– Det är självklart mycket mognare, på många plan. Både rent musikaliskt, men också mentalt. Hur vi som människor har förändrats på de fem år som har gått sedan förra skivan, säger Rawa Farok Mohamed Ali.
– Albumet ställer många frågor om vilka vi är och vad vi gör. Vad värderar du? Vad är det du vill ha ut av livet? Vad vill du dö för? Hur bättras vi som människor? säger Mohammed Anwar Ryback.
Inspelat i Redline-studion
Vi träffas en eftermiddag i Redline-studion i Norsborg, klassisk mark inom svensk hiphop. I förra veckan kom nya albumet Tills nästa gång, som delvis är inspelat härinne, av bröderna Salla och Masse Salazar, men även av producenten Mack Beats i Highwon-studion.
Albumet har liksom de tidigare hyllats av kritikerna. Många beskriver Mohammed Ali som samhällskritiska och politiska förortsrappare, men själva vill de nyansera den bilden.
– Det är lätt att sätta en politisk etikett på en rappare från förorten när vi pratar om vissa ämnen som rasism, segregation och utanförskap. Men allt annat vi pratar om på skivan då? Sådant som grundar sig i vårt kapitalistiska system. Att alla har blivit så materialistiska och individualistiska. Vi kritiserar det, vi pratar om psykisk ohälsa, om 13-åringar som går in i väggen. Det är något att ta på allvar, men det kanske inte är lika intressant att fokusera på. Man vill hellre bara prata om rasism, säger Rawa.
Vill ni vidga perspektivet till att handla mer om klass?
– Jag tror att mycket grundar sig i klass. Roten till allt är vårt ekonomiska system som leder till klassklyftorna, säger Rawa.
– Allting sitter ihop. Det kapitalistiska systemet har byggt rasismen och klassklyftorna. Det ekonomiska systemet skapar de här strukturerna, det är ju inbyggt att någon måste förlora, säger Mohammed.
Jag hatar orten, men jag svär, jag älskar folket i den.
(”Kungar och gudinnor”)
Orten är inget att va stolt över.
(”Inga vapen tillåtna”)
Ni har ett ganska ambivalent förhållande till förorten och bilden av den.
– Man har ju en hatkärlek. Det är motsägelsefullt. Ena stunden kan man älska sitt område, andra stunden hata det, men det är ändå fina människor i det. Vi äger inte byggnaderna, det är bara fastigheter. I Visättra där vi växte upp bytte de privatvärdar hela tiden. Och jag hade svartmögel i min lägenhet. Ska jag identifiera mig med svartmögel då? Det är viktigt att komma ihåg att man inte själv har valt var man bor, att det beror på strukturer, säger Mohammed.
– För mig känns det som att den här diskussionen kring mediebilden är bearbetad och passerad. Att man ser utifrån på orten. Nu handlar det mer om hur vi ser bilden av oss inifrån. Vad vi identifierar oss med och hur vi ser på oss själva, säger Rawa.
I låten ”Inga vapen tillåtna” försöker Mohammed Ali vädja till lugn med anledning av de skottlossningar som har lett till flera ungdomars död i Stockholms förorter det senaste året.
– Det var ett tag när det var väldigt intensivt med många unga som gick bort i förorten. Så fick man höra historierna om vilka struntsaker det handlade om. Du kan omöjligt vilja döda en annan person, ta någons liv, för sådana fjuttiga saker. Det måste handla om helt andra saker, frustrationen som alla känner som grundar sig i klassklyftorna. Folk går runt och bär på en massa saker, men bearbetar inte känslorna, så de tar ut det på varandra över skitsaker i stället, säger Rawa.
Kan en låt förändra något?
– Jag hoppas vi kan sätta ett frö i alla fall, väcka en tanke hos några. Det har varit många saker som har hänt med bekanta och folk man känner. Många liv. Det här är det minsta man kan göra i alla fall, säger Mohammed och avslutar.
– Det handlar inte bara om orten. Hela samhällets synsätt är väldigt aggressivt och egoistiskt just nu. Ta Panama-härvan till exempel. Det är en mentalitet som säger ”haffa mitt, fuck alla”. I orten är det som en fattigdomsversion av det. Döda någon för pengar, eller göm undan pengar i något skatteparadis. Det är samma skit alltihop, bara olika former av korruption. Vi återspeglar samhället i musiken.
