Till exempel den som utspelade sig när den så kallade gangsterrappen nådde kultursidorna och engagerade dess skribenter. Allt kulminerade med det tragiska mordet på rapparen Einár den 21 oktober i år, en ren och skär avrättning. Men redan innan detta hade diskussionen om gangsterrapparna letat sig in i kulturdebatten. Kanske började den på riktigt när rapparen Yasin, som precis som Einár är en av Sveriges mest strömmade artister, anhölls och häktades i januari 2021, misstänkt för människorov och inblandning i kidnappningen av Einár. Yasin kunde därför inte delta på P3 Guld-galan i mars, där han vann priserna för Årets hiphop/r’n’b och Årets artist.
Högt samtalsläge
Debatten som bröt ut efter Yasins priser var stökig, högljudd och engagerad, och de som deltog var såväl politiker som kulturskribenter och recensenter.
Journalisten Jenny Högström skrev den 12 januari en text i Göteborgs-posten med rubriken ”Gangsterrap är vår tids arbetarlitteratur”. I sin text beskrev hon den svenska gangsterrappen som ”ständigt i moll, med ett lika vitalt som brutalt språkbruk, och med obönhörlig blick beskriver den liv och arbetsvillkor för dem som samhället inte har något annat eller bättre att erbjuda, som kommer från svåra sociala förhållanden och där föräldrarna kanske inte pratar svenska och har flytt från ett krig.” Högström drog paralleller till den dansk-palestinska poeten Yahya Hassan och beskrev även den ”näst intill kritvita litteraturvärldens längtan efter autentisk misär, våld, kriminalitet, psykisk ohälsa, bruna kroppar, och taktfast utlevelse.”
Kritiken lät inte vänta på sig. Åsa Linderborg rasade på Aftonbladet Kultur och menade att kalla gangsterrap för arbetarlitteratur ”är ett hån mot alla som går till jobbet eller som kämpar för att få ett.” Hon fick medhåll av frilansskribenten Rasmus Landström, som i samma tidning skrev att det är ”oförskämt mot arbetarförfattarna att kalla gangsterrap för arbetarlitteratur”.
Skilja på person och verk
Ytterligare röster i debatten om gangsterrappens eventuella potential som vår tids arbetarlitteratur var sexualupplysaren Inti Chavez Perez, skribenten Sven Anders Johansson och Magnus Nilsson, professor i litteraturvetenskap.
Ett parallellt spår i kultursidornas debatt om gangsterrappen handlar om dess koppling till gängvåldet, om att det i vissa fall rör sig om rappare som är dömda kriminella och vars texter romantiserar vapen, våld, droger, och sexism. En del i debatten har också ifrågasatt om det är etiskt försvarbart att public service-bolaget Sveriges Radio spelar gangsterrap som skildrar kriminella handlingar på ett glorifierande sätt, samt ger priser till dess företrädare. Ytterligare kritiska röster menade att de flesta (majoriteten vita och medelklass) kulturjournalister på landets stora tidningar har noll koll på de socioekonomiska och demografiska kontexter som gangsterrappen vuxit fram ur, och att de också blundat för kopplingar mellan musik och kriminalitet.
I samband med gangsterrapparen Einárs död och rättegångarna mot Vårbynätverket nådde debatten om gangsterrappen sin peak under hösten 2021, och många kultursidor uppvisade då, bestörta efter mordet på Einár, en viss självrannsakan inför sin okunnighet om genren och svårigheter med att skilja på verk och person – eller att inte göra det. En bra sammanfattning av den typiska svenska gangsterrapparen gjordes av kulturjournalisten Hasan Ramic i Arbetet redan 2019: ”Den nya svenska gangsterrapparen är en kokainsnortande, tramadoltuggande, materialistisk mördarmaskin som vill få alla att dansa till tonerna av hans undergång och förfall – som är dessvärre en verklighet i Sverige 2019.”
Vem är en powerkvinna?
Men allt har inte handlat om farliga killar och gangsterrap under året som gått. Samtalet om den frigjorda, enmanciperade och samtida kvinnan är visserligen ständigt pågående i såväl kulturvärlden som i medierna, men under 2021 kom en bok och en realityserie som blev särskilt uppmärksammade för sina försök att porträttera den moderna kvinnan. Tv-programmet heter ”Svenska Powerkvinnor” och sändes under hösten i betalkanalen Viaplay. Musikproducenten Laila Bagge, komikern Kristina ”Keyyo” Petrushina, läkaren Mouna ”Doktor Mouna” Esmaeilzadeh, författaren Camilla Läckberg och influeraren Antonija Mandir skulle tillsammans visa upp en mångfald och bredd i vad en svensk powerkvinna kan vara.
Vad är då en powerkvinna, frågade sig många tv-tittare och recensenter som såg programmet. Journalisten Vesna Prekopic beskrev dem som kvinnor som navigerar från ”stressigt småbarnsstök till glammiga galapremiärer, från kaosartade husbyggen till avgörande affärsbeslut och från stojiga parmiddagar till strikta styrelsemöten.” Tidningen Proletären bytte ut pressbilden med de fem karriärskvinnorna mot en bild av kvinnor med olika arbetarklassyrken och menade att dessa var de riktiga ”powerkvinnorna”. Skribenten Malin Collin skrev i en kritisk krönika att ”det är bara de förmögna och framgångsrika som får kalla sig ”powerkvinnor”. Och de tål ingen kritik. I stället måste undersåtarna stötta dem – både i deras utspel och genom att köpa deras produkter.”
Det mest intressanta förbisågs
Laila Bagge, som förutom att medverka i programmet också är den som ligger bakom programidén, svarade på kritiken genom att publicera flera inlägg på sitt Instagramkonto där hon bland annat skrev ”Min åsikt är att vi alla är powerkvinnor, på ett eller annat sätt. Min mamma uppfostrade fem barn själv, det är en powerkvinna för mig och det har ingenting med karriär att göra.”
Dock undrade många, med rätta, hur det då kom sig att det ändå bara var kända, framgångsrika karriärskvinnor och entreprenörer som valdes ut till programmet.
Det mest uppseendeväckande med programmet ”Svenska Powerkvinnor” och de efterföljande diskussionerna var ändå att de totalt förbisåg det som enligt mig var det absolut mest intressanta; nämligen hur flera av de medverkande utmanade sin kvinnliga könsroll. Camilla Läckberg framstår till exempel i programmet som vilken äldre, stenrik, manlig, otränad deckarförfattare som helst – med en mycket yngre, vältränad partner och med fokus på karriär, husköp och killkompisar.
Influeraren Antonija Mandir beter sig som en typisk kanske-man när hon berättar om sin relation till Oliver Hunt: ”Alltså vi är ju inte tillsammans, även om vi hänger mycket tillsammans. Jag vill inte stressa fram nåt. Han däremot, hade kunnat gifta sig imorrn, han är sååå kär i mig”. Programmet innehöll flera ytterligare intressanta exempel på förskjutning och uppluckring av kvinnligt kodade beteenden, men det var det som sagt få skribenter som skrev om. Synd, när det finns en riktigt intressant potential i just de delarna av programmet.
Dumpad Tindertjej
En av årets mest omskrivna böcker, ”Halva Malmö består av killar som har dumpat mig” av Amanda Romare, skapade även den debatt och engangemang hos läsare och kritiker om den samtida kvinnans villkor och möjligheter. Hur kommer det sig att killar ofta dejtar tjejer över ”sin liga”? Kan man vara kvinna och feminist trots att man tänder på porr och BDSM? Varför tycker ingen synd om kvinnliga incels? Och vad ska en kvinna i 30-årsåldern behöva göra för att lyckas ta sig till en tredje dejt? Det är några av de frågor som författaren Amanda Romare försöker svara på – både i sin bok och i de otaliga intervjuer som följt efter utgivningen. Att det var ovanligt och till och med banbrytande att en ung, söt kvinna som uppriktigt skriver om hur hon blir dumpad på löpande band blev hon varse när hon började få mejl av män som ifrågasatte trovärdigheten i hennes självupplevda berättelser. I en intervju med ETC nyhetsmagasin beskrev hon det såhär:
”Jag har fått kommentarer om mig i stil med ’det kan inte stämma att du inte kan få en kille, du ser ju bra ut.’ Jag blir så sur när folk säger så när jag berättar om mina erfarenheter om att bli dumpad. Det är så sjukt att behöva gå igenom all den där smärtan och förnedringen, och sedan säger folk att det inte kan ha hänt!”
Ofrivillig singel
Det blev alltså tydligt i diskussionerna om ”Halva Malmö består av killar som har dumpat mig” att det finns en samtida idé om att kvinnor inte kan bli bortvalda på kärleksmarknaden på samma sätt som män. Detta fick många kritiker och läsare att dra paralleller till Malin Lindroths uppmärksammade bok ”Nuckan” från 2018, som också handlar om en heterosexuell kvinna som är ofrivilligt singel, aldrig blir vald på riktigt och som ständigt lever med känslan att vara dissad. Att det nu kommer fler och fler kvinnliga röster som berättar om ofrivillig ensamhet, i kombination med den av sociologen Eva Illouz inspirerade idén om att högutbildade kvinnor får det allt svårare på dejtingmarknaden, har också fått manliga kulturskribenter i Sverige att reagera.
En av dem var Svenska Dagbladets Victor Johansson, som skrev en text där han menade att det är kvinnorna som äger den sexuella marknaden.
”För mannen som inte ställer upp när kvinnan kallar återstår endast ensamhet och isolering. Steget mellan ett rikt kärleksliv och en tillvaro som incel är otroligt kort: upprätta telefonjour om helgkvällarna eller förbli singel.”
Och så har det fortsatt, olika essäer, intervjuer och artiklar har avlöst varandra i sina försök att beskriva kvinnors och mäns positioner i det samtida dejtinglandskapet. Och diskussionerna om vem det är som egentligen har makten på kärlekens arena lär fortsätta även 2022.
Den åldrande kulturkvinnan
Ytterligare en kulturdebatt på temat kvinnans roll i samtiden är den som tog fart efter att Ann Heberlein, Åsa Linderborg och Nina Björk – tre kulturkvinnor som haft stort inflytande över den offentliga debatten och som ofta uppmärksammas för sina skarpa intellekt, skrev texter om hur fula de känner sig när de åldras. Det har till och med gått så långt att flera av dem inte längre låter sig fotograferas och avböjer att vara med i tv, för att de inte står ut med att se sina rynkiga halsar eller slappa hud. Deras texter fick många och sinsemellan olika reaktioner och skapade en livlig debatt om skönhet, feminism, åldrande och privilegier.
Det är ingen lätt fråga, som vissa skribenter lät påskina, eftersom vi fortfarande lever i ett patriarkat där kvinnor i mycket hög utsträckning fortfarande bedöms utifrån sitt utseende. Därför är det inte konstigt att Ann Heberlein, Åsa Linderborg och Nina Björk, som skribenten Greta Thurfjell skrev i DN: ”uttrycker sorg över sina förlorade ungdomsutseenden. Det är ett konstaterande av förlorade privilegier i en värld som värdesätter kvinnors erotiska kapital högre än någon annan kvinnlig egenskap.”
Samtidigt är det långt ifrån alla kvinnor som, ens när de var unga, har fått uppleva den bekräftande blicken och hur deras utseende och erotiska kapital har hjälpt dem framåt i livet.
”En människa vars kropp aldrig tillskrivits begärlighetens makt hade säkert kunnat skriva en förbjuden text om det egna ansiktet. Men inte är det förbjudet för en medelålders kvinna som definierar sig själv som en före detta snygging att beklaga sin upplevda osynlighet?”, skrev till exempel ”Nuckan”-författaren Malin Lindroth i en kommentar i debatten. Att andra tyckte att de tre kvinnorna var ”dåliga feminister” säger också något om tidsandan vi lever i.
En kvinna, och framför allt en offentlig sådan, ska vara en förebild och helst både uppbygglig, stark och vacker – men inte visa att hon bryr sig om sitt utseende, det ska bara finnas där och vara snyggt.
Förhoppningsvis bjuder 2022 på mindre dömande, mer komplexa och inkluderande samtal om att vara kvinna i en värld som vägrar acceptera åldrandets estetiska förfall.
