Här har hon bott de senaste femtiotre åren och har inga planer på att flytta. Ragnhild Haarstad, född 1935 i Norge, har kallats pionjär och förebild inom svensk bildjournalistik. Som fotograf beskriver hon sig själv som ”en betraktare snarare än en deltagare”, och har vunnit både priser och fått utmärkelser. 

Men hennes största bedrift kanske ändå är att hon som första kvinna fick anställning som pressfotograf i den manligt dominerade tidningsbranschen.

Hur gick det till när du blev Sveriges första kvinnliga anställda pressfotograf i början på 60-talet?

– Jag började på Svenska Dagbladet redan 1958, då jobbade jag som kopist i labbet. Innan dess hade jag studerat dokumentärfoto för fotograferna Christer Strömholm och Tore-Ivan Odulf. Fotoavdelningen på SvD hade sett mina bilder, så de skickade iväg mig på ett provjobb där jag skulle fotografera en söndagsskola i Bromma. De tänkte nog ”går det åt pipan så gör det inte så mycket”. Men det gick bra och jag fick i samband med det min första bild publicerad i tidningen.

– Så småningom blev en heltidstjänst som fotograf ledig och jag hade några förespråkare på tidningen som argumenterade för att jag skulle få tjänsten. Redaktionschefen däremot tyckte att det var olämpligt med en kvinnlig pressfotograf ”eftersom hon inte kan gå in i ett omklädningsrum för män”. Till slut fick jag jobbet, men jag hade en manlig kollega som öppet visade sitt ogillande – han sa rakt ut att han inte ville ha mig på sitt skift. Men med tiden tvingades även de vänja sig vid att jag var där och att jag klarade jobbet precis lika bra som de manliga fotograferna.

Knappt tio år senare, 1971, utsågs du som första kvinna till Årets fotograf i tävlingen Årets bild. Vad fick du för reaktioner på det?

– Alltså jag tyckte själv inte att det var så märkvärdigt då, det är snarare nu när jag tittar tillbaka som jag inser att det var stort. Det blev ju väldigt uppmärksammat, jag satt i olika tv-soffor och blev intervjuad av tidningar och radio. Mina manliga fotografkollegor tyckte att det var för mycket ståhej kring mig, att jag fick för mycket uppmärksamhet. De kanske var avundsjuka, jag vet inte.

Det låter inte som att det var så lätt att vara kvinnlig pressfotograf på 60- och 70-talet. Hur upplevde du att situationen för kvinnliga fotografer förändrades under de fyra decennier som du jobbade?

– Jag började 1963 och slutade runt 1999, precis innan millenieskiftet. Det hände ju mycket i samhället under alla de åren, framför allt när det gällde kvinnors situation, och acceptansen för oss kvinnliga fotografer ökade med tiden. Men det är klart att det fanns fördomar, som till exempel att vi kvinnor inte skulle orka bära vår kamerautrustning. 1979 samlade jag mina kvinnliga fotografkollegor Ulla Lemberg, Birgitta Rydbeck, Cecilia Borggård, Ann Eriksson och Gisela Klewitz för att prata om hur det var att vara kvinna och fotograf. Det blev en text av det samtalet som publicerades i tidningen FOTO samma år.

Finns det något av alla dina fotojobb som du aldrig glömmer, något som etsat sig fast?

– Det finns såklart många, men ett av dem var mitt möte med den neurosedynskadade flickan utan armar. Hon var i fyraårsåldern och konstruktörerna på Tekniska Högskolan hade gjort armproteser till henne. Jag var med och fotade när hon skulle prova att använda dem genom att försöka äta soppa, och det fotojobbet fanns liksom med hela tiden i bakhuvudet efter det.

 När hon var 21 år letade jag upp henne och vi träffades igen. Hon jobbade då som kontorist på Kvarnsvedens pappersbruk utanför Borlänge och berättade att armproteserna aldrig hade gått att använda. Istället hade hon lärt sig att göra allt med fötterna – sticka, köra bil, skriva på maskin. Det var ett starkt möte och fint att se att det hade gått bra för henne, trots omständigheterna. •