Detta är ett exempel på professor Jordan B Petersons ”realistiska och krävande praktiska visdom” som den har kallats i New York Times.

”Besten jag såg liknade en leopard, men hade fötter som en björn och ett lejons mun. Draken gav besten kraft, en tron och auktoritet – människor dyrkade draken för att den gett besten auktoritet.”

Detta kommer från Uppenbarelseboken.

”Jag kunde inte förstå varför det stod en staty föreställande hälften man och hälften kyckling utanför. Jag skrek i sex timmar. Non-stop så högt jag kunde. Jag var övertygad om att jag var en död kropp liggandes i skogen. Jag var i eftervärlden, och ännu värre, jag var i helvetet.”

Och detta är en man från Vancouver som beskriver en snedtrip på magiska svampar i tidningen Vice. Av dessa tre utdrag är det också det enda som övertygande kan sägas inte vara påhittat.

Första gången jag vadade igenom polemiken från Youtube-tänkaren och professorn Jordan B Peterson – den otänkande mannens videoevangelist, upphöjd till seriös sanningssökare av respektabla tidningar världen över – förväntade jag mig att bli åtminstone lite bländad av hans retorik. Men oavsett hur länge jag stirrade på den uppblåsta bilden av blandade plattityder, våta mardrömmar om att förtäras av en allt uppslukande modersgestalt, och enstaka förnuftiga tips om att bädda sängen, så fann jag inte några epokgörande insikter. I stället framstod det mer som om Johannes döparen tagit ett jobb som försäkringssäljare, men fortfarande får flashbacks från tiden då han slickade blå svamp från grottväggarna och babblade om den store draken.

Om varje generation får de intellektuella de förtjänar, är vi illa ute.

Det senaste året, särskilt sedan hans internationella bästsäljande självhjälpsbok ”12 livsregler: ett motgift mot kaos” släpptes, har Petersons arbete diskuterats och debatterats på tv och i ansedda publikationer över samma västvärld som Peterson diagnostiserar med förfall, på ett sätt som snarare säljer lösnummer än faktiskt klargör något.

Få har påtalat det uppenbara faktum att varken mannen eller budskapet är det minsta sammanhängande. Boken motbevisar, genom sitt stora genomslag, sin egen centrala tes: att vi lever i något som kan liknas vid en meritokrati. Boken är en enda röra. Den är full av urvattnade plattityder, banala predikningar och självcentrerade utvikningar levererade med självförtroendet hos en man som på allvar förväntar sig att hans barndoms fingerfärgsmålningar en dag kommer att visas på museum.

Som bäst låter han som någon som gått vilse i verklighetens öken utan solhatt. Det finns, kort sagt, inte en chans att detta hade tagits det minsta på allvar om någon som inte var en vit snubbe hade skrivit det.

Petersons lugnande filosofi vindlar runt en kärna av interna motsättningar: flåsande av moralisk propaganda, men drypandes av falska anspelningar på vetenskaplig metod. Trogen tidens ande, handlar allt om sex, förutom sex, som handlar om dominans:

”Kvinnlig kräsenhet är också skälet till att vi är annorlunda än de gemensamma förfäder vi delade med våra schimpanskusiner, medan de senare är i stort sett likadana. Kvinnors benägenhet att säga nej har, mer än någon annan kraft, format vår utveckling till de skapande, arbetsamma, rakryggade varelser med stor hjärna (konkurrensinriktade, aggressiva, dominanta) som vi är. Det är Naturen i egenskap av Kvinna som säger: ”Grabben, du duger som vän, men det jag sett av dig hittills har inte visat att ditt genetiska material lämpar sig för fortsatt fortplantning.”

”Kvinnan som natur” är dock ingen godartad kraft, och det är här vi färdas ut över stupet, mot pseudovetenskapen. Från Petersons bok ”Maps of Meaning: The Architecture of Belief”:

”Den stora modern aborterar barnen och är det döda fostret; avlar farsoter, och är pesten; och skapar av skallen något kusligt tilltalande, och hon är alla skallar själv. Hon är djävulens föregångare, kaosets barn. Hon är ormen och Eva, fresterskan.”

Okej, det där eskalerade fort.

Det faktum att detta tas på allvar, att det kräver att bli taget på allvar är rätt ut sagt pinsamt både för kritiker och anhängare; det är ett symptom på en intellektuell och politisk kultur på sparlåga. Tomheten i Petersons uttalanden borde, som Nathan J. Robinson skriver i Current Affairs, ”vara uppenbara för alla som lagt även bara några få stunder på att kritiskt granska hans skrifter och tal, som är komiskt virriga, pompösa och ignoranta. De är till hälften nonsens och till hälften banaliteter. I en resonlig värld skulle Peterson betraktas som en pratsam knarkare man inte vill hamna bredvid på tåget.”

Men nu lever vi ju inte i en resonabel värld. I stället lever vi en värld där en idés värde mäts i pengar.

Många av Petersons anhängare faller, när de utmanas, tillbaka på det faktum att han säljer massor av böcker och drar in hundratusentals i månaden på Patreon (en sajt för folkfinansiering, reds. anm.), och detta utan att räkna med biljettintäkter för framträdanden och andra extrakostnader. (Jag laddade på impuls ner ett av hans personlighetstester ”Big Five Aspects Scale”, som lovar att du ska förstå dig själv, för 9,95 dollar. Det talade om för mig att jag hade dålig impulskontroll. Även en trasig klocka visar rätt tid två gånger om dagen.)

Det vilar en grandiositet över allt, som kylskåpspoesi för romerska härskare. ”Underskatta inte kraften i vision och riktning”, skriver Peterson. ”De är oemotståndliga krafter, som kan omvandla vad som framstår som oövervinnerliga hinder till farbara färdvägar och växande möjligheter.”

Man skulle kunna misstänka att ”12 livsregler” skrivits av en bot, men den är för pompös. Ingen artificiell intelligens med självrespekt, skulle kunna replikera den här nivån av paranoid hybris. Men påtalar man detta får man se en vuxen man, som lever på att säga till andra att tuffa till sig, rasa samman i ilska, hota med stämning eller spö och piska upp sina följare till en storm av trakasserier, vilket gör många kritiker nervösa för att kritisera hans idéer.

Och detta ska föreställa en stor försvarare av yttrandefriheten.

Christopher Hitchens betedde sig inte så. William F. Buckley betedde sig inte så. Peterson reagerar, mer än något annat, som en man som är rädd att bli påkommen. Han reagerar som en man som inte kan fatta hur mycket han kommer undan med och inte kan förstå varför han lyckas.

Det finns dock en förklaring. Och den säger mer om oss än om honom.

Petersons ångestridna armé av korgossar skulle påstå att om du inte förstår hans arbete, så är det inte för att du är en idiot, utan för att du inte läst vartenda ord i varenda kommentarstråd och tittat på varenda kornig video där Peterson svamlar om humrar. För du måste ta hänsyn till – och här kommer kören som går på repeat – kontexten.

Absolut, kontext är viktigt. Men vilken kontext betyder något här?

* * *

Kontexten är misströstan. Kontexten är kulturkrig. Kontexten är 2 000 år av våldsamt religiöst patriarkat, fem århundraden av kapitalistisk biopolitik, och ett årtionde av bestraffande nedskärningar, som lämnat många unga män i ruinerna av deras utlovade ära, drunknande i ouppfyllda förväntningar på livet.

Kontexten är ett djupt urvattnat intellektuellt och politiskt klimat där vad som känns sant är viktigare än vad som är sant. Detta är kontexten där Petersons uppgång var lika förutsägbar som förnedrande för alla som håller fast vid idén att det kan finnas några droppar kvar att vrida ur den måttfulla konservativa tankefloran. Utanför denna kontext skulle detta inte vara begripligt.

Inte för att det måste vara begripligt för att dra in pengar. Det är idén om Jordan B Peterson som räknas, inte hans faktiska idéer. Mer än en sammanhållen filosofi har han en sammanhållen estetik – rätt look, rätt rigida, paternalistiska attityd, rätt fnysande skratt – och en publik som desperat söker efter ett intellektuellt ramverk till sina egna osäkerheter. Estetiken är allt som krävs.

Och den här estetiken är väl beprövad. Karaktären vit, intellektuell, svinig man har närmast ikoniska kvaliteter i vår kultur: en anemisk snubbe, som blöder tweed och kommer undan med att vara teatraliskt elak mot alla omkring honom eftersom han är smartare än de. Han är nästan alltid engelsk – om det kniper, möjligen kanadensisk – och han uthärdar obildade människor med sammanbitna tänder. Peterson har de yttre attributen för denna typ av person, men inte den intellektuella rigiditeten.

(Du vet vem som skulle spela honom i en BBC-dramatisering. Benedict Cumberbatch skulle spela honom och han skulle spela Jordan B Peterson bättre än Jordan B Peterson, för varje gång Bendybatch spelar denna ­karaktär lyckas han skapa en grubblande, förbittrad, sexuell utstrålning, som Peterson, tack och lov, aldrig riktigt uppnår.

Peterson spelar rollen, men han är ingen bluff. Hans hallucinogena verk visar att han återkommande kopierar sig själv. Han tror verkligen på vad han säger och den sortens autenticitet väger tungt i dagens intellektuella klimat, oavsett om det du faktiskt säger är en paranoid röra av evolutionspsykologi, homofob skrockfullhet och religiös mysticism.

Många av Petersons fans intalar sig själva att det finns ett stråk av genialitet här, begraven utom räckhåll, då det är så mycket kontext att också en hängiven följare bara kan se alltihop otydligt. Kraven på kontext att avsvära sig ansvar: men härja på omkring på Reddit i tio minuter och du hittar tillräckligt med bevis som kan understödja vilka galna teorier som helst. Här är hans förklaring till att män är rädda för kvinnor. (I originalvideon använder han även diagram. De underlättar inte.)

”Ur kaos träder den första formen fram, det är den feminina formen, det är delvis en form som representerar något nytt, den är å ena sidan ett löfte och å andra sidan ett hot… Här är den fundamentala arketypens sönderfall. Kaosets drake delar å ena sidan in sig i det feminina, det okända, och det feminina delar sig i det negativt feminina och det positivt feminina. Det negativt feminina är skälet bakom häxprocesserna.”

Tro mig, det är inte du som är för dum för att förstå detta. Jag talar teoretisk mumbojumbo flytande, och jag lovar, det finns ingen genial hemlighet här. Jag hade en rumskamrat på universitetet som brukade komma med liknande texter klockan tre på natten innan hans uppsats skulle lämnas in, medan han förtrollades av sin egen skärmsläckares skönhet i ett moln av marijuanarök.

Jag misstänker faktiskt att man, för att kunna ta in den fulla vidden av dessa plattityder, behöver vara, inte bara marinerad i plågorna av en manlig identitetskris, utan också katastrofalt hög. Och det vore slöseri på bra droger.

Peterson har hittat hemligheten som gör att man kan tjäna pengar på sina egna förställningar att världen är emot en: Om din publik är arg och ensam, säg till dem att ilskan är rättfärdig, du kan ta skärvor av mening, blanda dem och servera i ett färgglatt sugrör till dem som är beredda att svälja allt och kalla det för mirakelkur. Du kan komma långt i den moderna, entreprenöriella, gryende fascistiska gigekonomin genom att tala med unga män som om deras känslor räknas.

* * *

I tider av oro och förvirring, kan vem som helst som träffande beskriver dina känslor kännas som guds egen profet. Detta är, som vilken halvduktig författare som helst kan tala om för dig, en talang som lätt kan utnyttjas.

Begravda under Petersons utvikningar om skaldjur och svårtillgängliga pladdrande för redan frälsta, är ungefär en tredjedel måttligt hjälpsamma självhjälpstips – bädda din säng, ljug inte, sunt förnuft om grundläggande personligt ansvar som de flesta av oss lärde sig på dagis.

Sträck på ryggen. Kritisera dig själv innan du kritiserar andra, särskilt om dessa andra råkar vara Jordan B Peterson. Dessa råd kan du hitta bättre sammanfattade i ”De sju goda vanorna”, eller någon av de många ADHD-handböcker jag läst halvvägs, av vilka ingen uppmanade mig att komma ihåg att ”medvetandet är symboliskt maskulint och har varit det sedan begynnelsen”.

Jag har uppskattat några väldigt löjliga självhjälpsböcker genom åren. Jag läser fortfarande SARK, som stavar sitt namn med versaler och för hand illustrerar böcker med titlar som ”Våt, vild kvinna”, vilket jag förlåter henne för, för det är inte hennes fel att hon föddes som hippie. Och allt hon förespråkar är att vi ska ta fler tupplurar och vara snällare mot oss själva. Peterson tar dessa grundläggande råd och förvränger det till en magisk realism som kan användas som ett vapen.

Påståendet att unga, arga män faktiskt kan hjälpas av att kanalisera sin energi mot grundläggande hygien och livskunskap har poänger.

En del av anledningen till att den här boken säljer som den gör, är att Peterson har snubblat över ett sätt att sälja personlig hygien till en manlig publik. Kanske är den moderna maskuliniteten verkligen så skör att den inte kan städa upp utan att låtsas att det är en symbolisk kamp mot modersdraken, kaosets förkroppsligande, en episk kamp för ordning. Om du inte kan ta upp en mopp utan att intala dig att den är ett mäktigt svärd, varsågod. Som aktivisten och queerikonen Kate Bornsteins gyllene regler: gör vad du måste för att överleva, men var inte elak.

Det är meningens andra del som Petersons läsare ibland brottas med. I filosofen Kate Mannes krossande recension av ”12 livsregler”, i Times Literary Supplement, noterar hon att boken är ”ett snabbverkande, kortsiktigt smärtstillande, som tillfälligt får läsarna att känna sig bättre, men som misslyckas med att behandla de underliggande problemen. Boken underblåser i stället ofta den känsla av berättigade krav och behov, som när de inte uppfylls, skapar smärta och vrede.”

Det tragiska är inte bara att Kate Manne har rätt, utan att en av vår generations största feministiska filosofer ska behöva påpeka sådana uppenbara moraliska och etiska slukhål i Petersons framslumpade plattityder. Misstaget många kritiker och kommentatorer gör, är att försöka besegra Peterson i formell debatt. Det är inte så att hans idéer inte kan motbevisas – men om de överhuvudtaget tas på allvar får de en trovärdighet de inte förtjänar.

Peterson är inte en filosof av Kate Mannes kaliber. Han kan, om man ska vara generös, läsas som en prosaisk poet, eller en performanceartist som försöker uttrycka den moderna maskulinitetens gåta via Youtube-video­evangelism.

Det finns inget moraliskt fel i att erkänna att unga vita killar inte hanterar den skrämmande och osäkra värld de upptäckt runt sig så himla väl. Problemet uppstår när du, som män som Peterson gör, slår fast att vad vita män känner kring saker är en objektiv beskrivning av hur saker faktiskt är.

Känslor är inte fakta. Bara för att unga vita män upplever kränkta känslor gör inte det dessa sårade känslor rationella, eller rimliga, eller till en sund bas för politiskt beslutsfattande. Och det förpliktigar ingen att ge dessa sårade känslor statusen av kosmisk visdom.

Peterson, liksom många arga vita män, verkar uppleva sina känslor som fakta och sina neuroser som sanningar. Alla är inte lika besatta vid hierarki eller så skräckslagna inför mäktiga kvinnor – ursäkta, jag menar den negativa kvinnliga arketypen, den stora modern, draken – som professor Jordan B Peterson.

Men i debatt efter debatt insisterar han på att hans paranoida fantasier och interna ängslan ska debatteras som om de vore fakta. Och i debatt efter debatt slår han sina fiender, eftersom du inte kan argumentera bort någons känsla. Särskilt inte känslan av frustration, ilska och förlust.

Cathy Young på LA Times noterar att ”trots sina brister, så väcker Peterson genklang i en väldigt verklig frustration” och även om feminister inte gillar det han har att säga så borde de uppmärksamma Petersons fans och engagera sig i deras känslor.

Problemet är att vi redan gör det. Arga, vita mäns berättigande är vår tids hissmusik. Personligen, som en feministidentifierad person på internet, handlar omnämnanden om mig på Twitter aldrig om annat än det. Jag har tillbringat allt för mycket tid av mitt enda liv med att försöka lyssna på, förstå och ge råd, innan jag kommit fram till att det faktiskt inte är mitt jobb att hantera de sårade känslorna hos män som är beredda att sätta hela planetens framtid på spel för att köpa tillbaka sin tappade stolthet. Det var aldrig mitt jobb. Det är inte det feminism handlar om.

Det finns mängder av skäl till att samhället behandlar unga mäns smärta som en samhällelig angelägenhet.

Många av oss har lärt oss från tidig ålder att dåliga saker händer när vita män har sårade känslor. Icke-vita barn lär sig, ofta den hårda vägen, vikten av att få vita människor runtomkring att känna sig bekväma. Små flickor lär sig att inte ”provocera” sina manliga kamrater till att attackera eller trakassera dem.

Det kan bli förvirrande för vita pojkar, välsigne dem: när alla behandlar deras sårade känslor som ett orörligt faktum som måste hanteras av dem runtomkring, är det begripligt att förvirring uppstår. Det är så vi har hamnat i en situation där manlig smärta inte kan tolereras, men där alla andras smärta är förväntad. Jag kastar sanningsbomber, men ni skriker offer. Åt helvete med dina känslor, men var varsam och empatisk mot mina.

Att ta hänsyn till och hantera vita mäns smärta har aldrig varit problemet. Att hantera den har tvärtom varit den självpåtagna uppgiften för litteratur och kultur i många generationer. Allt Peterson gör är att prata med unga män om hur de mår och erbjuda ett skrockfullt självförbättringsprogram som leder in till trista, fula idéer om ras, klass och kön. Det gör honom inte till en stor intellektuell. Det gör honom inte ens till en effektiv terapeut. Det gör honom till en smart börsspekulant som satsat sina pengar på att börsen för intellektuellt tänkande ska krascha.

* * *

Hur tvättar du en dålig idé för att sedan kasta ut den på marknaden igen? Du paketerar den tillsammans med några något bättre idéer och presenterar det hela som en bländande insikt. Just nu är evolutionspsykologi en populär spädvätska, vilket den varit de senaste två århundradena.

Den bestående uppfattningen om att civilisationen endast är ett uttryck för mäns biologiska drift att slåss med varandra om den sexuella tillgången på de bästa kvinnorna, och att reproduktiv, etnisk och ekonomisk orättvisa både är naturlig och moralisk, är ingenting nytt.

Och ja, det är här humrarna kommer in.

Peterson insisterar redan i första kapitlet av ”12 livsregler” på att om du är en vuxen man som oroar dig över din plats i världen så har du överraskande mycket gemensamt med humrar. Sedan drar han en tjock och skakig linje, genom hundra miljoner år av naturligt urval till livsråd till mänskliga primater om deras hållning. Om du står rak, som de största och tuffaste humrarna är du en ”framgångsrik hummer, och de mest åtråvärda honorna kommer att ställa sig på rad och tävla om din uppmärksamhet.”

Idioter kan tro på vad som helst, dårar tror på vad som helst som får dem att må bättre. Petersons fans är inte idioter. I november 1975 publicerade New York Review of Books ett öppet brev med titeln ”Emot sociobiologin” från en grupp forskare, lärare och studenter i Boston, som varnade för den ständiga populariteten hos biologiska förklaringar till ojämlikhet, idéer med bristfällig evidens men stor publik aptit: ”Anledningen till dessa återkommande deterministiska teoriers fortlevnad är att de ständigt tenderar att erbjuda ett genetiskt rättfärdigande av status quo och existerande privilegier för en specifik grupp utifrån klass, etnicitet och kön.

Peterson är extraordinärt dedikerad till detta rättfärdigande, som han pryder sina icke-akademiska tolkningar av naturdokumentärer med, för att ge dem etisk signifikans. Hans vision av världen är skaldjurens, ett ordnat Utopia där en hord ryggradslösa djur slåss om att vara den högsta hummern, hårda skal och ingen ryggrad.

Detta är socialdarwinism, inte vetenskap. Peterson skriver in sig i en lång tradition av konservativa, från Galton till Rockefeller till Reagan, som med svagt vetenskapligt stöd underbygger sin dogmatiska magkänsla som objektiv.

Vetenskapsjournalisterna Cordelia Fine och Angela Sini, som har gjort det hårda jobbet att granska varje slappt antagande, slår fast att användandet av evolutionsteori för att göra svepande generaliseringar om mänskligt beteende är ungefär lika användbart som att sia i flyttfåglars migrationsmönster eller i inälvorna av vad vi må ha offrat till den senkapitalistiska sköra manlighetens gud den här dagen. Kanske våra principer.

Socialdarwinismen i sig har svagt stöd. Kombinerad med mytologi och spiritualism däremot, blir den farligare. ­Detta är vad Peterson rent krasst gör. Att sträcka på ­ryggen är viktigt på grund av humrarna, men också för:

”Att stå rakt med axlarna tillbakadragna innebär att man skapar en ark som skyddar världen från syndafloden, att vägleda sitt folk genom öknen efter att de flytt tyranni, och att ta sig bort från det bekväma hemmet och landet… Det innebär att axla korset.”

Den simultana lockelsen i både vetenskap och religiös mysticism, gud eller gener, är en sinnrik mekanism för att skydda sin egen röv: om gud inte skapade mannen för att utkämpa olika statuskamper med andra män, så gjorde antagligen genetiken det, och blåhåriga sociala rättvise-kämpande hjärnforskare som försöker påstå att det inte riktigt funkar så, har helt enkelt inte fattat den större kosmiska kontexten.

Om det inte finns något vetenskapligt bevis för det, så är det en metafor för något. Det är en framgångsgospel för en giftig maskulinitet, Trumps ”The art of the deal” möter tredje moseboken.

Det klingar också bekant. Just den här irrationella logiken är den intellektuella favoritformeln för gryende totalitära regimer. Peterson hittade inte på den, det fanns redan uppbackning av alternativhögerideologi, så som den sett ut i generationer.

Som Pankaj Mishra påpekade i New York Review of Books, ”Den moderna fascinationen för myter har aldrig stått fri från illiberala och anti-demokratiska agendor. Richard Wagner och många andra tyska nationalister, var ökända för att använda myter för att återuppliva det pyrande hatet mot ”de andra” – oftast judar – som de ansåg förpestade det rena samhället som byggde på jord och blod.”

Petersons svar på Twitter var karaktäristiskt väl avvägt. ”Pankan Mishra… din arroganta rasistiska horunge, din skenhelige idiot. Om du var i rummet just nu, skulle jag gladeligen örfila dig”.

Inget av detta betyder att Peterson själv är fascist. En besatthet vid hierarki gör inte någon totalitär, lika lite som ett begynnande rashygieniskt tänkande kombinerat med rigid religiös moral gör någon till nazist.

Däremot erbjuder det en ingångsport till någon som funderar på en karriär inom neofascism, och även om Jordan Peterson kanske inte är en hatare, så kan det samma inte sägas om hans fans – varav många går vidare från hans, i jämförelse försiktiga uttalanden, till tyngre grejer.

I de flesta nätdebatter håller Peterson huvudet kallt. Han förolämpar ofta inte sina motståndare direkt, han föredrar att förvilla folk till underkastelse. De som laddar upp videorna, eller som ger sig på valfri kvinna dåraktig nog att argumentera emot Peterson, har inga sådana skrupler.

Om och om igen har jag klickat på länkar som påstår sig visa Peterson ”krossa” eller ”förinta” ondskefulla feminazistiska haggor, för att upptäcka sju minuters artig konversation i vilken offentliga feministiska intellektuella med gott mod försöker påpeka hålen i Petersons resonemang och han glatt demonstrerar att han inte bryr sig.

Peterson hatar inte kvinnor eller icke-vita med samma övertygelse eller drivkraft som många av hans mest hängivna fans. Han är lika känslig för kritik som en gatuförsäljare för att någon ska kolla bäst före-datumet på varorna, men han är inte aktiv i att dirigera trollflockarna mot alla som vågar ifrågasätta hans påstådda genialitet. Han försöker dock heller inte hindra dem.

För att sätta det i rätt kontext är jag medveten om att jag riskerar min säkerhet genom att skriva en kritisk essä om Peterson.

Jag riskerar samma trakasserier och dödshot som Cathy Newman och andra mottagit efter att ha utmanat den gode professorn offentligt. Att uttrycka kritiska åsikter borde aldrig innebära en sådan risk, och det faktum att det gör det är en mycket viktigare yttrandefrihetsfråga än någon unken akademikers ilska över att behöva respektera sina studenters pronomen.

Den berättar något om priset för att Peterson framställs som en modern profet. Peterson är inte den enda som lyssnar på arga, unga människor om deras problem. I morse fick jag ett mejl, inte det första av sitt slag:

”Jag har i större delen av mitt liv levt som vit man som är attraherad av kvinnor… Jag har haft en politisk identitetskris ända sedan jag snubblade över Jordan Peterson för ett par veckor sedan, för han talade så uttrycksfullt om den känsla av förbittring jag känner, det slog an en ton, men jag hatar allt han står för. Därför tror jag att han är den ­farligaste högerfiguren vi någonsin sett och det gör mig rädd, för jag har en känsla av att vänstern kommer att förlora kulturkriget och det kommer påverka mig person­ligen som en transperson, och andra människor som är mer sårbara än mig.”

Peterson är inte nazist, men han ger tröst och uppmuntran till unga män som är mottagliga för slumpvis fadersgestalt som framstår som om han vill lyssna på deras problem. Han framstår också som tillåtande inför dessa unga mäns misslyckande att uppträda med den moraliska värdighet som han uttryckligen uppmuntrar.

De som köper det Peterson har att sälja gör inte det av dumhet, eller ens ignorans. Det finns en uppsjö av information om bristerna i att jämföra människors komplexa liv med de enkla liven hos stora havsinsekter.

Att försiktigt påtala att de köpt skitsnack hjälper inte. ”Säg sanningen” uppmanar deras guru, ”eller ljug åtminstone inte”. Men vilken nytta gör det när de fått licens att uppleva sina mest förbittrade nojor som kosmisk visdom och friheten att definiera sin egen sanning utifrån en meny av vidskepelse och konspirationstänkande?

Detta är kärnan. Detta är varför Peterson har dragningskraft, och det är också anledningen till att han inte behöver oroa sig över att bli påkommen. Marknaden för tröstande falsarier som känns sanna har alltid varit säljarens marknad. Petersons säljsnack är detsamma som Trumps.

Han säger saker som känns sanna, i en tid när känslan av sanning är viktigare än fakta, reson och omdöme. Att blottlägga lögnen har ingen effekt – men vår etiska kompass säger oss att vi måste försöka.

* * *

Det finns ingen punchline här. Peterson är inte, även om vi skulle vilja tro det, en performancekonstnär som i ett utdraget konstverk försöker se hur många klyschor han kan spruta ur sig och samtidigt uppfattas om en respektabel intellektuell.

Han är på riktigt, och vi har inget annat val än att bemöta hans paranoida utläggningar och utbrott under en tid framöver. I en resonabel värld hade vi kunnat ignorera honom; i denna värld kräver han att tas på allvar. Jag föreslår att vi gör det, men inte på de villkor han önskar.

Här är mitt förslag: Jordan Peterson ges alltför stor tyngd som en offentlig intellektuell, men han ges allt för lite uppskattning som en fiktionförfattare. Han kanske inte ser sig själv som en författare av magisk-realistiska romaner, men det är märkliga tider i litteraturvärlden också, och denna man lever uppenbarligen gott på att medvetet blanda symbolism med förnuft.

Han har skänkt världen en patosdoftande dramatisering av unga mäns inre kaos, när de söker efter sin plats i den moderna världen likt sjuka barn i mitten av en stor säng, tyngda av svettiga filtar av självbedrägeri, trevandes efter logikens gränser utan att hitta dem.

Vi kan inte, med respekt för den västerländska filosofiska traditionen, fortsätta att ta Jordan Peterson på allvar som en akademiker. Jordan Peterson är en väldigt löjlig man.

Han är också en varning om hur vår intellektuella kultur nedgraderats. Att ge sig in i en seriös politisk diskussion med honom kan bara degradera debatten och politiken. Däremot finns mycket att vinna på att se honom för vad han uppenbarligen är: vår tids jämrande gatumystiker, kanariefågeln som sjunger för att varna för den politiska koherensens kollaps.

Jag är säkert på att jag kommer få betala för att jag säger detta. Jag antar att jag kommer behöva stå rak i ryggen, med axlarna tillbakadragna.

Översättning: Annie Hellquist

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.