Recension

Musikfilm med blytungt vemod

Publicerad 10 maj, 2022 (Uppdaterad 10 maj, 2022 )

Bild: Charlie Grey

Dagens ETC

”This much I know to be true” är ett två timmars meditativt tillstånd inneslutet i Nick Caves musik och röst. Mestadels vackert, men ibland snubblar det över i det alltför pretentiösa, menar Dagens ETC:s Christian Egefur.

Christian Egefur

Text

Andrew Dominiks andra dokumentär om Nick Cave är inte så mycket dokumentär som stillsam konsertfilm. I ”Nick Cave – one more time with feeling” från 2016 var det tvärtom. Den var tänkt som en dokumentär kring inspelningen av albumet ”The Skeleton Tree”, men utvecklades till något helt annat i och med att Caves son Arthur tragiskt gick bort i en olycka.

I ”This much I know to be true” stannar vi nästan helt i en övergiven fabriksbyggnad i Bristol. Dominik och hans team har byggt upp en stram men vacker scenografi med ljus och mörker och en liten cirkel för kamerorna att sakta glida fram på när Nick Cave, delar av The Bad Seeds och en del gäster framför låtar från de två senaste skivorna: ”Ghosteen”, med The Bad Seeds, och ”Carnage,” med den långtida samarbetspartnern och vännen Warren Ellis, som har en stor roll i filmen.