BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I dagarna publiceras ”Cthulhu vaknar” i nyöversättning av Artur Isfelt och med illustrationer av François Baranger. Det är en av Lovecrafts mest kända berättelser, ursprungligen tryckt som ”The Call of Cthulhu” i pulpmagasinet Weird Tales 1926. Själv har jag läst den många gånger – och alltid betraktat som en av hans bästa – men det är först nu som jag inser hur litterärt briljant den är. Intrigen kretsar kring en karriärlysten antropolog (Francis Wayland) som undersöker en släktings mystiska död. Detta leder honom till en ondskefull sekt i New Orleans, som sedan för honom till ett uråldrigt väsen som vilar på havets botten någonstans utanför Nya Zeeland.
Kritiken blev till lovprisning
”Cthulhu vaknar” är en alldeles utmärkt text att gräva i om man vill förstå Lovecrafts inflytande på populärkulturen. Men man måste vara vaken när man gör det, för mycket av magin ligger i språket. Novellen är en märklig text, på samma gång arkaisk och hypermodern. Den är uppbyggd som en triptyk där Wayland möter Cthulhu genom andras utsagor: ett polisförhör, en tidningsartikel och slutligen en dagbok. Detta sätt att navigera historien – genom berättelser i berättelsen – tillhör gotiken och var redan på 20-talet gammalmodigt.
En litteraturvärld lagd i dunkel
Men Lovecraft skriver också på ett sätt som pekar framåt. När historien är som mest spännande gör han det märkliga valet att bli modernist: språket blir eliptiskt, ologiskt och adjektivrikt. Centrala upplysningar utelämnas vilket skapar en litteraturvärld lagd i dunkel.
Förr i tiden var denna säregna stil något som Lovecraft fick kritik för, men samtida forskare som Graham Harman och James Kneale ser den snarare som en styrka och talar om Lovecrafts ”imaginative space”. Översatt till vardagsspråk betyder det att han öppnar upp för läsarens fantasi genom att medvetet lämna luckor i berättelsen.
Det är detta som har gjort att så många senare författare skrivit vidare på hans Cthulhu-mytologi. I dag talar vi om ”fan fiction” och ”shared universe” och Lovecraft skulle kunna beskrivas som dess gudfader. Redan under hans livstid började författare som August Derleth och Robert E Howard utveckla hans universum och senare har bland annat Stephen King, Thomas Ligotti och Ramsey Campbell bidragit.
Jag läser vidare i ”Cthulhu vaknar”. I bokens tredje del berättas om norska sjömän som av en slump upptäcker R’lyeh, staden där Cthulhu vilar. När kaptenen Gustav Johansen kliver iland på ön övergår berättelsen i ren abstraktion, och genom sjömannens efterlämnade dagbok får vi läsa om en ”mardrömsnekropol” där geometrin är ”icke-euklidisk” och full av ologiska vinklar, med ”titaniska stenblock täckta av ohyggliga bilder och hieroglyfer”. Kort därefter försöker besättningen öppna stenporten till denna mardrömsstad – och då brakar helvetet lös. Som läsare kan man påminna sig om Ridley Scotts ”Alien” där en rymdbesättning av en ren slump väcker den uråldriga Xenomorphen. Ett monster som manusförfattaren Dan O’Bannon beskrivit som en ren kopia av en Lovecraft-varelse.
Svårt hypokondrisk
Vem är då denne Cthulhu som reser sig ur havet för att sprida död och förintelse? Tidigare i novellen hittar Wayland en avgudabild föreställande honom, som beskrivs som en blandning mellan ”en bläckfisk, en drake och karikatyren av en människa”, med ett tentakelförsett huvud och en fjällig kropp med outvecklade vingar. Det sägs att Lovecraft fick inspiration till Cthulhu dels genom Lord Tennyson-dikten ”Kraken”, som berättar om ett bläckfiskliknande monster på havets botten, dels genom att titta på bilder av syfilitiska människor (Lovecraft var svårt hypokondrisk).
Men det som gör Cthulhu till en så exceptionellt ruggig gestalt har lite att göra med hans utseende. I stället skulle det kunna sammanfattas med ordet likgiltighet. För Cthulhu är inte något monster i egentlig mening – utan det främmande med stort f. Han kom till jorden långt innan människan existerade och hans mål och syften är bortom människans föreställningsförmåga.
Återigen kan man påminna om den berömda utzoomningen i ”Man in Black”, som på ett visuellt sätt fångar Lovecrafts ”kosmiska skräck”. Han förstod nämligen att det som verkligen skrämmer oss inte är världens ondska – utan människans obetydlighet. ”Jag anser att det mest barmhärtiga som finns i världen är människosinnets oförmåga att förhålla sig till hela dess innehåll” sammanfattar Wayland i novellens inledning. Kort sagt: att vi inte ser den där tentakeln som spelar kula med vår galax.
Ses som filosof
I antologin ”The Age of Lovecraft” som kom 2016 skriver ett tiotal forskare om hur författaren fram till 2000-talet betraktades som ”kult”, men efter det har intresset för honom förvandlats till något mycket större. För Lovecraft är inte bara betydelsefull som författare i dag – utan även som filosof. Jag ska inte gå närmare in på detta, men för att förstå hans rent monumentala betydelse i samtiden måste man inse hur viktig hans förmåga att gestalta vår obetydlighet är. I filosofiska termer brukar det beskrivas som ”kosmisk indifferentism”. En snabb sökning på MLA International Bibliography visar att över 200 artiklar, 80 bokkapitel och 20 monografier skrivits om Lovecraft – bara på 2000-talet. I tider av klimatförändringar har han till och med börjat betraktas som en ekofilosof. Posthumanisten Donna Haraway, till exempel, har föreslagit begreppet ”cthulhuscene” som ett alternativ till antropocen. Ett begrepp, som enligt henne, befriar människan från hennes ”artegoism”.
Kyla även i översättningen
Jag tänker på detta, och den flora av ”positiva” omtolkningar som numera görs av Lovecrafts misantropi, när jag läser slutet på ”Cthulhu vaknar”. Det går inte riktigt ihop med den bild jag har av honom. I den sista delen flyr sjökapten Gustav Johansen med sin båt men väl ute på havet vänder han skutan i en akt av hjältemod – eller vansinne – och styr aktern mot Cthulhus huvud. Han träffar, en grön sörja rinner ut och apokalypsen skjuts upp ännu en gång. Men priset för Johansen är högt: han blir vansinnig och dör under oklara omständigheter. Som läsare upplever jag hur en rysning går genom kroppen; inte för att novellen är så otäck utan för att den, i brist på bättre ord, är så kall.
Kanske är min känsla inte så konstig, tänker jag. Den understryks nämligen av Artur Isfelts översättning. Den är likt tidigare översättningar kongenial, men till skillnad från den förra, av Oscar Källner, använder Isfelt ord som ”negrer” och ”eskimåer”. Detta vidrör frågan om Lovecrafts rasism, som bör nämnas. Författaren var nämligen upptagen av idéer om mänsklig degeneration och det finns en stor diskussion huruvida detta är betydelsefullt för hans författarskap.
Isfelt anser uppenbarligen det – och här ligger han i linje med majoriteten av Lovecraftforskarna. Själv måste jag erkänna att orden sticker i ögonen, och en kall kår går längs min ryggrad när jag ser dem i en nyöversättning. Med detta sagt förstår jag ändå poängen med dem. Att läsa Lovecrafts berättelser är att träda in i en värld där likgiltiga stjärnor stirrar ner på oss. Översättarens ordval understryker detta på det mest motbjudande sätt.
