Inför en publik i Borås kulturhus avslöjade hon i höstas att hon var en av de 18 kvinnor som i Dagens Nyheter förra året vittnade om att hon blivit utsatt för sexuella trakasserier och övergrepp av kulturprofilen Jean-Claude Arnault.

Hur viktigt är det för dig att han döms?

– Det är viktigt för mig, men det är egentligen mycket viktigare ur ett annat perspektiv. Det som hände mellan mig och denne Jean-Claude Arnault inträffade år 1995. Och det var inte det värsta jag har varit med om i livet, men för mig blir han och domen mot honom en symbol, på ett sätt som det skulle ha varit även om jag aldrig hade träffat honom. Han symboliserar på något sätt alla män som har tagit saker för givna och som varit så tvärsäkra på att det här kan jag göra utan några som helst repressalier.

Har du även fått höra att anklagelserna mot Arnault och hela Metoo är överdrivet?

– Jag har sett väldigt mycket av det. Det är ett gäng personer som sympatiserar starkt med Sverigedemokraterna och som brukar höra av sig till mig när jag har framträtt i offentliga sammanhang. De har synpunkter som inte är så artigt formulerade. De uttrycker sådant som att jag borde vara med om mycket värre saker än vad den här gentlemannen från Frankrike möjligen kan ha utsatt mig för. Det finns en ohygglig aggressivitet.

Om du lägger kränkningarna och aggressiviteten mot dig i en vågskål och stödet du fått efter Metoo i en annan. Vilken väger tyngst?

– Stödet. De som kommer med nedsättande kommentarer tar i från tårna, men den vågskålen drunknar i en tsunami av stöd, så det är ju bra.

Att Metoo har gjort skillnad i teatervärlden är uppenbart. Men var står vi idag – har vi nått ett paradigmskifte, eller har vi bara börjat skrapa på ytan av sexism i branschen?

– Jag tror att både Metoo-explosionen och efterdyningarna av den är delar av en rörelse som påbörjades långt tidigare och som kommer att fortsätta pågå. Det har varit en intensiv koncentration av uppmärksamhet på de här frågorna det senaste året, men att åstadkomma ett paradigmskifte tar längre tid än ett år, det kräver ett mycket mer genom­gripande arbete.

– Men en teaterchef skulle inte våga, på samma sätt idag, låta sådant pågå. Vi ser ju att en del skådespelare inte fick spela vissa roller efter Metoo.

Vilka positiva exempel har du sett under året?

– Det mest konkreta positiva exemplet är att i de formulär vi som teater fyller i när vi söker kulturstöd har fått en ny fråga: Hur arbetar ni mot sexuella trakasserier och övergrepp i er verksamhet?

– Alla samtal med skådespelare och andra teaterchefer under året har också varit präglade av Metoo, hela tiden. Den nya generationen, inte minst de killar som går ut teaterhögskolorna nu, de är inte de där – jag behöver inte ens säga några namn – som har gått bärsärkagång genom våtmarkerna i decennier. Det finns en annan anständighet och medvetenhet hos de yngre skådespelarna och regissörerna.

– Vi kommer att skriva in i våra kontrakt nu att den som kontrakteras skriver under på teaterns värdegrund och vad den betyder för hur vi beter oss mot kollegor på arbetsplatsen.

Finns det tillräckliga kunskaper om arbetsgivares formella ansvar? Behövs kurser, mer tillsyn, ingripanden? Eller vad?

– Viktigt är att trygga upplevelsen när man ska göra en anmälan. Jag vet själv att om man ska göra en polisanmälan så är man rädd för att känna sig misstänkliggjord. Också i kölvattnet av olika diskussioner som kommit upp – bland annat den som formulerades av den store juridiske experten Horace Engdahl som tyckte att domen mot Jean-Claude har byggt på bara mumbo-jumbo. Vi behöver en allmän fortbildning, inte minst inom de yrken där man möter offer för övergrepp. Till exempel om psykologiska reaktioner på våldtäkt, varför man inte bara skallar personen som begår övergreppet eller varför man inte beter sig på ett sätt som verkar adekvat, sett utifrån.

– Jag tänker att man måste skilja på 1: hur vi faktiskt förhåller oss till varandra som människor och 2: hur vi uttrycker oss i kulturen, i fiktionen. Där måste vi vara oanständiga. Jag tror att det är viktigt att det finns motbjudande fiktion. I debatten ska man kunna komma med mothugg. Jag tror inte att vi kan städa upp kulturvärlden så att vi inte har någon Horace Engdahl eller Stig Larsson – att de är för äckliga för att få vara med. Jag tror tvärtom!

Vad tillför Horace Engdahl?

– Nu råkar det vara så att samma dag som Matilda Gustavssons artikel publicerades i DN i november förra året så hade jag mitt livs enda möte med Horace Engdahl. Han hade mejlat mig och frågat om jag kunde tänka mig att sätta upp hans monolog ”Den sista grisen”. I den finns en formulering som har blivit väldigt berömd: ”Varje gång en man penetrerar en kvinna så är det evigt en seger för mannen och ett nederlag för kvinnan”. Jag tänkte att det här måste vi prata om! Jag är ju ansvarig utgivare för allt som spelas på Brunnsgatan 4. Jag undrade, sådär försynt: Är formuleringen fiktion, är det en fiktiv person som talar eller är det en fri association? Horace satt där och åt en bit prinsesstårta och svarade: ”Lustigt att du frågar, så här är det: Det här är ju inte något som jag tycker eller tänker, det är ju ett faktum. Och det är ju inte jag som har bestämt att det ska vara så utan det är ju ett naturligt fenomen, precis som att solen går upp varje morgon.” Jaha, sa jag. Men du Horace, har du kollat med några andra teatrar om ”Den sista grisen” (skratt).

– Men jag tycker att det är roligt om de här människorna ändå fortsätter att finnas. Det är inspirerande och vi måste ha något att ta spjärn mot.

Martina Montelius om…

… vad som krävs för att åstadkomma trygga rum?

– Jag tror att det delvis har att göra med att förändra synen på vad en ledare är. Med en ledare som aldrig visar sig svag, som alltid är tvärsäker, utan sprickor i fasaden, kan problemen ligga under ytan och gro – tills människor säger upp sig på löpande band i stället, som på Dramaten. Om jag vore chef på Dramaten skulle jag gärna berätta om att jag själv har varit utsatt för sexuella övergrepp – inte för att ta över och rikta spotlighten mot mig, utan för att få bort det där med att man ska behöva knacka på en dörr där det står teaterchef med guldbokstäver och komma till en överhöghet och berätta om ett övergrepp. Man avstigmatiserar genom att krympa avståndet mellan ledning och anställda.

… att det kan finnas en risk att den som blir utsatt för sexuella trakasserier efter Metoo kan känna en större skam; trots Metoo lyckades jag inte försvara mig?

– Så skulle det säkert kunna vara. Jag har själv känt otroligt mycket skam över saker som jag inte har anmält och inte rapporterat – över att jag inte stått upp för mig själv i olika sammanhang. Jag har all förståelse för att man inte vågar.

– Men ansvaret kan inte ligga på den som har blivit utsatt att ”vara Metoo”. Vi behöver som arbetsgivare ta ansvaret för att se saker. Man ska inte vara en ensam krigare med en imaginär armé bakom sig.