Kulturarbetare är också samhällsbärare

Det blev ingen 37-årsfest. Vi skulle ha maskerad. Jag slängde upp min Marie Fredriksson-peruk på hatthyllan, och där blev den liggande. Jag skulle sjunga ”Ännu doftar kärlek”, eller, ännu hellre, ”It must have been love”, i skinnpaj, med mick. Det blev inget Dramatenbesök heller, ingen Klotty-teater på Scalateatern. Tre veckor in i karantänen såg jag Greta Gris familj stiga på en färja mellan England och Frankrike, och hela hjärtat började bulta. Jag insåg: Jag var svältfödd på kultur. Hade binge-kollat mig igenom hela ”Love Is Blind” på Netflix, alla andra serier också, lyssnat mig mätt på mitt eget knaprande på chips och stoppat ner handen en gång för mycket mellan linning och mage. Jag hade förvandlats till en monokultur, förhöll mig bara till Anders Tegnell, Aktuellt, Greta Gris och coronascrollen.

Det tog mig inte lång tid att inse de allvarliga verkningarna av ett liv utan kultur. Och med kultur menar jag inte bara det lilla Dramatenbesöket, jag menar kulturen som uppstår i det mänskliga mötet där vi pratar, skrattar, drar en anekdot och inspireras av varandra på ett sätt som inte kan ske via Zoom. Kultur är också kärlek, riter (min kusins bröllop! talen! kramarna!), och vårt sätt att bli till inför varandra genom att, ja, dra på oss en skinnpaj och sjunga Roxette-covers tillsammans på en fest.