I höst kommer en ny ep med ett antal låtar, kanske sju? Det är den ep:n som spelas in just nu, samtidigt som hon gör ett antal spelningar på den turné som kommer att ta henne och bandet till ett antal festivaler, bland andra Bråvalla, Siesta, Trästock och Way Out West.
Det har hunnit gå snart sju år sedan den egentliga skivdebuten och hon har turnerat i både England, där hon pluggade för att bli ljudtekniker eller producent (i Liverpool) och i USA, men 2013 bytte hon musikspråk, från engelska till svenska. I slutet av förra sommaren kom ”Vita bergens klockor” som fortfarande är Little Jinders största hit, en låt som förresten spelas på restaurangen där vi sitter. När vi båda inser det, ser hon nöjd ut, nöjd men också lite, lite generad. I slutet av november kom sedan skivan som hette just Little Jinder.
Hela våren har Josefine Jinder gjort musik lite förutsättningslöst. Det ledde till singeln ”Sommarnatt” där hon sjunger om en sen och gissningsvis varm natt med gator utan trafik, då hon helst av allt skulle vilja stanna tiden: ”Vi ska ju alla bara dö nån jävla gång.” Rösten är direkt, ljus, nästan gäll och rusar på lyssnaren, precis som den direkta poplåten som känns 2015 och 1985 på en och samma gång. Hon säger att hon gått tillbaka till sina new wave-rötter och att det är en gnutta mer rock, fast ändå absolut inte rock. För henne är det ”rock så fort man börjar spela på en gitarr”.
– Jag har lyssnat mycket på Depeche Mode, Talking Heads, Joy Division och New Order. Jag har försökt dra mig åt det hållet.
Färgar det av sig på texterna?
– Det har blivit extremt mörkt. Det är väldigt melankoliskt. Men jag har också gått upp i tempo på låtarna. Det är ösigare produktioner och då blir det ännu svårare att inte skriva något allvarligt. Då skulle det bli så larvigt. Det är väl någon slags kontrast som jag alltid har jobbat med. Inte blir det någon glad ep.
Kommer textskrivandet lätt?
– Ja, det gör det.
Även när det är mörkt?
– Ja, det är väl framför allt då det kommer lätt. Den här våren har jag haft ett bra kreativt flöde. Det var så skönt att få börja om. När skivan kom ut kunde jag bara lämna den, så jag längtade efter att få vara i studion och skapa och återuppstå lite grann.
Du säger att låtarna du skriver nu är mörka, men vad skriver du om?
– Den nya skivan handlar bara om ensamhet. Om att vara ensam.
Varför blev det så?
– För att det är så jävla tråkigt att alla är det. Det är något jag har tänkt på mycket, hur man ska kunna vara ensam och vara tillfreds med att vara ensam. Det är det svåraste jag vet i alla fall. Som det där att sitta hemma och titta ner i en spåkula (mer om den senare, red. anm.) och tycka livet är okej. Vem gör det? Det är något som har präglat mitt senaste halvår mycket: Jag är 30 om tre år. Man är ute mycket och det är mycket jobb och normen säger att man ska börja skaffa familj. Så det är något som jag tänkt på mycket, ofrivilligt.
För att det finns en massa krav utifrån, för att det ska vara på ett visst sätt?
– Men om jag inte vill det då? Hur ska mitt liv bli då? Tänk om jag aldrig får barn. Vem ska då ta hand om mig när jag blir gammal? Jag har alltid varit ganska självständig, men jag har ändå aldrig trivts med att vara ensam. Det är två väldigt olika saker. Men hur ska man kunna trivas med att vara själv? Det måste ju gå. Eller gör det inte det? Jag har inget svar, men jag tänker mycket på det och det återkommer i texterna. Att hantera att vara ensam. Det är ett så skevt förhållningssätt, att leva och hela tiden veta att man ska dö. Hur kan man inte slås av att det är helt meningslöst, alltså det finns ingen poäng.
Fast man kan försöka, det låter ju klyschigt det finns ju det där man säger, att försöka utnyttja varje dag till max ...
– Det orkar man ju inte. Jag har också tänkt på att man är ensam i sin kropp, i sina tankar. Man kan ju aldrig möta en annan människa till 100 procent. Hur vet man att man inte är i en sjuk psykos? Jag kan tycka att livet är för abstrakt. Det blir så deppigt och lite läskigt att man är helt isolerad i sig själv. Det finns ingen direkt samhörighet med någon eller något. Nu har jag inte skrivit om exakt det, men jag tänker mycket på det, på att det är svårt att förhålla sig till andra människor, svårt att ha relationer när det känns som ingenting egentligen spelar någon roll.
Vad gör du med de känslorna, vad gör du för att intala dig själv att det faktiskt finns någon mening med allt det här?
– Om jag gör musik tänker jag inte på det. Då kan jag kanalisera de känslorna och göra något som jag tycker om, av det. Det är lite som att gå in i en annan dimension. Det låter så pretentiöst, men det är verkligen så. Då stängs allt tråkigt av. Jag tror att det är terapeutiskt. En positiv kraft tar över den melankoliska känslan. Jag är extremt deppig i perioder, men när jag jobbar mycket är jag inte det. Det har blivit mitt sätt att komma från det.
Just nu turnerar du samtidigt som du jobbar i studion ...
– Det är så skönt för jag vet inte vad jag ska göra annars. Det är ett problem jag har. Om jag inte gör musik. Vara hemma, vad gör man? Läser en bok? Det är så främmande. Jag måste lära mig att koppla av. Om jag är hemma kan jag städa och en massa saker som jag inte hinner med annars. Det finns ingen balans som funkar riktigt. Jag vet att det finns mycket jag måste göra. Hela tiden. Jag kan inte meditera eller stanna upp. Jag trivs inte då, då kryper stressen på mig. Men en kompis köpte en spåkula i glas: ”Det här tror jag kan funka för dig. Du sätter dig ner och glor in i den där i en kvart om dagen.”
Har du testat det nu?
– Det är najs, men det är nog för att det ändå finns något jag måste fokusera på. Då går det.
Det är inte så att du tänker på annat, det skulle jag göra direkt.
– Jo, det gör jag, men det får vara okej. Han har gått på meditationskurs och där säger de att man inte får styra sina tankar så om såna tankar kommer, måste man bara låta dem komma och passera. Så jag sitter mest och tänker: ”Vad håller jag på med?”.
Många som är ute på turné brukar ju säga att de inte orkar med något mer ...
– Det är ju väldigt slitigt. Men om man skiter i att festa jättehårt är det inte så jobbigt. Man har rest, jobbat, sovit på hotell och åkt hem.
Du ska ändå stå på scen. Är det en press eller känns det mer som en befrielse kanske?
– För det mesta ger det mer än vad det tar. Den energin man får av att ha spelat och det har gått bra, den känslan går inte att jämföra med något annat. Men gör man en dålig spelning kan innebära ett självförtroendehaveri. Det beror så mycket på många olika saker. Ljudet, publikens mottagande och hur man mår själv. Ibland kan jag känna att jag inte är där. Det är konstigt att vara så exponerad och så känner man inte för det.
Går det att komma in i det då?
– Det brukar ta halva spelningen. Sedan när man precis kommit in i det är det slut. Då vill man göra om det direkt. Jag måste skaffa någon slags ritual så jag kommer i stämning innan jag går upp på scenen. Jag brukar komma i stämning på scenen och då är det ibland för sent. Om det inte går så bra. Ibland är man helt enkelt inte på humör. Men jag blir peppad på att göra ny musik och av att spela, för jag känner att det finns någon som vill höra.
Är de nya låtarna på svenska, precis som skivan?
– Ja, det blev så. Jag ska nog fortsätta med det ett litet tag till.
Hur ser du på skivan nu, du som redan är inne i nästa fas?
– Det är faktiskt roligt att den heter Little Jinder för den är väldigt mycket som jag är. Den var ganska ogenomarbetad. Det gick väldigt snabbt, rastlöst, jag ska inte säga att den var framtvingad, men det var nästan så, nu ska jag göra det här och så bara gjorde jag det.
Framtvingad av dig själv på något sätt?
– Jag känner i efterhand att jag hade kunnat ge den där skivan mer tid, men samtidigt inte, för den är vad den är. Men nu har jag lärt mig av den processen, att kanske stanna upp. Du kan vila den här låten en dag och sen gå tillbaka. Du måste inte gå vidare hela tiden och så var jag väldigt mycket med den skivan. För att jag kände att jag måste klara av att göra det här. Jag vågade inte stanna upp och känna efter.
Varför, för att du var rädd för att du inte skulle bli klar alls?
– Jag är så dålig på att avsluta. Jag har inte gått ut skolan. Det känns som om alla projekt jag någonsin har startat, att de inte har avslutats. Det var väl lite grann en reaktion att jag är så trött på att vara sån. I slutfasen flyr jag iväg.
Till nästa grej?
– Med den skivan kände jag väldigt mycket att det här ska jag göra. Då fick musiken lida lite för det, känner jag när jag lyssnar på den. Jag kanske skulle ha skrivit fem låtar till och kanske skulle jag ha andats lite i processen. Den är lite spretig. Men det kan jag tycka är fint och jag behövde göra den skivan för att känna att jag kan göra en skiva på fem månader, det är ingen annan som kan det.
Apropå att stå på scen, apropå att synas, tycker du om att synas? Det är ju ändå en del av artisteriet?
– Folk säger det, men jag har aldrig känt mig som en sång- och dansperson. Men jag har nog alltid tagit mycket plats. Av mig själv. Det är nog mer min uppfostran tror jag.
Att våga ta plats?
– Att få ta plats och inte vara rädd för att visa vem man är. Då har man fått höra att man gillar att synas. Det känns lite som en temperamentsgrej. Jag har alltid uttryckt mig ganska starkt. Jag har alltid fått höra att jag pratar för mycket. Men jag har inte känt mig som en sådan person som tycker om att höras och synas. Det är mer som om jag har fått förlika mig med det, att det nog är så.
Vad hade musiken för roll hemma hos er? (Åsa Jinder, Josefines mamma spelar nyckelharpa och är riksspelman.)
– Egentligen mer på min pappas sida, min farfar är jazzmusiker. Det är musik på alla födelsedagar. Alla spelar. Med mamma var det mer att det var hennes jobb. Hon tog inte fram nyckelharpan och rev av en dänga när någon fyllde år. Men min faster är violinist, min pappa spelar klarinett, farmor var pianolärare så på den sidan har det verkligen varit centralt. Det har varit ett naturligt inslag i sociala situationer. Det var normaliserat väldigt tidigt att man kan jobba med det eftersom så många livnär sig på att lira. Men min pappa var nog lite orolig. Ville att jag skulle skaffa en utbildning. Mamma har mer varit: ”Du kan göra det om du vill”. Jag kan ju annars förstå att man inte uppmuntrar det, musikbranschen är inte så trygg. Jag har tänkt på det, pension ... hmmm. Min bakgrund har nog gjort att jag inte tycker att det är så märkvärdigt med musik. En person som pysslar med musik är för mig lika spännande som någon som jobbar på restaurang.
Samtidigt som det är magiskt för dig när kommer in i din egen värld av skapande.
– Ja, att göra musik, men det är ju bara min upplevelse. Jag vill aldrig att den känslan ska försvinna.
Är du rädd för att inte komma in i den känslan, för att inte nå dit?
– Jag är väldigt dömande när det kommer till annan musik och andra artister. För att jag tycker att jag kan identifiera mig med folk som är så hopplösa att de måste göra musik. Jag kan inte gilla ... nu ska jag inte nämna några namn för jag hamnar alltid i klistret, men valfri svensk artist, då känner jag att de gör musik av fel anledning och jag hör det i musiken. Det där når inte mig, jag hör att den är falsk. ”Du har inte mått dåligt på riktigt.” Bra musik är det om man måste göra musik. Typ artister som är sång- och danspersoner som älskar att stå på scen, det är det värsta jag vet. Min största mardröm är att bli den artisten. Som har tappat det. Helt plötsligt står man och gör musik för någon annans skull eller för att det är en kul grej. Det finns inte så många intressanta artister i Sverige. Det är väldigt mycket yta. Folk vill vara så coola i Sverige. Det är väldigt viktigt att göra coola grejer, men jag är helt ointresserad av saker som är coola. Broder Daniel är ett bra exempel. Det var på riktigt. Det saknar jag, var är de, deras sort, år 2015? Det är bara en massa folk som vill vara som Kent som är världens tråkigaste band. Antingen blir det för duktigt eller för polerat eller för medelklassigt. ”Jag köpte min bostadsrätt och lyssnar på den här välproducerade musiken när jag städar, medans det är vackra människor på omslaget.” Jag får utslag. Det kliar.
Tror du att du kommer bli mer politisk i din musik och i dina texter? Du har ju åsikter om mycket.
– Ja, verkligen. Men jag har varit ganska dålig på att skriva utifrån det. Allt är ändå politik på något sätt. Jag är som jag är, säger det jag säger, det blir politiskt. Det är också svårt med politik. Det känns som ett minfält och jag kan känna att jag inte vet om jag är tillräckligt bildad för att prata om de här sakerna. Jag vet inte om det är min roll. Jag vill heller inte vara en förebild. Jag vill inte ha det ansvaret. Om man är uttalat politisk behöver man försvara sig på något vis. Men jag är nog ändå ganska politisk som person.
Diskuterar du mycket med vänner och bekanta – håller du dig lugn då?
– Ja, jag diskuterar mycket och nej, jag håller mig inte lugn och det är nog också därför jag inte öppnar ventilen offentligt. Jag är extremt känslomässig. När det kommer till politik och jämställdhet och feminism. Det skulle vara så jobbigt, jag skulle inte hantera det bra.
Å andra sidan behövs det väl alltid fler som kan diskutera jämställdhet och ta den fighten?
– Min kamp är väl att vara en offentlig person och inte slipas ner av det och bli en mysig, gullig tjej utan få uttrycka mig som jag gör. Det hade varit så lätt att inte säga något alls. Veronica Maggio sa i någon intervju: ”Jag är hellre tråkig”. Det provocerade mig så mycket, det är att gå med på hur alla vill att man ska vara. Det finns ingen friktion, stöt dig inte med någon så kommer det att gå bra. Så jag försöker orka vara mig själv, jag säger fel saker ibland, är fel och då får jag ju vara det!
Då får du ju skit, som när du var med i Breaking News och drack tequila med Filip och Fredrik. Hur kändes det efteråt?
– Jag kunde mest skratta åt det faktiskt. Men en del människor är obehagliga. Så otrevliga. Folk vill att man ska vara på ett visst sätt och är man inte det så stör det. Jag tittade på inslaget efteråt och undrade hur folk har orkat bry sig. Ett tramsprogram med tramspersoner och så en tredje tramsperson, att det kan provocera, det gör mig rädd för människor. Jag vet inte vad som krävs av en. Det slog mig att folk mår dåligt som ägnar sig åt att irritera sig över folk på tv. Att inte den personen insåg att det måste vara den lägsta punkten i livet när hen gick in på Instagram och skrev en hatkommentar om en 27-årig tjej som var med i Kanal 5 i tre minuter. Hur dåligt mår man då?
Blev du ledsen?
– Nej, jag blev chockad och jag tappar hoppet om mänskligheten. Att det tog sådan fart. Jag blev inte ledsen för det når mig inte på det sättet. Jag hade blivit ledsen om någon vän eller familjen hört av sig och sagt att de var oroliga över mig. Men att någon jag inte känner säger att jag är ett white trash-luder ... ”Ah, vem är du själv, skicka en bild på dig själv och hör av dig sen.”
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
