Det passar honom också väl, eftersom Paris är föremål för hans stora livsverk: ”Passagearbetet”, ett arbete som tyvärr aldrig fullbordas – friheten blir inte annat än en dröm. I Portbou, beläget vid den spanska sidan av gränsen mot Frankrike, hindras Benjamin och hans medemigranter. Vichyregimens nya lagar gör hans papper värdelösa och de nekas inträde i landet. Dagen efter beskedet tar han sitt liv.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Skrämmande tidsdokument
Benjamin delar sitt öde med många andra judar eller andra av det nya nazistiska Tyskland icke önskvärda författare och intellektuella som dessa år lämnar sina hem. De tillhör den grupp som ser förändringen komma och har många gånger det ekonomiska kapital som krävs för att starta upp på nytt utomlands. En av dessa är Lion Feuchtwanger. Liksom Benjamin är han jude och redan under denna tid en väletablerad författare. Ett par månader efter att Benjamin lämnat Berlin befinner sig Feuchtwanger på en föreläsningsturné i USA. Kort före avresan hem varnas han för att återvända eftersom han eftersöks av den tyska staten och han reser i stället till Schweiz. Samma dag utses Hitler till rikskansler.
På väg tillbaka
Feuchtwanger har till stor del fallit i glömska, även om han under sin tid var en betydande författare. I dag är han på väg tillbaka. Hans stora skildring av människans apati mot nazismen i romanen ”Oppermanns” utkom i våras på Nilsson förlag. En allvarsam skildring av hur människan ständigt sätter sin tilltro till förnuftet. Romanen skildrar hur huvudkaraktären Oppermann, själv jude, trots att han lever och verkar i ett samhälle med en växande antisemitism inte vill ge Hitler någon större roll i historien. Han är ju en galning och man måste vara förnuftig: en galning sitter inte länge vid makten. Så resonerade många. Därför står Oppermann och hans vänner oförstående och ser hur nazisterna får alltmer makt.
Det är ett skrämmande tidsdokument. Verket gavs ut 1933, alltså samma år som Hitler blev rikskansler och samma år som riksdagshuset brann ned. Allt detta beskrivs också i romanen, tillsammans med nazisternas totala maktövertagande, judeutdrivningarna, kristallnätter och slutligen koncentrationslägren. Betänk att detta verk alltså utkom flera år innan kriget började.
Öden sammanflätas
Ernst Weiss roman ”Ögonvittnet” liknar på många sätt Feuchtwangers. Berättelsen tar avstamp i Hitlers omtvistade tillfälliga blindhet under första världskriget – efter kontakt med senapsgas ska Hitler ha blivit blind, något som läkarna senare tagit för en slags psykos. Romanens huvudperson, en judisk läkare, behandlar sjukdomen som alltså förstås som psykologiskt betingad. Romanen marknadsförs med detta som fokus, men berättelsen om den judiske läkaren är än mer intressant. Även denna roman tecknar nämligen ett tydlig bild av judarnas förföljelser och läkaren hamnar tidigt i koncentrationsläger. Det anmärkningsvärda är att boken också skrevs under sent 1930-tal. Weiss tog sitt liv ett par månader innan Benjamin.
Dessa författares öden sammanflätas med så många andras vars liv slutat i flykt eller ödeläggelse under dessa år. Stefan Zweig, Dola de Jong och Ödön von Horváth är bara några av dessa. Gemensamt har de att de alla sett förödelsen komma, och varit tidiga med att skildra den.
Likheter med vår tid
Mitt ex av ”Oppermanns”, är redan tummat och markerat av anteckningar där jag slås av likheterna med vår tid. Här har vi ett par skönlitterära verk som erinrar om den förintelse som sattes igång kort efter det att nazisterna tagit makten. Litteraturen blir ett möjligt medel att gestalta förföljelsens grymhet samtidigt som den för författaren själv blir en eskapism, en flykt bort från det onda. För Benjamin i sitt passagearbete såväl som för Weiss – där själva ögonvittnet kan anspela på läkarens möten med Hitler som Weiss egen ögonvittnesskildring av förföljelserna.
Att dessa författares verk och öden för tankarna till vår tid i dag är kanske anmärkningsvärt i sig. Deras berättelser påminner oss om en tid som ligger nära vår egen. Den otrygghet och osäkerhet som fanns då existerar även i dag med en på nytt växande totalitär rörelse ompaketerad i nytt format. När vi läser dessa verk bör vi ha detta i åtanke, lära oss någonting av tidigare misstag och inte vara en förnuftig, naiv Oppermann.
Förintelsedebatt
Hösten 2014 präglades Dagens Nyheters kultursidor av en debatt som kom att handla om vad vi egentligen visste om Förintelsen när den ägde rum. Bakgrunden var ett påstående av Jan Guillou i SVT:s God morgon Sverige om att man ingenting visste. I mina ögon är ”Ögonvittnet” och ”Oppermanns” två verk som omöjliggör den teorin. Exakt vad man visste låter jag vara osagt, men det måste ses som iögonfallande att flera judiska författare mitt under upptakten till ett brinnande världskrig finner sinnesnärvaro nog att sammanfatta det som de ser, hör och själva upplever till – visserligen – skönlitteratur. Det var en oerhörd synd att ingen av dessa debattörer tycks ha läst dessa verk.
