”Det ljus som brinner dubbelt så starkt, brinner hälften så länge”, säger Dr. Eldon Tyrell till sin upproriska androidskapelse Roy Batty. ”Och som du har brunnit, Roy!”
Formeln stämmer in på Blade Runner själv: den gjorde inte succé vid premiären 1982, men inom några år fick den sin publik och dess låga skiner än.
För de bästa science fiction-filmerna presenterar en framtid som redan varit. Och Ridley Scotts skildring av ett novemberregnigt Los Angeles 2019 var just ett lapptäcke av historiens alla mardrömmar, och dess dystopiska bild är fortfarande relevant. Dessutom ställdes frågor som var långt före sin tid, som den om ”posthumanism” – om vad det innebär att vara människa i en värld av genetisk design.
Men filmen var också en hårdkokt deckare, som följer prisjägaren Deckard (Harrison Ford) i hans jakt på några förrymda ”replikanter” – de androidslavar som produceras av Tyrell Corporation.
Och Vangelis odödliga syntlandskap gav filmen ännu en dimension.
Ridley Scott har kallat Blade Runner för sin mest personliga film.
Uttalandet är överraskande, för filmens storhet är dess mästerliga återvinning av allmängods: noirgenrens nihilistiska, whiskeydrickande snutar och plaskiga gator; monster som vänder sig emot sina skapare; ett rasbiologiskt storföretag med högkvarter i mesoamerikanska pyramider; visionen av Los Angeles gator som ett mångkulturellt inferno.
Även filmens design präglas av återvinning: transparanta plastjackor; hissar i sten; ett lustigt galleri med sällskapsvarelser som byggts av skräp; förfallna byggnader som blivit basarer; bilar med jetmotorer.
Och filmen har själv återbyggts flera gånger. Sin definitiva form fick filmen inte förrän 2007, men det viktigaste arbetet gjordes redan i Directors cut (1992), då Ridley Scott klippte bort berättarrösten – med rader som ”Sushi. Det brukade min exfru kalla mig. Kall fisk.” – och den larviga slutscenen som norpats rätt ur The Shining. Båda hade tvingats på filmen av Ridley Scotts klåfingriga filmstudio, efter visning inför testpublik.
Blade Runner följer egentligen samma framgångsrecept som Alien (1979), Ridley Scotts andra mästerverk från samma tid. Ta en välbekant story – i det fallet ett gäng puckon som jagar ett monster – men ge den konstnärlig aura med hjälp av mörk, detaljrik estetik.
Detta är inget avfärdande – Ridley Scott har själv kallat Alien för en ”c-film” – utan ett tydliggörande av vad som gjorde honom till en sådan gigant. För genom att ta genrefilmer på allvar lyckades han tillfredsställa publik, kritiker och rentav akademiker. (En sökning på ”Blade Runner” i Google Scholar ger 19 800 träffar.)
Den som ville avfärda Ridley Scott som ytlig fick svårare när Blade Runner kom, av flera skäl.
Dels för att den till skillnad från Alien var moraliskt tvetydig. Emedan de jättelika insekterna saknade försonande drag, så bottnade replikanternas hämndlystnad i ett legitimt krav om att befrias från slaveri. Och deras karnevaliska våldsamhet till trots är de betydligt mer mänskliga – poetiska, spontana, sensuella – än de anonyma människor som hukar från snuten i gatusmutsen. Rymdmonstren i Alien var ett yttre hot, men replikanterna var kuggar i samhällsmaskinen som vägrade acceptera sin plats. Båda behövde förgöras för att återställa ordningen, men bara i det senare fallet var detta tragiskt.
Samtidigt är replikanternas protest opolitisk; de slåss för sig själva. Blade Runners råa darwinism – där staten består av snutar men inte sjuksyrror, där den fattiga, mångkulturella arbetarklassen bor på marken, och de vita och förmögna lever högt upp eller i rymdkolonierna – fångade ett årtionde som var på väg att bli precis sådant: USA:s president var en skådis som sade att politik inte var lösningen, den var problemet; Storbritanniens premiärminister hävdade att samhället inte fanns.
De gemensamma samhällsvisionerna hade tappat sin dragningskraft, så många vände sig mot subkulturer, njutning och pengar – i Blade Runner gestaltat av ett kitschigt potpurri av neon, punk, rök, regn, syntar, sex, Hare Krishna, dvärgar, och ännu mera regn.
Filmen ställer liknande frågor om våra identiteter.
Förmågan att känna känslor var det första steget i replikanternas utveckling mot mänsklighet. Men den avgörande skiljelinjen var intressant nog att de saknar minnen, som kan låta känslorna stelna till en varaktig identitet. I stället är de dömda att leva i ett evigt nu.
Deckard har romans med Rachael, som tillhör nästa generation replikanter. Hon har fått minnen implanterade, som en orangegrön spindel som levde utanför hennes fönster en sommar, och tror därför att hon är människa. Hon fascineras av fotografierna hos Deckard, och även han kämpar med sitt förflutna. Båda misstänker de det värsta, och de vet att minnena är nyckeln.
”Livet kan bara förstås baklänges”, skrev Sören Kierkegaard, ”men det måste levas framlänges.”
Blade Runner vände på formuleringen.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
