Ingvild H. Rishøi pekar fascinerat på en av de höga väggarna där vi satt oss för intervjun. En grönskande pelare som omgärdas av glas och ljus. Det är som att ha gått igenom garderoben som leder till landet Narnia när man kliver in på Hotel Kungsträdgården, där den norska författaren har blivit inkvarterad under sitt Stockholmsbesök. Det är inrett i gustaviansk stil, med en av Europas största kristallkronor i taket, och är något helt annat än Stargate, den sunkiga pub i Oslo som gett namn åt Ingvild H. Rishøis senaste bok, kortromanen ”Stargate. En jul­berättelse”. Det är en finstämd, vardagsrealistisk berättelse med magiska inslag, om två systrar som tar över pappans jobb som julgransförsäljare, när han väljer alkoholen på Stargate, istället för att gå till jobbet. 

De socialrealistiska berättelserna har gått hem. Både kritiker och läsare älskar hennes böcker, och novellsamlingen ”Vinternoveller” gav henne Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris. När vi ses är hon glad över all uppmärksamhet, men trött.  

Skriver helt filterlöst

”Stargate”, med sina 148 sidor, tog tre år att skriva och Ingvild H Rishøi låter det ta tid. ­Varje ord, varje rad, varje sida, är noga ­utmejslad och är resultatet av en långsam och metodisk arbetsprocess. 

– Jag kan kompromissa med andra saker i livet, men inte med mitt skrivande, säger hon och reser sig sedan för att snabbt springa iväg till sitt rum för att lika snabbt vara tillbaka med en stor svart anteckningsbok. Det är den omtalade boken hon berättat om i andra intervjuer.  

– Först trodde jag att alla gjorde som jag, men efter att jag fått flera frågor om skrivandeprocessen förstod jag att det inte var så, så nu har jag börjat ta med boken, så jag kan visa hur jag gör. 

Jag tycker att jag ska kunna skriva ur en elefants perspektiv om jag vill.

Boken hon visar är fylld av inklistrade manussidor. Korta remsor och längre stycken, några faller nästan ut. Ingvild H. Rishøi berättar att hon i ett första steg bara skriver, helt filterlöst, och sedan skriver ut allt, placerar det på golvet och börjar sortera, klipper ut stycken, rumsterar om bland sidorna och klistrar in i sin bok, som hon sedan antecknar justeringar och tillägg i. Och så slänger hon det hon skrivit. Det mesta av det hon skriver kastas faktiskt bort. De tre år det tog att skriva Stargate föregicks av fem år av att skriva sådant som inte kunde användas, berättar hon. 

– Jag vet ju vad jag kan och det jag ger ut ska vara så bra det bara går. All text som jag kastar, ser jag som övning och övningarna vill jag ju inte ska publiceras. Jag läser mycket av andra, och det jag själv skrivit, och på så sätt kan jag med en utifrånblick känna igen när det jag själv skrivit är riktigt bra. När det är bra är det inte skrivet bara för mig, utan har något att säga andra.

Plågan och lyckan med att leva

Och hennes böcker har fångat läsarnas intresse. Kanske är det utsattheten, som aldrig känns helt hopplös, kanske är det den lilla människans kamp i det stora samhället eller helt enkelt att hennes berättelser rör något djupt existentiellt inom oss – plågan och lyckan med att leva det enda liv vi har, så gott vi kan. 

Kanske är det barnets blick som rör oss, undrar jag. Men hon håller inte med om att hon fokuserar på barnets perspektiv i sina böcker.

 – Jag har ju inte alltid barnet i fokus, men jag märker att det är det som brukar lyftas fram om mina böcker. I ”Stargate” är det ett barn, men i ”Vinternoveller” är det två vuxna och en storasyster och i de andra böckerna är det inte heller bara barn i fokus. Och sedan jag själv fick barn har jag undvikit att skriva om barn ur ett vuxenperspektiv, för jag vill inte att någon ska tro att det handlar om mitt barn.  

Alla perspektiv

Vi pratar länge om litteraturens roll, om att litteratur som är skriven på 30-talet kan ge inblickar i hur man tänkte, talade, agerade, som det kan vara bra att vi känner till idag. Ingvild H. Rishøi menar att det är just det som litteraturen framför allt har gjort för henne, visat världen från många olika perspektiv, inte bara ett, det som är det ”rätta” politiskt rådande just nu. Det för oss in på den enda frågeställning under vårt samtal som tycks trigga henne lite: Vad hon tycker om att hon unisont blivit hyllad, men att det också finns viss kritik för att hon skildrar andras misär utifrån en priviligerad position.

– Vad vet de kritikerna om vilken position jag kommer ifrån? Det är ett medvetet val, att inte prata om vad jag har för bakgrund, för det är privat, men jag tycker att om någon ska kritisera mig för detta, borde de först veta vad jag och mina närmaste sett och upplevt.  

Tror du att det hade varit någon skillnad om du skrivit ”Vinternoveller” och ”Stargate” med karaktärer från medelklassen i hur böckerna hade mottagits?

– Ja, men jag vet inte på vilket sätt. Jag tycker ju att mina böcker inte handlar om pengar, utan om känslor. Som i novellen där mamman inte har råd att köpa ett par ­trosor till dottern. Det handlar ju om hennes behov av att ge sitt barn något hon inte kan ge, trygghet, och den historien skulle kunna placeras även i en rikare familj. Läsaren känner av desperationen i båda fallen. 

Hon är mycket bestämd när det gäller frågan vem som får eller kan skriva om vilket ämne. 

– Jag tycker att jag ska kunna skriva ur en elefants perspektiv om jag vill, så egentligen är det en icke-diskussion för mig. Jag vill också att andra författare ska kunna skriva om vad som helst, om man klarar att göra det bra, det krävs inte en viss bakgrund för det. Litteratur är ju en möjlighet att gå in i det okända, både för läsare och författare.

 Om man drar det till sin spets, skulle det ju innebära att man bara kan skriva om sitt eget och sina närmastes liv, och är det verkligen mer etiskt rätt, undrar Ingvild H. Rishøi retoriskt.

– Det skulle snarare göra mig till en mindre ansvarsfull författare, inte mer.