatt till så många språk?
Framgångarna är hisnande och manar till eftertanke.
– Jag var så nere när jag skrev boken och själen har inte riktigt återhämtat sig. Därför blir det väldigt märkligt att vara här nu, säger Amanda Romare.
Jag har bott ihop med en av killarna du dejtar i boken. ”Potentiella pundaren.”
– Är det sant? Han var ju den snällaste av dem.
Han är en kämpande ståuppare som gjort en rutin baserat på att han är den enda killen som dissas av dig i boken.
– Den rutinen tycker jag också att Netflix borde lyfta. Jag blev inbjuden till en show, vilket jag är lite glad för nu i efterhand, där han var med och körde sin rutin. Och han skämtade om sitt dejtingmisslyckande på samma sätt som jag skriver om mina dejter i boken. Det var första gången jag kunnat skratta åt min bok sedan jag skrev den.
Ska hon ligga med halva Malmö?
Carla Sehn och Amanda Romare träffar i dag varandra för första gången. De är påfallande syskonlika. Men skådespelaren delar inte författarens dejtingerfarenheter. Hon har varit i en relation i tio år. Jag frågar henne om det är ett trovärdighetsproblem. Hur ska hon ta sig an rollen?
– Ja, hur ska du göra? frågar Amanda Romare.
– Jag måste väl göra lite method acting, säger Carla Sehn.
– Så du ska ligga med halva Malmö? säger Amanda Romare.
Just nu arbetar stockholmaren Carla Sehn med en dialektcoach. Hon ska lära sig tala skånska.
– Carla är jätteduktig, säger Amanda Romare på skånska.
Skulle du kunna gå in i rollen som Amanda nu?
– Jag har precis börjat. Du får ge mig lite tid, säger Carla Sehn på stockholmska.
Det är svårt att ta sig upp till det green room där jag ska träffa Jo Nesbø.
När den norska presskillen från Netflix smiter igenom dörren stoppas jag av Grand Hotels vakter.
Det upprepas. Vart jag än går undrar en vakt vem jag är och vad jag håller på med. Efter vad jag kan observera är jag den enda som utsätts för denna behandling. ”Konstigt”, säger en presstjej från Netflix när jag upplyser henne om mitt predikament. Jag antar att det är mitt exceptionella välmående som drar blickarna till sig. I omgivningens ögon ter det sig misstänkt. Snudd på obehagligt.
Med lite hjälp från den norske presskillen lyckas jag omsider forcera hindret.
Jo Nesbøs trevliga keps
Jo Nesbø sitter i trappan. Han har på sig en trevlig liten keps. Den berömmer jag. Han säger att de flesta klär i keps när de blir äldre. Han uppskattar sin vistelse i Stockholm, eventet utgör en fin kontrast till det föga glamourösa förproduktionarbetet med ”Harry Hole” som utgår från hans roman "Djävulsstjärnan".
Jag vet verkligen ingenting om deckare. När vi har talat klart om hans keps pratar vi om norsk litteratur i största allmänhet.
Som svensk tittar man ju med stor avundsjuka åt ert håll. Varför går det så jävla bra för norska författare?
– Norge har stödsystem som gör att du kan leva på ditt skrivande. Vi har mellan hundrafemtio och tvåhundra författare som inte tjänar mycket men som inte behöver ta jobb vid sidan av. Frankrike, ett land vars befolkning är tio femton gånger så stor som Norges, har sextio heltidsförfattare. Och när jag besökte ett av Italiens största förlag frågade jag hur många av deras författare som gjorde detsamma. Svaret var: en.
Han jämför den norska approachen med Real Madrid.
– Real Madrid och de andra stora klubbarna har ungdomsavdelningar där man på tar tillvara unga talanger tidigt så att de kan blomstra senare. Det hänger samman med förlagspolitiken i Norge. Vi har stora förlag som inte är helt kommersiella, De har krav på sig att tänka både på börs och katedral. Det ger smalare författare en chans.
Efteråt kommenterar Jo Nesbø att vi inte pratat så mycket om Netflix.
Så kan det gå.
Kanske en Rembrandt i garderoben
Jag kompenserar för detta när jag strax därpå hugger tag i Alva Bratt, en av huvudrollsinnehavarna i ”Barracuda Queens”, en serie om ett gäng upplevelsehungriga tjejer som slår sig in på inbrottsbanan. I den kommande säsongen står konststölder i fokus.
Om du skulle stjäla ett konstverk, vilket hade det varit?
– Gud vad svårt.
Skulle du gå på ett indieval eller en av klassikerna? Botticellis ”Venus födelse”? Och skulle du stjäla verket för att sälja det eller nyttja det för privat bruk?
– Nej, jag skulle ha det själv och glo på det. Det hade varit en rolig grej att ha ”Venus” på väggen hemma. Annars kanske jag skulle välja något av en mer smal konstnär som jag gillar.
”Venus födelse” är en väldigt stor tavla. Får den plats hos dig?
– Det blir nästa problem. Jag bor ganska litet. Så det blir dyrt i vilket fall som helst.
Så först måste du magasinera tavlan. Sedan mäklare. Det hade varit lättare med en liten Vermeer?
– Jag gick lite för fort fram här. En liten Rembrandt kanske. Inne i garderoben. Målad med liten pensel, liten duk. Ba, här är den om ni vill kolla.
Om några kan ge mitt välmående en match på Grand så är det Krissy Hedenstedt och Christofer Pocock, deltagare i första säsongen av ”Love is Blind: Sverige”.
En ny säsong befinner sig i pipelinen och de formligen strålar av lycksalighet. I synnerhet Christofer Pocock. Helvete vad bra han mår.
Han frågar mig på ren rutin om jag vill ta en selfie, ett erbjudande jag ser mig nödgad att tacka nej till – i stället spelar jag in en liten film där jag ber dem yppa Christofer Pocock catchphrase ”mitt hjärtans fröjd och eviga längtan”, med ett stråk av hotfullhet.
Utfallet är dessvärre svagt. Skrämseleffekten uteblir.
Tror ni att kärleken är blind?
– Ja, eftersom man har känt det. Men det är just i ett sånt forum som i serien man måste vara. För det är omöjligt att den är blind utanför. Det finns ju telefonkontakt och sånt. Man kan kolla folk på Facebook och Instagram. Men det fanns säkert folk tidigare som blev kära genom att brevväxla. Men i dag är det mycket svårare, säger Christofer Pocock.
– Jag kan ju bara filosofera för jag har inte ett hundra procent säkert svar på det. Men jag har tänkt på det mycket att kärleken blir blind när man uppnår en nivå av emotionellt band till varandra. För det är väldigt svårt att bryta det bandet när man har upprättat det mellan två personer, säger Krissy Hedenstedt och fortsätter:
– Men det handlar väl lite om om hur långt kommen är man i sin egen känsla till varandra, hur mycket tillit och trygghet finns det redan med i grunden. För har man fortfarande osäkerheter tror jag inte att kärleken är blind. Oavsett om man ser varandra eller inte. Däremot om man rivit ner de murarna och har tagit de samtalen och fortfarande känner att man är hemma, då är kärleken tvärblind.
Håller du med om det?
– Den är färgblind och närsynt, säger Christofer Pocock som är singel.
– Det var bra sagt, säger Krissy Hedenstedt, som är lyckligt gift.
Utmaningen: Vara sig själv
Efter sin medverkan i ”Love is Blind” har Christofer Pocock blivit modigare i dejtingsammanhang. Han säger att han vågar vara mer transparent och ”ställa de rätta frågorna”.
– Jag skulle inte säga att jag har blivit bättre på att dejta. Men man har ju ett blivit dejtingproffs på ett sätt.
Vad mer har du tagit med dig från programmet då?
– Att inte dejta genom en vägg igen tror jag. Nej då. Det var ett superkul experiment. Tyvärr gick det inte vägen som jag önskat men här står jag i dag och har fått jättemånga nya vänner. Jag tror mer på mig själv och har lärt mig mycket om mig själv. Jag vet vad jag kan presentera till min förhoppningsvis nya partner. This is me. Och i bästa fall våga vara det.
På vägen ut blir jag stoppad av en vakt.
”Vart är du på väg?”
