Kultur & Nöje.

2020-07-04 11:44
  • "Dagtid är meningslös tid, klockan 23 är det bra för då är hela natten kvar" säger Loney Dear. Foto: Zanna Nordqvist
    "Dagtid är meningslös tid, klockan 23 är det bra för då är hela natten kvar" säger Loney Dear.
  • Foto: Zanna Nordqvist
  • Foto: Zanna Nordqvist
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Loney Dear: ”Jag jobbar på att känna att jag är okej som jag är”

Globalt känd och hyllad: Loney Dear är en framgångsrik popsuccé i det dolda. Bakom namnet gömmer sig den svårt grubblande Emil Svanängen, tungt präglad av en frikyrklig uppväxt. Han längtar efter en gudstro. Och tycker att det egna konstnärliga skapandet är löjligt.  

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Nyhetsmagasinet ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Nyhetsmagasinet ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Han vill inte fotograferas i dagsljus. Sittandes på en filt på grönt sommargräs blir allt fel. Full sol över Hornstull, 30 grader stek i Stockholm, ett utegym med bikinibrudar och semesterfirande muskelknuttar i bakgrunden – nej, det är inte Loney Dear. Ge honom skymningen, natten. Då vill han avbildas.

– Allt annat är orimligt. Det här är jättejobbigt. Om jag sitter i solen blir det någon annan än jag på bilderna. Det gillar jag inte. Dagtid är meningslös tid, klockan 23 är det bra för då är hela natten kvar. Vissa gillar dygnets variation. Jag gillar när det står stilla, säger Emil Svanängen, vars soloalias Loney Dear skapat indieframgångar runt om i världen.

Sju album in i popkarriären är nattdjuret en dold kändis enligt sig själv. Loney Dear har lyckats överleva på musiken sedan 2003, alltså snart 20 år, och har turnerat världen runt och släppt skivor på kreddiga bolag. Emil Svanängen har aldrig haft vad Svensson skulle klassa som ett riktigt kneg. Det har, kort sagt, ”varit ett svårt liv”. Som Emil formulerar det: ”Konstnärsyrket har varit tufft i 600 år”.

– Jag har levt väldigt försiktigt och borde ha agerat mer som en rockstjärna redan för tio år sedan då det började gå bra. Nu är det sus och dus och jag försöker komma ihåg att slarva mer med pengar. Köpa något dyrt ibland.

”Det är hemskt att vara människa” – så formulerade Emil sig tungsint när han medverkade i SVT:s ”Jills veranda” tidigare i år. Till de hemskaste saker som hänt honom själv räknar han frånvaron av en familj med egna barn. Det är en av livets sorger, som kommer med det höga pris som Emil tycker att det kostar att vara konstnär.

– En familj hade jag velat ha nu. Fast fram till alldeles nyligen hade jag inte kunnat klara av det. Jag är betydligt mer dysfunktionell och komplicerad än jag tidigare förstått. Visst, jag är inte så gammal, men de flesta har redan hunnit skaffa en familj vid 41. Det är klart att det finns en tomhet när man jämför med andras liv. Jag har dock uppnått grejer folk inte kan drömma om. Jag har valt de sakerna inte för att jag valt bort ett familjeliv, utan det är så det har blivit.

På vilket sätt är du dysfunktionell?

– Det håller jag på att ta reda på. Jag tar saker på för stort allvar. Allmänt. Det är en livshållning. Det intressanta med konstnärligt skapande är att det är löjeväckande. För ska man göra något bra ska man gå helt in i det och då blir man en fånig person som tar sig själv på för stort allvar. Att vara konstnär är fånigt. Det går inte att komma undan att man måste stänga av världen och gå in i det man gör. Vilket är töntigt. Ett egoistiskt tillstånd. Men det finns inga vägar runt det. Det är inte möjligt att skapa bra saker och samtidigt vara tillgänglig för andra.

Vem är Sveriges töntigaste konstnär?

– Jag.

Emil Svanänger växte upp frikyrkligt i en kärnfamilj i Jönköping – det svenska bibelbältets centrum. Hans föräldrar tillhör ett litet samfund, en missionskyrka som idag heter Equmeniakyrkan. Det gör Emil också eftersom han aldrig gått ur. Trots att den egna gudstron står på noll. Det har den alltid gjort, även om han än idag älskar kyrkans kultur, och ser den som sin bas – och arbetsplats. Alltid när karriären varit inaktuell i stunden har han kunnat spela för olika samfund. Det är en glad, uppskattande publik för Loney Dear.

– Jag fattade tidigt att jag inte tror på Gud. Det är inget livsmål att det ska förbli så. Jag skulle gärna vara troende då jag skulle vara hjälpt av det i livet, att känna att jag ingår i ett större sammanhang, i något. Men tron är inget jag kan påverka.

Varför är det viktigt?

– Människor måste ha en berättelse att hänga upp livet på. Annars blir det helt hopplöst. Jag har inte det. Jag tänker ofrivilligt på tiden, evolutionen, och där finns det inte mycket. Det är tröstlöst, kan man lugnt säga. Den som växer upp i den sekulära världen växer upp med att veta var man kommer ifrån, vart man ska, syfte. Växer man upp i kyrkans värld är man inte förberedd på den sekulära berättelsen om livet. Då står man handfallen inför existentiella spörsmål om man som jag inte har gudstron.

För att backa upp frånvaron av det gudomliga säger Emil att han byggt upp ett stort nätverk: teologer, pastorer, tänkare, präster, filosofer. Det är där han slänger ut trådar när han vill bolla tankar och filosofera.

– Jag gillar att där kan finnas resonemang som är sundare än det som finns här utanför kyrkan. Det är en styrka att ha det nätverket.

Emil tycker att det är svårt, och inte värt, att försöka beskriva den kyrkliga världen för en utomstående, och vill ändå inte dra för stora växlar på rötterna i Sveriges bibelnäste. Konservatismen är inte så kvävande som en sekulär människa kan tro: ”Det är ändå en försvinnande liten del i städer som Jönköping, Örebro, Örnsköldsvik. Det är ingen maktfaktor i samhället.”

– Det är en snäv värld som är hopplöst att förklara. Tycker man det är svårt att växa upp på det stora hela så blir man nog påverkad av kyrkans värderingar. Jag tror det beror på hur man är som person.

Hur menar du?

– Är man stark så flyter man igenom. Är man svag så plockar man upp känslor och stämningar.

Och vilken sort är du?

– Jag är nog en svag person. Inom kyrkan är man aldrig tonåring. Först är man barn, sedan vuxen, man mellanlandar aldrig i de år då man gör misstag. Eller, då man bör göra misstag. Som med alkohol. Då går man miste om många misstag man gör på fyllan som tonåring.

Jag har aldrig hört någon prata om kyrkan på det viset förr.

– I sämsta fall tänker kyrkan i termer om att det finns enda sanning. Och det gör det ju inte. Det är en tuff grej att inse att något varken är rätt eller fel, utan en tolkning. Ett rätt, ett fel – det fungerade kanske för 200 år sedan. Idag är det helt orimligt att en person sitter inne på den rätta berättelsen.

Kan du ge något exempel?

– Eftersom vi idag lever tills vi blir 80 år är det stor chans att man passerar flera förhållanden genom livet. Kyrkan är inte bra på att förbereda en på att kärleken dör. När jag var ung i kyrkan så var den enda vägen att ha en lång relation. Där finns också det extrema, att attraktion och sexualitet är underordnat den varaktiga relationen. Ja, det har varit det svåra för mig.

Emil beskriver sig själv som självcentrerad. Något som lägger krokben för gudstron. Samtidigt säger han sig även sakna tro på sig själv. De Loney Dear-intervjuer som finns på webben handlar bara om musiken, aldrig om personen bakom, eftersom han inte vågat prata om det privata. Det är en dörr som nu sakta börjar öppnas.

– Jag vill inte väja för saker utan vara lite mer av en retsticka, kanske i filosofiska frågor. Våga vara något som inte är välkammat.

Har du känt dig fångad i rollen som skötsam?

– Inte i andras ögon utan i mina egna. Man blir bekräftad som människa av andra. Och till slut förstår man kanske att man är okej som man är. Jag har inte nått dit. Jag jobbar på det, att känna att jag är okej som jag är. Att man inte måste vara på ett särskilt sätt.

Är det bristande självförtroende som spökar?

– Jag har väldigt bra sådant i mitt skapande. Det finns en viktig distinktion mellan självkänsla och självförtroende. Det finns inget tvivel gällande min kapacitet. Jag är säker i rollen som kompositör, artist, kreatör. Helt trygg. Sedan inte så trygg i mig själv, i allt det andra i livet. Att kliva in i rollen som artist är svårt. Det handlar om att komma fram till en punkt där man trivs med sig själv. Jag är nog ganska nära det. Det är ett otroligt svårt yrke att välja. Det finns ingen guide, inga garantier, ingen att titta på hur man gör, man måste hitta sin egen väg totalt. Det är en lång och skör process att våga. Den blir löjeväckande. Fast det är den enda vägen för att ha en hög nivå i det man skapar.

Fakta: Emil Svanängen
Ålder: 41.
Bor: Hornstull, Stockholm.
Gör: Musik under namnet Loney Dear. Kallar sig för konstnär.
Familj: ”Nej, ingenting. Eller, jo! En flickvän. Men ingen genetiskt alstrad familj.”
Gillar: Skymningen. Natt.
Ogillar: Orättvis högerpolitik.
Aktuell med: Ständigt inaktuell. Släpper nytt album i februari 2021. Syntes i SVT:s ”Jills veranda” tidigare i år.
Namnet: Loney Dear är hans egen orduppfinning. ”Det är ett konglomerat av lone, alone, loner, longing, lonely. Olika varianter av ensamhet och längtan.”
Musiken: ”Melankolisk med hoppfullhet och glädje i, mitt emellan jazz och klassiskt.”

TRE SNABBA FRÅGOR

1. Hur viktig är kultur i ett samhälle?

– Kultur är inte bara svår musik och poesi. Utan allt: sport, inredning, frilufts- och föreningsliv, fanzines, bowling, raggarbilar. Har man den sunda definitionen så dör samhället utan kultur. Vi kan leva utan finkultur i några år. Men utan någon alls, blir det omedelbar död. Och jag är för att sådana saker ska få stöd. Jag är för att väldigt mycket saker ska skattefinansieras.

2. Kan, och ska, man skilja på konsten och konstnären?

– Definitivt. Wagner är en av historiens största. Däremot bör människor kritiseras för sina handlingar, som inte bör gömmas eller glömmas.

3. Välj en låt för pepp, en för sorg, en för kärlek.

– Två Bach-stycken först. Pepp är ett cembalostycke, partita nr 1 i Bb-dur BWV 825: gigue. Sorgen är världens bästa låt, en chaconne i d-moll. Partita nr 2 D moll BWV 1004: chaconne.  Sedan kärleken, det är ”Nimrod” ur Edward Elgars ”Enigmavariationerna”.