– Jag minns att vi skrattade åt det, vi trodde inte att det var sant. En av mina kollegor drog upp kjolen och täckte håret, så att hennes blommiga trosor syntes. Då skrattade vi. Men successivt blev det värre och värre för kvinnor, säger hon.

Tillsammans med sina syskon och andra aktivister hade Nahid Persson före regimskiftet delat ut flygblad, haft möten och slitit för ett bättre Iran. Nu sågs de istället som landsfiender.

– Det islamiska prästerskapet satte mina bröder, 17 och 15 år, i fängelse och avrättade en av dem. Alla våra vänner arresterades och massavrättningar var vardag. Vi var bara några få som lyckades lämna landet, berättar Nahid Persson som sedan 1984 bor i Sverige.

Som dokumentärfilmare är hon känd för ”Anders, jag och hans 23 kvinnor” (2018) och för filmer om sitt hemland: ”Drottningen och jag” (2009), där hon träffar Irans förra drottning, och ”Prostitution bakom slöjan” (2004), om den dolda sexhandeln i Iran. I sin nya film ”Be my voice” följer hon den outtröttliga aktivisten och journalisten Masih Alinejad som kämpar mot slöjtvånget och mot Irans misogyna och brutala regim.

– Iranier filmar det de ser och skickar till Masih i hopp om att världen ska få höra deras röster. Det är fängelsestraff på att skicka videor till henne, men folk gör det ändå. De hittar program för att komma undan regimens filter på tv-kanaler och sociala medier, berättar Nahid Persson.

Treåringar i slöja

Masih Alinejad var den första i sin by att skilja sig, att bli gravid före äktenskapet, att åka i fängelse, och att som reporter kickas ut ur parlamentet för att hon avslöjat saker ingen annan vågat. Hon fortsätter kampen för kvinnors rättigheter trots hot om att kidnappas, mördas och trots att regimen har satt ett pris på hennes huvud. Sedan 12 år lever hon i exil i New York.

– Från USA började hon lägga upp bilder på Facebook utan slöja och frågade sina följarna ”Vem vill vara med mig?”. Många kvinnor gjorde samma sak. Proteströrelsen blev större och större och tog sig vidare till ­andra plattformar, säger Nahid Persson.

I ”Be my voice” visas arkivbilder från Iran på 70-talet, då ett modernt land där kvinnor rör sig fritt på gatorna med moderiktiga frisyrer och korta klänningar. Bara något år senare satt treåringar i slöja. De förbjöds att sjunga framför män och fick inte cykla.

– Mullorna, de skriftlärda islamiska ledarna, fick som de ville, konstaterar Nahid Persson

Idag riskerar kvinnorna som protesterar mot slöjtvånget att bli hotade, misshandlade och våldtagna. Vissa får syra kastat i ansiktet, andra hamnar i fängelse upp till 24 år.

Hur vågar de ta riskerna?

– De är mycket modiga, välutbildade, smarta kvinnor som har fått nog av att några hjärnfossile-mullor ska bestämma över hur de ska klä sig. Jag vet att majoriteten av alla kvinnor i Iran vill inte ha slöja, men alla vågar inte ta av sig den eftersom de är rädda att bli fängslade, torterade och våldtagna.

Besviken på Sverige och feminister

Journalistiken är långt ifrån fri i Iran. Under demonstrationerna mot regimen 2019 fick varken inhemska eller utländska medier rapportera. Internet stängdes ner i flera dagar, i vissa provinser i flera månader. Att utländska medier dessutom brister i sin rapportering om missförhållandena är ett stort svek, menar Nahid Persson. Hon tror att frånvaron av bevakning till viss del kan handla om beröringsskräck kring att rapportera om religiöst förtryck, något som också kan komma att påverka mottagandet av ”Be my voice”.

– Vissa säger att min film kan bli utnyttjad av SD för att den tar upp islam och påtvingad hijab. Men jag kan inte vara tyst bara för att frågan om slöjtvång används i fel riktning, säger hon.

Är du besviken på hur Sveriges regering hanterar Iran?

– Jag är väldigt besviken. Så fort någon från den iranska regimen kommer till Sverige öppnar politikerna sina armar och skakar hand med mördarna. Det finns bilder där de skojar och skrattar högt. Det är som att de skrattar åt oss. Det är ett hån mot oss som har sökt skydd i Sverige. Jag hade kunnat bli avrättad om jag hade stannat i Iran. Det gäller många andra exiliranier.

Nahid Persson upprördes särskilt när handelsminister Ann Linde (S) 2019 besökte Iranska ambassaden för att fira 40-årsdagen av den iranska revolutionen. Under samma period pågick protesterna.

– Regimen i Iran mördar människor, de är kriminella. Ann Linde behövde inte fira det, säger Nahid Persson.

Hur tycker du att svenska feminister hanterar slöjfrågan?

– Väldigt lamt. Jag tycker att man romantiserar slöjan. Det som gör mig illa till mods är att man inte ser det fruktansvärda bakom plagget. Det är inte bara en bit tyg. Jag tyckte väldigt illa om när svenska feminister satte slöja på sig för några år sedan för att vara solidariska mot en beslöjad kvinna som hade blivit slagen. De kan stötta kvinnan utan att bära en plagg som är symbolen för kvinno­förtryck. Det är respektlöst.

I en svensk kontext handlar diskussionen om slöja till stor del om religionsfrihet. Vad tänker du kring det?

– Det är ett förtryckande plagg, och det måste man ta upp. Jag är inte emot hijab, jag är emot påtvingad hijab. Men de flesta kvinnor som har hijab är tvungna att ha det. Jag kan inte se det som religionsfrihet.

Nahid Persson om...

… hur länge hon kommer att orka att kämpa för sitt hemland:

– Ja... hur länge orkar de leva i ett fängelse i Iran? De som sitter där nu gör det för vår skull, för allas skull. Jag hade tur som kunde rädda mitt liv, så jag är glad om jag kan förändra lite och påverka någon med mina filmer.

… varför hon ville göra en film om påtvingad hijab:

– Många säger att hijab inte är Irans största problem, men att det är regimens största problem. Regimen är otroligt rädd för att ge kvinnor en röst. Därför vill den bestämma allt över kvinnorna gör.

… varför ”Be my voice” var extra svår att göra:

– Mina tidigare filmer var också svåra, men de handlade om dåtiden. ”Be my voice” handlar om nutid och vad som kommer att hända i framtiden om ingen agerar. Det är det som gör ont.