Kvinnor, horor eller människor

Femininitet och feminism. Det är inget nytt samtal. Men det är ett samtal som behöver stötas och blötas och vecklas ut i ständigt nya former. Vi vill här lyfta aspekten om hur förkastandet av den så kallade ”omåttliga” femininiteten är geografisk och klassbetonad. Vi vill ställa vidare frågor om varför androgynitet och dess antagna radikalitet närmast alltid kopplas till det maskulina, och vi vill belysa relationen mellan det estetiska och det etiska. Vi undrar om inte det bör vara en feministisk målsättning att vi ska få klä oss som vi vill, oavsett attraktionsgrad för män, och fortfarande ses som seriösa? Men också: om vi är attraherade av män, varför anses det ”feministiskt problematiskt” att klä upp oss inför en krogkväll för att attrahera just män?  

Att fråntvinga någon dess femininitet för att ta henne på allvar är varken mer progressivt eller feministiskt än att påtvinga henne densamma. Snarare är det andra sidan av samma patriarkala mynt. När en man säger att han föredrar kvinnor som är naturliga, som inte sminkar sig så mycket, tyder allt på en skev kvinnosyn. Mysmannen – ofta är han vit och alltid är han medelklass – känner sig lätt hotad av stark femininitet, både i uttryck och karaktär. Vår erfarenhet av Sverige är att det kanske är ett mer jämställt land på pappret än exempelvis Grekland, men samtidigt är det ett land med oerhört låg tolerans för feminina uttryck, såväl attribut som maner. I Sverige är kvinnoidealet svalt och ”naturligt”, men naturligtvis alltid rakat, med långt hår på huvudet, och smink som inte står ut. Är du feminin och uppvisar emotionell intensitet stöts du ut, såväl socialt som inom karriären.