Det är ett sätt att få känslorna ur kroppen. Så beskriver Anso Lundin, drivkraften bakom sin musik.
– Jag har förstått att de flesta tycker att det är jobbigt att vara privat eller personlig, att man liksom ska tycka det. Men jag har upptäckt att jag inte har det i mig. Jag har alltid varit så som person att jag har lätt att berätta om mig själv, även innan jag var artist. Jag kunde träffa någon på tunnelbanan och berätta hur jag mådde. Sedan efteråt kom jag på att nej, så ska man ju inte göra, säger hon.
I slutet av oktober släpptes Vår/Sommar -16, hennes andra skiva under namnet Min stora sorg. Den känslofyllda popen hyllas av recensenterna och när Min stora sorg är ute och spelar kommer det ofta fram människor som vill berätta hur mycket musiken betytt för dem. Samtidigt kan Anso Lundin önska att hennes musik nådde fler.
– Hur ska jag förklara utan att det låter som att jag gnäller? Musiken har inte nått ut så mycket som jag tänkt att den borde. Balansen mellan att bli hyllad och att nå ut känns lite ojämn. Folk känner till namnet Min stora sorg, men det är inte lika många som har lyssnat på min musik. Jag är ärlig med att jag vill nå ut. Jag vill inte vara indie i den bemärkelsen att jag vill vara liten, säger hon.
Feministiska samarbeten
En annan drivkraft är den att få stå på scen. Anso Lundin säger att hon älskar att spela live och samma dag som vi pratar är det premiär för en peformancekonsert på Malmö stadsteater, en nyskapande iscensättning av skivan.
– Vi skapar bilder på scenen. Man kan se det som att varje låt är en musikvideo, fast vi gör det på en scen, säger hon.
Min stora sorg är sällan ensam på scen. Att samarbeta med andra kvinnliga artister har blivit lite av ett signum.
– Ur ett feministiskt perspektiv har det varit en nyckel att komma på att andra kvinnor inte är mina konkurrenter. Det är en av de viktigaste grejerna inom feminismen för mig. Jag har kallat mig feminist länge och varit medveten, men den där grejen som man blir itryckt, att andra kvinnor är konkurrenter, sitter så djupt att man måste arbeta aktivt emot det, säger hon.
– När jag började lyfta och peppa andra blev det tydligt hur allting stiger av det. När vi gör någonting tillsammans är det någonting som är bra för alla. Den grejen mår jag väldigt bra av, säger hon.
Under hösten har Anso Lundin också synts på teaterscenen i pjäsen Om hon var en kille skulle jag vara kär i henne på Unga teaterns scen på Malmö stadsteater. Pjäsen har spelats på flera håll i landet sedan premiären 2012 och föreställningen bygger på hennes och två andra tjejers dagböcker från den tidiga tonårstiden.
– Man är så mycket mer fri när det gäller kön när man är barn, men när tonårstiden börjar förstår man att det är dags att göra ett val. För mig blev det ett lätt val att bli heterosexuell eftersom jag blev kär i killar, trots att alla mina sexuella upplevelser var med tjejer under lång tid. Som vuxen har jag tänkt mycket på hur det hade varit om bilden av kärnfamiljen och sexualitet kopplat till kärlek inte hade funnits, då hade jag kunnat bli en annan person, säger hon.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870
Väljer bort kärnfamiljen
Som vuxen har hon tackat nej till kärnfamiljsnormen. Tidigare levde hon tillsammans med sin bästa vän Joanna och hennes biologiska dotter. I dag har varsin pojkvän kommit in i bilden och familjen består nu av fyra vuxna och sex barn.
– Vi är väldigt mycket med varandra och försöker bryta upp bilden kring att kärnfamiljen är det mest fungerade. Vi försöker vara i varandras vardagsliv och inte bara träffas på söndagsmiddagar. Det gör att barnen får en nära relation med varandra trots att de inte är biologiska syskon. Att man ställer samma krav på dem som om de vore det. Barnen får både ett större ansvar men också ett större sammanhang. För mig är det ett stöd och en tröst, att jag inte bygger upp mitt liv runt en enda person, säger hon.
Har ni mött några hinder?
– Det har varit svårt. Allting började med att jag och Joanna var kompisar och bodde ihop, och så kom hennes dotter. Det var inte så att vi satte oss ned och bestämde oss för att bli en familj, men vi bodde ihop i fyra år och jag blev ju mamma. Det skapades av sig självt, men sedan var vi tvungna att definiera det för andra, säger hon.
När de berättade om sin familjekonstellation fick Joanna höra att hon ”gav bort” sitt barn, och Anso varnades för vad som skulle hända om Joanna träffade en kille.
– Hade vi varit ihop hade det varit enklare för folk att förstå. Den där lilla grejen med en exklusiv sexrelation spelar så stor roll.
På låten ”Anso&Joanna” på den nya skivan beskriver hon relationen med bästa vännen.
”Vi gick runt och stöka/Din mage var så stor/Skratta åt alla killar/Kalla varann för bror/Vi var nog ganska dryga/Ja det var vi nog/När vi sjöng ”You’re so vain”/Gumman det finns inga andra som är som vi är/Spelar ingen roll vad nån tror/Vi vet vad vi är.”
Tryggheten är den största fördelen med stjärnfamiljen, säger hon. Att hennes mamma, brodern Daniel och bästisen Joanna finns där är ett ovärderligt stöd. Liksom pojkvännen John och kompisen Daniel, som hon även samarbetar med kring musiken.
– Det ger mig trygghet att det finns många människor omkring mig och mitt barn. Ens liv blir så mycket större om man har tillgång till fler personer. Jag tänker att min familj har mycket att göra med att jag gör det jag gör idag. Det är de som gör att jag har tid att hålla på med det här, och att jag vågar göra det. Om jag bara hade en nära relation så hade jag aldrig vågat, säger hon.
