Det är en ­överhettad sommar i slutet av 2010-­talet när den svårt pretentiöse unge mannen i ”Dunning-Kruger-effekten” ­skriver av sig om medelklassens konformism och sitt förakt mot woke-samhället och ­identitetspolitiken. Inte sällan uppeggad av de senaste artiklarna i ”Svenskan”. 

Småborgligheten suger. Sam­tiden suger. Dessutom är den ­dryge huvudpersonen missnöjd med sig själv. Det ”avkukande” kring könsrollerna i hans medelklassuppväxt har förvandlat honom till en ”snorkfröken med insufficient penis”, tänker han och läser Jordan B. Peterson i jakt på en mer självklar manlighet. 

– Han är uppenbarligen är frustrerad, konstaterar författaren Andrés Stoopendaal på klingande göteborgska. 

Fan fiction om Houellebecq

Författarens andra och unisont kritikerrosade roman har likheter både med Brett Easton Ellis ”American psycho” och Martin Scorceses mörka film ”King of comedy”, där en kvaddad person blir besatt av tanken på att bli en stor komiker. 

I ”Dunning-Kruger-effekten” arbetar berättar­jaget istället som administrativ ­assistent på Länsstyrelsen samtidigt som han ägnar fritiden åt att skriva mycket högtravande fan fiction om sin idol Michel Houellebecq. Resultatet blir löjeväckande. 

– Jag tror att det är en väldigt normal, hyftsat ung intellektuell man som är obekväm i sin egen samtid. Det är ju nästan en arketyp. Strindberg i Röda rummet är en sådan figur, Woody Allen-karaktärer som går i psykoanalys och hatar ytligheter. Jag själv kan också ha sådana funderingar, säger Andrés Stoopendal. 

”Antydde att jag var högerintellektuell”

”En välskriven komedi om kulturkriget”. I de stora tidningarna har romanen ”Dunning-­Kruger-effekten” rosats både för stil och originalitet: ”Stoopendaals prosa framstår som en så främmande fågel i den svenska utgivningen att den närmast gör mig förbannad” skrev Kristina Lindquist i DN om den utpräglade humoristiska ådran. På förlaget sålde boken slut redan innan jul. 

Men några stora intervjuer har författaren trots detta inte gett om romanen, förrän nu.  Och varken läsare eller kritiker verkar vara helt säkra på vad romanen egentligen verkar vilja säga. Är den ett försvar för att medel­klassens koder bör upprätthållas? Eller snarare tvärtom? 

Det är också oklart om titeln ”Dunning-­Kruger-effekten” (tendensen att inkompetenta underskattar sin inkompetens) främst syftar på den dryga huvudpersonen i boken, eller på alla oss dumma får som bräker vidare i småborglighetens flocktänkande hage i tron att vi är smarta. 

Boken fick mig att skratta både åt vänsterns och högerns stereotyper. Och texten osäkras av att man inte riktigt vet från vilket håll du svingar. Vad var ambitionen när du började skriva?

– Någon kritiker antydde att jag skulle vara en högerintellektuell. Det är inte så jag ser mig själv. Jag är ointresserad av partipolitik. Men de här ytterlighetsformerna som tas upp i ­romanen: identitetspolitiken och så. Det tycker jag är oerhört intressant. Vad kommer vissa saker ifrån?, säger författaren. 

I podden ”Stoopendaal & Sundfelt” som du har med psykologen Karl Oskar Sundfelt kallar ni er för ”anarker och motståndsmän” som vill göra uppror mot medelklasslivet där folk är ­konforma och ”ofattbart rädda”. Vad är ­problemet med medelklassen, tycker du? 

– Den bildade medelklassen är beroende av propaganda. De är de som konsumerar den varje dag när de läser tidningar och producerar den på sätt och vis. Så det kan bli väldigt neurotiskt i en polariserad tid där det kommer nya givar hela tiden. Det går snabbt, och saker blir väldigt infekterade och känsliga. Det uppstår förvirring om det är så viktigt att vara rättänkande. Då måste man förhålla sig dagligen till olika fenomen, säger Andrés Stoopendaal. 

Han ger några aktuella exempel: 

– Universitetsvärlden ”nu måste du säga hen”, det här utställningsrummet på Konstfack kan inte heta ”Det vita havet”. Det blir hysteriskt efter ett tag anser jag. Är det en bra miljö som uppstår då i kulturen? Jag tror inte det. 

I ett samtal i författaren Stig Larssons podd var du inne på samma tema. Där uttryckte du du att gruppen lägre till övre medelklass har ett system där vi mobbar och trakasserar varandra och kontrollerar varandras tankar och idéer. Att de farliga personerna i samhället är medel­klassen och småborgarna. Kan du utveckla lite? 

– Nu känner jag att det är lite känsliga frågor. Men medelklassen har ju makten över tidningarna. De är ju de som är journalister och lärare, den intellektuella klassen. Om den gruppen eller klassen i samhället blir väldigt olycklig så kan det hända saker snabbt tror jag, säger han. 

Efter samtalet får jag ett mail med källhänvisningar till tankar Andrés Stoopendaal refererat till i sin syn på medelklassen: Herbert Tingstens ”Den nationella diktaturen: nazismens och fascismens idéer”, Jacques Elluls ”Propaganda: The Formation of Men’s Attitudes”. 

Men, förtydligar André Stoopendaal:  

– Jag är naturligtvis också en medelklass­person som läser väldigt mycket tidningar. Det finns ett beroende där …  

Har du varit orolig för att kritiker och läsare ska tro att du är personen i boken?

– Nej. Det är klart att vissa saker ligger nära mig, så är det ju med all litteratur. Det är klart att det finns saker i ”American psycho” som ligger nära Bret Easton Ellis, men alla förstår ju att det inte är han som vill hugga upp kvinnor och tillaga dem. Dessutom finns en ironisk och självironisk nivå i min roman. Jag hoppas att den tyder på att det finns någon typ av distans och eftertanke.