Kultur & Nöje.

2019-10-11 00:50
Sally Rooneys ”Normala människor” väcker en pinsam känsla – och det är svårt att avgöra om  den kommer sig av igenkänning eller av de täta klyschorna. ”Bitvis är språket spännande, men det faller också in tråkigt banala mönster” Bild: Jonny Davies
Sally Rooneys ”Normala människor” väcker en pinsam känsla – och det är svårt att avgöra om den kommer sig av igenkänning eller av de täta klyschorna. ”Bitvis är språket spännande, men det faller också in tråkigt banala mönster”
Puffetikett
Dagens ETC

Klyschigt och banalt om kärlek över klassgränsen

I ”Normala människor” skriver Sally Rooney om ensamhet och utanförskap, alienering och dissociation. Rooney är skicklig på att skriva fram maktrelationer, men mängden klyschor och plattityder gör att den bitvis är pinsam att läsa, skriver Nora Wurtzel.

Sally Rooneys kritikerrosade roman ”Normala människor” är nu här i svensk översättning. I romanen får vi följa Marianne och Connell, från gymnasie­tiden i småstaden Carricklea till universitets­livet i Dublin. Under gymnasiet har Connell gott om vänner, han både spelar fotboll och är populär bland tjejerna. Marianne är ensam och utstött, läser romaner i sin ensamhet under lunchen och känner sig egentligen inte hemma i staden där hon bott hela sitt liv. De två börjar ha sex i hemlighet och Marianne blir kär, samtidigt som de låtsas att de inte känn­er varandra i skolan.

Pinsamt om ung kärlek

Den irländska författaren Sally Rooney har hyllats, bland annat för sin roman ”Samtal med vänner” som gavs ut på svenska 2017. Hennes nya roman är i samma stil av ganska händelselös prosa med relationer i fokus, som balanserar mellan romance och ungdomslitteratur med avgrunder av klyschor åt alla håll. Det är bitvis pinsamt att läsa romanen, men det är svårt att avgöra om det är på grund av att klyschorna och plattityderna duggar tätt eller om det egentligen handlar om igenkänning. Pinsamheten i läsningen påminner kanske allt för mycket om hur det är att vara en fumlig och kär tonåring.

Connell lever med sin ensam­stående mamma, han är resultatet av en tonårsgraviditet, och hans familj anses överlag vara misslyckade och farliga. Rooney skissar tidigt fram klass som ett centralt motiv då Connells mamma städar hos Mariannes familj, och överklassfamiljen är passande nog rik men känslokall. I kontrast till detta har vi Connells hem, där avsaknaden av pengar kompenseras med överösande av kärlek.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Beroendesituation

I mångt och mycket kan romanen summeras som att Connell är Mariannes räddare. När han likt en riddare räddar den hjälplösa, eller i det här fallet i alla fall berusade, ungmön undan det tafsande äcklet på en nattklubb blir det något tröttsamt. Så fortsätter det sedan genom livet, där båda lever destruktivt med sina respektive själv­skadebeteenden, ibland nära varandra och ibland på distans. Den röda tråden är dock att Marianne definieras av Connell, det är en stark beroendesituation som är jobbig att skåda.

Romanen är uppbyggd med skiftande berättar­perspektiv, antingen från Connells eller Mariannes håll. Berättelsen sträcker sig över flera år, där rubriken för varje kapitel berättar hur lång tid som gått sedan sist. Blandat med detta är det tillbakablickar och skildringar i nutid. Bitvis är språket spännande, men faller också in tråkigt banala mönster, som att Connell tänker på Mariannes kropp som ”mjuk och vit, som vetedeg”. Kanske är det en medveten strategi för att gestalta det gymnasiefilosofiska tänkandet, eller så är det ett misslyckande i att undvika klyschor.

Ombytta roller

När de båda sedan börjar på universitetet tar romanen dock fart och pinsam­heterna tonas ner något. Rollerna ändras när det i stället är hon som är eftertraktad och han är den som är obekväm och apart. Det som kvarstår är att Connell beter sig som ett svin, medan Marianne är en borgarbracka som ”aldrig besökt landet av förvärvsarbete”. Connells mamma fortsätter att städa hos Mariannes familj och ändå skämtar hon om revolutionen.

Om det är något Rooney har visat tidigare är det att hon kan skriva fram maktrelationer, vilket hon fortsätter med även i ”Normala människor”. Hon har förmågan att beskriva enerverande beteende och lyckas med några få repliker få läsaren att känna avsmak för karaktären. I slutändan är det en roman om ensamhet och utanförskap, alienering och dissociation men den lämnar inte något större intryck efter sig.

Normala människor

Författare: Sally Rooney

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Översättare: Klara Lindell