– Folk hörde av sig till mig efter pjäsen i Skärholmen, framför allt ungdomar. Det kunde vara tjejer som berättade hur de blivit våldtagna, i sömnen av sin pojkvän. De kände en styrka i det jag berättade. Nyanlända från Syrien kom fram och ville kramas och skrev om sina historier, sin flykt. Jag tänkte att kanske kunde jag fördjupa det ännu mer, berätta hela historien.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det är delvis en mörk historia Fredrik Apollo Asplund berättar. Tiden i Stockholm blev inte vad han tänkt sig. Han mobbades i skolan, det var hård konkurrens och utslagning mellan balett­eleverna och till slut blev han utsatt för ett övergrepp av en man han litade på. Direkt efter högstadiet flyttade han till New York och gjorde snabbt karriär inom klubbvärlden. Han accepterades, släpptes in på de hetaste ställena.

– Från början, när jag bröt ut från allt våldet, då handlade det bara om att jag skulle få plats med allt det spretiga som jag hade inom mig. Manhattan hade precis kommit tillbaka från aids-dramat. Det var väldigt hårt, vi var väldigt hårda. Men jag kunde ändå i den hårdheten hitta mitt hem och vara precis hur galen jag ville. Det fick plats.

– Man kan älska sin blodsfamilj, men den bögpappa jag hade i New York kunde jag fråga om råd, som min pappa inte kunde ge mig, hur kärleksfull och fin han än är. Det är en bok om en resa på jakt efter sin familj, sin extended family. Samtidigt finns en sorg parallellt med det där. Många i min situation, vi drar från situationer. Vi går bara vidare, osentimentalt. Men självklart med allt det som hänt kvar i hjärtat. Det finns ett konstant drama.

Revansch i livet

Fredrik Apollo Asplund kan också se tillbaka och se att hans sätt att vara, var trettio år före sin tid.

– Den nya generationen, Millennials, är hoppet. The future is female! Mannen ska inte gå på myten att vara en jävla fucking kylskåpsbärande aggressiv tönt som tar ut sina aggressioner på fotbollsläktaren, eller whatever. Det där sker inte när det är en Ariana Grande-konsert eller på Pride till exempel. Jo, vi behöver piketbussar på Pride, men det är för att straighta killar vill förstöra för oss. Men vi börjar fräta på den där manligheten nu. Det är min revansch i livet. För trettio år sedan sparkade de på mig och kallade mig bögäckel. Nu kommer en sådan fantastisk generation, stärkta unga tjejer och mjuka feminina killar.

– Jag har några killar från orten som är mina bokare, TUKIO heter de, helt fantastiska, jobbar med den nya rap-generationen. Och dom vill reppa mig! Så sitter vi där, på möten, och kramar varandra. Deras ledord är: tuff och snäll. Det är färdigt, det är lugnt. Och det är jättefint.