Kulturen tuktas när den påtvingas näringslivets ideologi

På 70- talet initierade arbetsgivarorganisationen som då hette SAF (Sveriges arbetsgivarförening) en kampanj för att bekämpa alla former av kollektivism som då växte starkt inom kulturen. Fria musik-och teatergrupper växte kraftigt och alternativa scener för kultur blev många i hela landet.

Tidöregeringen har kraftfullt fortsatt i samma spår.

Det statliga, regionala och kommunala stödet för olika former av kultur minskats drastiskt samtidigt som kulturlokalernas hyror höjts av bl.a. Statens fastighetsverk. 

På 80-talet sjösatte SAF kampanjen ”Starta eget” med syfte att splittra de starka organisationer teater-, musik-, text- och bildskaparna hade byggt upp. 

Konstnärerna och deras organisationer hade sedan 60-talet drivits av viljan och lusten att utforska olika uttryck och samarbetsformer i nära kontakt med publiken utan att snegla alltför mycket på profitmaximeringen. Det nya stridsropet ”Starta eget” lät dock lite lockande för många tavelmålare, fiolspelare och teaterfolk! En individuell befrielse hägrade! 

Just individualiseringen var också huvudavsikten och målet för näringslivet . Den kollektivistiska sammanhållningen och den gemensamma kampen utanför kommerstänket störde dem. 

Ett av de tydligaste exemplen för Näringslivets framgångsrika framfart har blivit ett årligt konvent i Eskilstuna. I veckan skall konventet ”Folk och kultur” genomföras än en gång. Ett lovvärt initiativ tänkte många med mig när det hela sjösattes ett antal år sedan, bra för kulturen i Eskilstuna, Sörmland och hela landet. 

Tillställningen visade sig dock redan från begynnelsen bära ett tydligt prägel av Näringslivets kultursyn och deras offensiva strävan att ändra kulturbegreppets innehåll. Näringslivet vill att kulturen blir alltmer som ett verksamhetsområde bland andra och benämns i all deras dokumentation för ”kulturella och kreativa näringar”. Kulturen som ett område med plats för fantasi, experiment, lekfullhet och frihet från överhetens styrning bör avslutas. Statens stöd skall minimeras och privata mecenater ta vid. 

Denna vindkantring innebär en märkbar ändring i villkoren för oss konstnärer och kulturskapare. Förutom de kraftigt minskade medeln skall vi snärjas helt in i näringslivets tankesätt. Kulturministern Parisa Liljestrand driver tydligt näringslivets linje, viket blev uppenbart i intervjun i Dagens Nyheter nyligen: ”Vi måste bli bättre på att prata om vad kulturellt och kreativt entreprenörskap är och vad det behöver vara i framtiden-nämligen företagande.”

Vi som skapar kulturen benämns nuförtiden ”kunder” av våra kommuner. Kommunerna vill nu prioritera något de kallas för ”bred populärkultur”. Med sådant menar de kultur som de tror kan tas emot av maximalt antal människor. Norrköpings f.d. kommunalråd Sofia Jarl ville att stadens symfoniorkester (SON) skulle spela musik av ABBA. Publiken tros sakna vilja och förmåga att använda sin fantasi för att ta emot mer mångfacetterad kultur.

På ” Folk & kultur” kan vi fria kulturskapare köpa oss en monterplats eller ett rum för att visa vad vi gör. Den gamla praxisen där kulturutövare fick betalt för framträdande har ersatts med att vi för dyra pengar köper oss en plats att visa upp oss. Man kan uppträda en kvart på en minimal scen med ett 20-tal åhörarplatser men helt utan ersättning. Man får vara glad att man får synas. 

Gratisarbete är däremot inte något de personer som engagerats som moderatorer under konventet sysslar med. Under ett år engagerades Per Schlingman till uppgiften och hans ersättningsnivåer är välkänt extremt höga, minst 1000 kronor per minut! 

Huvudprogrammen på konventet domineras av kulturbyråkrater från olika institutioner, myndigheter och politiker som – oftast utan inblandning av kulturskapare – diskuterar nyttan med kulturen. En av de mest hajpade tillställningarna ett par år sedan var då ett halvtdussin storföretagsledare resonerade kring på vilket sätt kulturen kunde användas för att gynna deras verksamhet. Ingen kulturskapare var inbjuden till diskussionen.

Näringslivets styrande roll för konventet i Eskilstuna lyftes fram ordentligt ett par år sedan då rubriken byttes till ”Folk, kultur och näringsliv”. Förmodligen blev det för tydligt vem som styrde konventet eftersom rubriken efter bara en kort tid återställdes. 

Folkrörelse-Sverige och kulturskaparnas organisationer ges ingen plattform utan att betala rundligt för deltagandet. Är det inte dags att döpa om konventet till ”Byråkrater och bisnes” som det redan heter i folkmun.