Vid något tillfälle, berättade hon, hade Andrzej Tichý gjort ett gästspel som lärare, och jag minns inte exakt vad hon sade att hon frågade honom, det här var flera år sedan, men det var något i linje med ”hur ska jag göra för att lyckas som författare?” 

Enligt henne mumlade då gästläraren sorgset: ”Vad du än gör – välj ett annat jobb.”

Författare blev hon inte heller, min bekant. I dag tror jag att hon jobbar med copy. Jag tyckte att Andrzej Tichýs svar var uppfriskande rättframt, om än kanske dystert i överkant för att komma från just en person vars uppgift var att förlösa de unga författaraspiranternas måhända slumrande begåvningar. Å andra sidan är det kanske inte så illa med personer som hjälper till att justera ens förväntningar på tillvaron. 

Andrzej Tichý skrattar en aning förläget när jag frågar om han har något minne av att ha avrått sina studenter från att slå sig in på författarbanan, säger sedan:

– Vad jag kan ha sagt är att ur vissa perspektiv så… Man ska väl bli författare om man inte har några alternativ. Det är väldigt många saker man måste ge upp. Jag tror att det är ännu mer så i dag än förr. 

Utan stipendierna hade vi inte haft någon svensk litteratur

På vilket sätt då?

– Det finns ju inga pengar i det. Det är ett grundläggande problem. Man får lära sig att antingen leva väldigt fattigt eller så får man jobba som fan med något annat samtidigt som man skriver. 

– Jag har undervisat nu i snart sexton år på skrivarskolor och under den tiden har mött hela bisarra föreställningar om hur den här branschen ser ut. För tre års arbete kan man fakturera trettio lax, det är så det är. Och resten beror på stipendiesystemet. Utan stipendierna hade vi inte haft någon svensk litteratur.

Det är tidig förmiddag, dimman hänger över Värnhemstorget i Malmö, jag och Andrzej Tichý sitter på ett kafé i det kroniskt tomma köpcentrumet Entré (av bedömare i omgivning dubbad till ”norra Europas ödsligaste plats”), belägen ett stenkast från torget.

Jag ska erkänna att jag inför intervjun har gått runt och skrutit om jag ska träffa författaren, vars verk jag håller högt, inte minst hans aktuella roman ”Händelseboken” – som nu alltså renderat honom trettio lax i arvode från Albert Bonniers förlag. Skrytet nådde bland annat en kompis som jag träffade när jag promenerade längs Föreningsgatan på väg mot Värnhem. 

Till min belåtenhet blev hon imponerad, vilket hon manifesterade med ett slags entusiastiskt flängande med armarna. Hon är också ett fan. Hon tillstod att Andrzej Tichý är Sveriges bästa nu levande författare. Jag är generöst sinnad och nämner därför detta för mitt intervjuobjekt. Liksom att en annan kompis har korat om honom till ”landets enda sexiga manliga författare”. 

Andrzej Tichý är inte de stora åthävornas man, han talar lugnt och sansat och med många små eftertänksamma pauser inskjutna i satserna, men han förefaller klädsamt smickrad – ”är jag verkligen den enda sexiga manliga författaren?”

Det är en god utgångspunkt för en intervjusituation. Kanske bidrar det till att ETC:s fotograf – som har allvarliga estetiska betänkligheter mot att fotografera honom på det ifrågavarande kaféet där man på en av väggarna kan läsa budskapet ”Do You Feel Today” – sedan lyckas övertala om honom att posera som en sjöman på ett av de lite diffusa stenblock som har placerats här och var bakom busstationen på Värnhemstorget. 

Det är en generös insats från en person som under intervjun säger att det känns som att han står inför en avrättningspartull varenda gång han fotograferas.    

Det är inte bara jag och mina kompisar som gillar Andrzej Tichý. Hans nyligen utkomna verk ”Händelseboken” har som det heter höjts till skyarna av kritikerkåren. Kritikern Mikaela Blomqvist har i Göteborgs-Posten exempelvis skrivit att: ”Denna gång har han inte skrivit en fulländad roman. ’Händelseboken’ är något mycket bättre än det’.” 

Är du än så länge nöjd med mottagandet av boken?

– Det har varit ordentliga läsningar på sina håll och det känns bra. Men jag kan väl känna ibland att den här upptagenheten vid mörkret i mina böcker är lite fascinerande för mig. 

Fascinerande eller inte: man kan inte anklaga Andrzej Tichý för att vara lagd åt det eskapistiska hållet. ”Händelseboken”, en drygt sjuhundra sidor lång mosaikroman vars övergripande tema är döden och som i fragmentets form behandlar fenomen i stil med strukturell rasism, trafficking, överdoserande barn, våld och samhällskollaps, är nog inte vad alla personer skulle kalla en light read. 

På det viset – vad beträffar romanens fokus på de något mindre glamourösa sidorna av existensen – skiljer den sig inte nämnvärt från Andrzej Tichýs tidigare produktion. Senast ”Eländet” som nominerades till Augustpriset  och ”Renheten” nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. 

– Det är klart att det finns mörker i ”Händelseboken” men det är ingenting som inte också finns utanför boken. Det finns alltid något slags ljuspunkt, och för mig är det vad som väger över.

En av dessa ljuspunkter är humorn, en underskattad aspekt av Andrzej Tichýs författarskap. I ”Händelseboken” är den också mer framträdande än tidigare. De långa dialogsekvenserna som den kryllar av för tankarna till författare som David Foster Wallace. Det är väldigt imponerande.

Arbetet med ”Händelseboken" beskriver han på det hela taget som mer lustfyllt än tidigare.  

– Jag började skriva de här fragmenten och jag tyckte det var en så behaglig process. Funkade det inte på ett ställe kunde jag bara skriva vidare på något annat. Så jag tänkte att jag skulle fortsätta med det här ett tag och så bestämde jag att jag skulle skriva 1 000 fragment. Så jag gjorde det, eller jag skrev 1 001. 

– Då blev vissa längre och vissa blev bara ett par ord. Så det var det som var grunden. Och då uppstår ju vissa tematiska kopplingar och andra fick jag skapa. Den biten var jätterolig. 

Andrzej Tichý verkar på sätt och vis mån om att den bild som satt sig om honom som en svår, dyster och medieskygg författare ska korrigeras. Han betonar att han med ”Renheten” och ”Händelseboken” försökt värja sig för de modernistiska stilgrepp som han präglat hans tidigare böcker, att han eftersträvat ett konkretare och mer lättillgängligt språk – hans senaste roman menar han att han skrivit på ett sådant sätt att man liksom ska kunna ”scrolla” genom boken som på Instagram eller X (som han förvisso beskriver som en av de ”mörkaste platser som mänskligheten skapat”). 

Inte heller skulle han tacka nej till att figurera i mer lättsamma sammanhang än vad som tidigare varit fallet. 

– Jag skulle gärna vara med i IFS, ”Invandrare för svenska”. Det var jävligt roligt.       

Med det sagt har han alltjämt en kluven inställning till mediekarusellen. 

– Jag väl sagt nej till vissa saker, vissa vinklar. Livsstilsreportage och fan vet jag.

Får du många livsstilspropåer?

– Det har hänt liksom genom åren.

Är det Svensk Dam då eller?

– Jag minns inte riktigt vad, men det var helt enkelt sammanhang där man förstår att det inte handlar så mycket om litteraturen. Utan mer att man skapar content på något sätt.

”Sno författarstilen.”

– Något sånt där. Jag är inte så intresserad av att bli en del av det mediala spelet. Av flera anledningar. Det viktigaste är väl att jag inte riktigt trivs med det. Jag ser inte syftet med det. Och jag tror inte att heller att det skulle få folk att läsa böckerna, om du förstår vad jag menar? Jag kan sträcka mig till att göra vissa saker för att nå ut. Men vissa grejer tror jag snarare åstadkommer det motsatta, att man skiter i att läsa, de är mer intresserade av att höra författare berätta mer om sina… Vad vet jag.

Andrzej Tichý säger att den litteratur som på det hela taget uppmärksammas i dag, den som får plats i offentligheten, är den som just förhåller sig till offentligheten. Böcker som förhåller sig till dagsaktuella ämnen, litterära debattinlägg.  

– Jag står inte ut med det om jag ska vara ärlig. Jag skrev för krönikor för gratistidningen City i ett år och jag skrev för Sydsvenskan, men någonstans så ledsnade jag på det.

Till slut spelar det faktiskt ingen roll om man skriver om en våldtäkt eller ett folkmord eller hemma hos-reportage eller Liljestrands skinnjacka. Allting är lika intressant

Vad berodde det på?

– Dels så hade det att göra med mitt sätt att läsa och skriva. Det funkar inte med att det ska gå så snabbt. Men det handlar också om den här känslan att allting förvandlas till content. Jag var väl med i det här skiftet när det blev mer och mer klickanpassat. 

– Till slut spelar det faktiskt ingen roll om man skriver om en våldtäkt eller ett folkmord eller hemma hos-reportage eller Liljestrands skinnjacka. Allting är lika intressant. Det rör sig om en blandning av nihilismen och ekonomism. När det gäller klick, då är det också viktigare att skriva om någon kändis i Stockholm än om folkmordet i Gaza. 

Andrzej Tichý föddes i dåvarande Tjeckoslovakien 1978, tillbringade under sina första år mycket tid i Polen hos sina morföräldrar, vilka efter kriget tvingats bort från Lwow – numera Lviv i Ukraina. När han var tre år gammal flyttade hans familj till Malmö där han vid sidan om några sejourer utomlands bott större delen av sitt liv, under långa perioder just på Värnhem där han i dag har sitt arbetsrum i ett funkishus vid Kungsallén som förbinder torget med Rörsjöstaden och Amiralsgatan. 

Under underväxtåren på 90-talet var Värnhem ett slags ödemark, säger han, här fanns härbärgen, A-lagare som satt i övergivna parker, det var en plats för de utslagna.  

Det är nu nitton år sedan han debuterade som författare med ”Sex liter luft” efter skrivarstudier på Skurups folkhögskola, sedan 2008 har han jobbat som författare på heltid – dessförinnan försörjde han sig på brödjobb som lagerarbete. Väl i hans arbetsrum, medan fotografen ger honom instruktioner kring hur han ska vinkla sin nacke där han sitter tillbakalutad i en gammal fåtölj snett under en rejäl och oroande fuktfläck på väggen, säger Andrzej Tichý att det fortfarande är kamp för honom att få det att gå runt ekonomiskt.

Men samtidigt är det kanske inte önskvärt att det skrivande livet ska vara alltför friktionsfritt. Andrzej Tichý kopplar an till en passage i "Händelseboken" där den tyska författaren Thomas Manns föreställning om begåvning som "en kritisk medvetenhet om det ideal som skulle kunna vara; ett missnöje som endast i vånda kan skapa och utveckla sin förmåga", som det står i romanen, ligger till grund för ett resonemang om det konstnärliga skapandets villkor. Han säger att han ofta haft det i åtanke på senare tid, hur hans skrivande drivs framåt av hans missnöje med det rådande. 

Han säger också att han finner tanken på allas vår död i någon mening upplyftande. 

 – Om världen och livet uppfattas som orättfärdigt och orättvist, då kan man finna något slags tröst i att vi inför döden i varje fall är jämställda eller lika.

Fotografen flikar in att han ska luta sig tillbaka och sedan titta ut genom fönstret så att ljuset faller på hans ansikte. 

De som går ut i förorterna och jobbar aktivt med att göra något på riktigt för att motverka kriminalitet och missbruk och så vidare – de är ju ofta invandrare

– Mycket av det jag jobbat med har handlat om hur klassamhället avhumaniserar, hur vissa människor helt enkelt inte ses som människor. Och det är en helt central aspekt av klassamhället, av kapitalismen. Det var det som gjorde att vissa barn kunde jobba i kolgruvorna och andra… Den synen finns ju fortfarande. Vi vet ju varifrån de här telefonerna och datorerna skapas, men eftersom det är barn i Kongo så är det inte en big deal. Och det är ju grunden ändå för vår civilisation. Det är så jag ser det. 

Andrzej Tichý säger att han och flera andra författare med erfarenhet från utanförskapsområden de senaste tjugo åren har pläderat för att invandrarerfarenheten inte ska ses som ett marginalfenomen, på samma gång som de har varnat för vad som kommer att hända om de människor som befinner sig längst ner på samhällsstegen inte får sina behov tillgodosedda. Sedan dess anser han att det mesta har förvärrats – våldet har blivit grövre, det gemensamma har sålts ut, klyftan mellan de fattiga och rika har fördjupats.   

– I den politiska debatten de senaste åren har ju invandraren stått i centrum, hur kan det då vara ett marginellt fenomen? Men det är ju bara vissa bilder som lyfts, man lyfter upp en liten procent – ofta den kriminella invandrarkillen – som representant för alla. Guccikepsen. Som att de här korrupta politikerna vi har skulle stå på andra sidan av det, att de skulle stå för något slags godhet. Men upprepar man den lögnen tillräckligt många gånger blir det till ett slags sanning. Uppenbarligen, i många människors ögon.

Han säger att de ”sociala problem har vuxit enormt mycket i Sverige” i hans ögon i betydligt högre grad hänger ihop med nedrustningen av det gemensamma än med invandringen. 

– Det är klart att invandringen spelar in eftersom folk kommer in i det här samhället, in i botten av det samhället. Men många av de som försöker lösa de problemen är faktiskt invandrare. De som går ut i förorterna och jobbar aktivt med att göra något på riktigt för att motverka kriminalitet och missbruk och så vidare – de är ju ofta invandrare. Och nu talar jag om icke-repressiva åtgärder. Som ju enligt många också rent vetenskapligt har effekt.

– Nydalamodellen, Hela Malmö är ett lysande exempel. Vilka är det som faktiskt jobbar med detta och åstadkommer något? Men vad säger själva är att vad de måste göra i dag är att laga mat till folk. Det är den nivån vi befinner oss på. Det är vad folk inte förstår, vilken nivå det är längst ner. 

Om man läser och känner till Östeuropas historia så är det uppenbart för mig att allt tänkande kring nationella identiteter förr eller senare leder till katastrof

Som utvecklingen ser ut i dag, menar Andrzej Tichý, håller Sverige på att närma sig den situation som har präglat inte minst många av de östeuropeiska staterna. Länder där man förblindats av drömmar om den entonationalistiska staten, av en romantisk och nostalgisk bild av den egna nationens storartade förflutna. Ett tillstånd som enligt hans mening förr eller senare alltid banar vägen för otrevligheter. 

– Det är samma typer av människor som man röstar fram överallt. Ibland blir man lite förbluffad, även om man tänker att ingenting förvånar en. Men jag menar, här är vi. Folk litar på en person som Ulf Kristersson.  

– Om man läser och känner till Östeuropas historia så är det uppenbart för mig att allt tänkande kring nationella identiteter förr eller senare leder till katastrof. Om ett land ska vara rent och enhetligt, då måste det göras med våld.  

”Fascistoid” är ett ord som är rikligt förekommande i Andrzej Tichýs vokabulär. 

Men om vi nu ska avsluta artikeln i ett lite ljusare sken, för att inte ytterligare göda bilden av Andrzej Tichý som en tänkare av mörka tankar, så är det viktigt att poängtera att författaren har mycket gott att säga om att snooza. 

Hans nya romans motto är hämtat från den spanska författaren Agustin Fernández Mallo, ”Som när vi drömmer att vi drömmer, fast precis tvärtom”. I boken har han velat närma sig ett slags drömmens logik, och han säger att han tror att det i sömnen finns en hel del som kan utnyttjas i den kreativa processen.  

– Jag har börjat försöka försätta mig i det där tillståndet mellan vakenhet och sömn. Vad heter det nu igen. Hypnagoga tillstånd. Jag har ibland försökt använda mig av det men det är svårt. Men jag tror absolut på att det kan lösa vissa problem, särskilt om man jobbar med sånt här. 

Hur ska man i skapandeprocessen försätta sig i det hypnagoga tillståndet?

– I skapandeprocessen tror jag inte men när man faller i sömn eller vaknar upp och försöker snooza lite. Är man en snoozare så kan man utnyttja det och börja tänka på om man har ett problem och måste lösa det, då ska man tänka på det när man ska snooza. Och så händer det grejer.