Den internationella ensemblen består av några av världens idag bästa dansare. Uppsättningen följer tonsättaren Pjotr Tjajkovskijs aktindelning från urpremiären på Bolsjojteatern i Moskva 1877 till punkt och pricka. Inga nymodigheter, inte ens enligt någon av de allra första, klassiska tolkningarna. Dansarnas excellens och orkesterns underskönt samspelta livemusik – ledd av den unge stjärndirigenten Peter Tulesjkov – hänför publiken. 

”Konst står över politiken”

I pausen säger koreografen Sergej Bobrov till Dagens ETC att han är förvånad att salen är så full. Det finns visserligen tomma stolar men det är en av Paris största scener. Och även om ensemblen kommer från Bulgarien och Varnas nationalopera så var Sergej Bobrov själv stjärndansare vid Bolsjojbaletten i 20 års tid. 

Han har inte på något sätt tagit avstånd från sitt hemland Ryssland. Han berättar att det är han som gjort allt – även kostymerna – men ryggar tillbaka när Dagens ETC frågar om de blågula färgerna och blomsterkransarna är en referens till Ukraina. Han säger att han ritade kostymerna långt före februari 2022 och förnekar å det bestämdaste att det skulle ha med saken att göra. 

– Konst är inte politik, konsten står över politiken, säger han.

Rysk kultur som vapen

"Som Ukrainas kulturminister ber jag er att bojkotta Tjajkovskij tills det här kriget är över.” Det är rubriken på Ukrainas kulturminister Oleksandra Tjatjenko debattartikel från december 2022. Han skriver:

"Ryssland attackerar inte bara Ukraina fysiskt, de försöker också förgöra vår kultur och vårt arv.” 

Han berättar om hur ordet Ukraina suddas ut och att över 800 kulturminnen, museer och bibliotek förstörts. Han refererar vidare till det dekret Vladimir Putin skrev under i september förra året, kallat "Den ryska freden”. Där klargör Kremlin att rysk kultur ska användas som ett verktyg, till och med ett vapen. Rysk balett ska användas för att skydda ryssar och ryska intressen i utlandet. Kulturminister Tjatjenko vädjar till västvärlden att bojkotta Tjajkovskij tills dess att kriget är över.

Även Ukrainska institutet manade till bojkott och kritik riktades mot till exempel Malmö live och Malmöoperan som valt att fortsätta sätta upp verk av kompositören. Malmö Lives vd, Maria Frej, sa till Sverige radio att det vore fel att bojkotta en tonsättare men att de däremot inte samarbetar med ryska artister som inte tar avstånd till invasionen. 

Det gör inte det bulgariska danskompani med ryssar i ledande roller som nu besöker Paris. I alla fall inte med ord. Men de skyddas till viss del mot en kategorisk bojkott i sin egenskap som bulgarer – inte ryssar. Den första kvällen är Bulgariens första dam på plats.

En märklig upplevelse

Efter föreställningen talar Dagens ETC med dansörer, pressansvariga, koreografen Sergej Bobrov samt producenten Svetlana Tonsjeva. Det är en märklig upplevelse. Helt vanliga frågor ger olika svar som inte går ihop. Enligt en dansare försöker de få till en större turné till hösten men enligt koreografen stämmer inte det. Enligt en kostymassistent formgavs kostymerna till Paris ära, vilket skulle innebära att Bobrov inte alls ritade den före den ryska attacken mot Ukraina, men assistentens uttalande var naturligtvis bara ett misstag. Producenten Svetlana Tonsjeva, tidigare prima ballerina för Kremlbaletten, säger helt enkelt ingenting alls när det geopolitiska läget nämns. Pressansvariga Vera Medvedeva försöker styra tillbaka samtalet till konsten som hela tiden påpekas vara just det, inte politik.

Det är farligt att tala.

Det är dock i princip omöjligt att sätta upp ”Svansjön” idag utan att verket laddas politiskt. Och det inte minst i Ryssland, ett land där ordet inte är fritt och människor uttrycker sig på alternativa vis.

Signal mot censurlagen

Rysk kultur används ofta som nationalistisk propaganda, som ett Putin- och Kremlvänligt vapen. Men samtidigt signalerar baletten det rakt motsatta för många ryssar. Just ”Svansjön” är traditionellt en signal om motstånd när ord förbjuds. Ryska medier använde till exempel balettens musik som signal mot den nya censurlag som infördes i samband med invasionen av Ukraina då medier förbjöds att rapportera om kriget som ett krig. 

Medarbetarna på den stora oberoende tv-kanalen Dozjd marscherade ut till tonerna av Tjajkovskijs ”Svansjön” innan kanalen slocknade för gott och den oberoende tidningen Novaja Gazeta prydde sin framsida med ”Svansjön”-dans framför ett kärnvapenmoln.

Enligt Elina Viljanen, forskare i rysk populärkultur under Sovjettiden vid Alexanderinstitutet i Helsingfors, används ”Svansjön” som ett ironiserande om en återgång till censuren under Sovjettiden. Men signalen är tillräckligt ambivalent i sitt nationalromantiska skimmer att lagen inte kan bestraffa den, säger hon till finska Yle.

Omöjligt att inte se Ukraina

Ukrainas flagga är himmelsblå upptill och gul som landets sädesfält nedtill. Ballerinornas kläder på scenen utanför Paris likaså. I Ukraina är de blomsterkransar de bär i håret en viktig nationalsymbol, särskilt sedan revolutionen och Rysslands annektering av Krimhalvön 2014. Vinok, som kransen kallas, har sedan dess gått att köpa i Ukrainas alla assesoarbutiker som ett politiskt ställningstagande till stöd för Ukraina.

Vinoken går långt tillbaka i ukrainsk historia, traditionellt relaterat till oskuld, äktenskap och fruktbarhet. Det var både rysk och ukrainsk sed att bägge makar bar blomsterkransar på bröllopsdagen men Ukraina särskilde sig genom att kransen bars av unga, ogifta kvinnor om våren och hör till den ukrainska – inte ryska – folkdräkten. För Kreml är Ukraina en del av Ryssland.

I den första akten föreställer de blågula ballerinorna gifta kvinnor, där för att prinsen Sigfried ska välja sin framtida maka precis som i ukrainsk tradition. Men enligt Sergej Bobrov är det en slump. Hans kostymer har utformats för att signalera oskuld. 

Han säger det flera gånger med eftertryck: 

– Oskuld. 

– Titta bara, svankostymerna är öppna framtill för att kvinnobrösten blottas – inte sexuellt utan oskuldsfullt, preciserar han.

Vad han menar med det angående det i en balett om kampen mellan det onda och det goda – det lämnar han till betraktaren att avgöra.

Och för oss i den samtida Parispubliken, hur mycket vi än hänförs av den konstnärliga excellensen, är det omöjligt att inte se Ukraina där på scenen. Ukraina och Ryssland som, tillsammans med resten av världen, möts i en dans om godhet och ondska, om mod och feghet.

Och vi vet inte om vi gör rätt som sitter och ser på.