– Det är en riktigt dansant låt, men handlar om en viktig och svår grej: Att vara sin egen bästa vän och att behandla sig själv på ett bra sätt först för att våga släppa kontrollen och uppleva riktig kärlek tillbaka. Enkla ord, men svårt i det verkliga livet för de flesta tror jag.

Du har publik både hemma i Sverige och i Japan. Hur kommer det sig att du genom åren har velat växla popspråk mellan svenska, engelska och japanska?

– För några år sen var jag helt förvirrad musikaliskt. Då hade jag nästan hela min karriär i Japan, men ville sjunga på svenska. Hur sjutton skulle jag egentligen låta? Vilket språk? Akustiskt eller elektroniskt? Sen bestämde jag mig att sluta vara förvirrad och göra det som jag tyckte var kul för stunden. Därför har det nu blivit på alla dessa språk och lite olika feeling. Känns bra att sluta noja och bara göra.

”Diamant” doftar 90-tal. Vilka artister från den perioden har inspirerat dig mest?

– Haha. Vågar jag säga? Det som är kul med musik är att en låt som ”Diamant” skriven av mig, med mitt melodispråk och på svenska kan läggas ihop med en helt annan stil och sen bli nåt nytt. Om jag säger Mmmbop ringer det nån klocka då? Just för denna låt är det faktiskt den låt vi inspirerats av. Annars var jag ju indiepopare. Suede, Blur och The Cranberries är mina favoriter från den tiden.