Enquist föddes i Hjoggböle 1931. Inom några mils radie ifrån hans uppväxtby föddes två andra stora författare: Sara Lidman och Torgny Lindgren. Troligen ligger det något okänt material i marken i denna norrländska avkrok, för alla tre – i svenskt kulturliv helt centrala författare – skulle gång på gång återkomma till bygden i sina böcker, ofta med den säregna västerbottniska dialekten inskriven i texten. 1961 debuterade Enquist med ”Kristallögat”, men det var inte förrän 1968 som han fick sitt stora genombrott med dokumentärromanen ”Legionärerna”. En bok om den svenska baltutlämningen på 1940-talet som blev mycket omdebatterad – både för sitt sakinnehåll och för att Enquist skrev in sitt tvivel och arkivarbete i texten. Detta är för övrigt det som jag främst förknippar hans författarskap med: att alltid skriva med en slags öppen källkod. Greppet gör att hans romaner framstår som forskningsresor – vilket inte på något sätt gör grundhistorierna mindre engagerande. Idealet kommer just från det experimentella 60-talet då begrepp som ”öppen konst” och ”kulturdemokrati” var centrala i debatten.

På 70-talet etablerade sig Enquist som en av de verkligt stora författarna i Sverige. Det är närmast omöjligt att sammanfatta allt han gjorde under årtiondet. Bland annat skrev han ett gäng idrottsromaner som behandlade sport på ett helt nytt sätt. Han debuterade som dramatiker. Han började forska i socialdemokratins historia vilket resulterade i ”Musikanternas uttåg” 1978. En bok som handlar om arbetarrörelsens vedermödor i den religiösa västerbottniska bygden i seklets början. En ambivalent – men också därför övertygande – plädering för demokratisk socialism. I mina ögon är det en av de bästa arbetarromanerna som har skrivits på svenska – fullt jämförbar med Ivar Lo:s ”Godnatt jord” och Moa Martinsons ”Kvinnor & äppelträd”.

På 80-talet och början av 90-talet inleddes en ny fas i författarskapet då Enquist skrev några av sina mest kryptiska och allegoriska böcker, som i efterhand har kommit att bli de mest älskade. ”Nedstörtad ängel” och ”Kapten Nemos bibliotek” är de viktigaste titlarna, böcker som laborerar med det frireligiösa språket från barndomen och där ord som ”återuppståndelse” står i centrum. Långt senare – i sin självbiografi – avslöjade Enquist att han vid tiden tog sig ut ur svåra alkoholproblem och att han var nära att ta sitt liv.

Den sista betydelsefulla insatsen han gjorde inom svensk litteratur var de historiska romanerna som han började skriva under 90-talets slut. Här sticker ”Lewis resa”, ”Boken om Blanche och Marie” och framförallt ”Livläkarens besök” ut. Den sista boken utspelar sig på 1700-talet och handlar om en revolutionär vid namn Johan Friedrich Struensee – som ensam försökte förverkliga upplysningens ideal i Danmark. I boken lämnade Enquist sitt lite distanserade berättande och skildrade en kärlekshistoria mellan livläkaren och drottningen som är så intensiv att den saknar motstycke i svensk litteratur.

Hur kommer då Enquist att bli ihågkommen om, säg 50 år? Är det hans ”öppna romaner” som kommer hamna i översikterna? Hans dramatik? Hans ironiska, tillbakalutade 60-talsjournalistik i Expressen, som på sin tid var lika nyskapande som Olof Lagercrantz i DN? Det känns närmast omöjligt att förutspå. Framförallt för att hans författarskap rymmer så många hemliga guldkorn som mycket väl kan hamna på piedestal när sikten klarnat. Hur många har till exempel sett filmen ”Hamsun” (med manus av Enquist) om den tvivlande gamla nobelpristagaren som går omkring och våndas över huruvida det var rätt att stödja Hitler? Det är ett av de bästa filmmanusen som skrivits i Sverige. Hur många läser ”Musikanternas uttåg” idag? En bok som orättvist hamnat i skuggan av hans mera omdebatterade romaner.

Själv kommer jag nog att minnas honom som den sista av de stora intellektuella från 60-talet. Sara Lidman, Göran Palm, Leif Nylén, Lars Gustafsson är bara några av dem som somnat in under 2000-talet – och på många sätt känns det som om Enquist nu släcker ljuset över detta optimistiska och radikala årtionde. Likt alla dessa var han en författare som rörde sig fritt mellan genrerna, som skrev experimentella böcker utan att någonsin fastna i privat navelskåderi. En politisk författare som skrev med tendens – men som aldrig skyggade för tvivlet. Med honom går en hel epok i graven och kanske – kanske – kommer man i efterhand anse att han var den allra största i sin generation.

 

Fem viktiga verk av Enquist

”Legionärerna” (1968)

Dokumentärroman om när Sverige lämnade ut 146 balter till Sovjet 1946. Blev mycket omdiskuterad när den publicerades, både för sin stil och sitt sakinnehåll. Var Enquists personliga favorit, tillsammans med ”Kapten Nemos bibliotek”.

”Musikanternas uttåg” (1978)

En kollektivroman om hur arbetarrörelsen kom till det västerbottniska kustlandet i seklets början. Publicerades förra året i en nyutgåva med ett fint förord av Ola Larsmo och en ambitiös notapparat av Per Svensson.

”Kapten Nemos bibliotek” (1991)

En säregen roman på alla sätt. Handlar om två barn som förväxlas på BB i Bureå. Tidigt i livet blir de vänner, men när förväxlingen upptäcks förvandlas vänskapen till bitter fiendskap. En bok full av typiskt Enquistska omtagningar, skriven på en frikyrkligt klingande västerbottniska.

”Livläkarens besök” (1999)

Utspelar sig under fyra år på 1760-talet och handlar om den danske konungen Kristian VII och hans livläkare Johann Friedrich Struensee. Struensee var en man som under en kort tid tog makten och skapade ett mera rättvist Danmark. Innehåller en fantastiskt fin kärleksskildring mellan Struensee och drottning Caroline Mathilde.

”Ett annat liv” (2008)

Enquists stora självbiografi som hans generationskamrat Lars Gustafsson höll som hans främsta verk. En bok där författaren använde det lite märkliga greppet att skriva om sig själv i tredje person, vilket behövdes för att upprätta en distans till den såriga livshistorien. Ett av Enquists mest tillgängliga verk och en bra ingång för den som är ny inför författarskapet.