När journalisten Karin Alfredsson bott och arbetat några år i östra Afrika, kom hem till Sverige och som frilansjournalist ville nå ut med information om katolska kyrkans enorma inflytande och negativa inverkan på frågor som rör kvinnors rättigheter, kände hon en frustration.

– Preventivmedel, aborter, sexualupplysning… katolska kyrkan är motståndare till allt. Och det får så påtagliga konsekvenser när de är en samhällsinstitution, driver skolor och sjukvård, har ett inflytande över nästan allt. Jag kom med den erfarenheten hem till ett Sverige där det var ”lite fint” att vara katolik, jag upplevde att folk inte hade kunskapen om katolska kyrkans roll, de hade inte fattat.

Karin Alfredsson sålde in ett antal frilansknäck. Det fanns visserligen tidningar som nappade, hon skrev bland annat för Sidas och RFSU:s tidningar, men kände snart att genom dessa kanaler når hon främst de som redan är insatta i och medvetna om problematiken. Hur skulle hon kunna nå ut bredare?

Någon författardröm hade hon egentligen aldrig närt. Men efter många år som journalist, på bland annat Aftonbladet, SVT och TV4, fanns språket och hantverkskunnandet. Och det för henne förlösande påståendet att en författare inte måste ha slutet på sin berättelse för att påbörja en roman, fick henne att våga prova.

– Beslutet att börja skriva skönlitterärt var helt och hållet politiskt. Jag hade inga stora romanidéer, allt började med budskapet. Det jag vill som författare är att förändra välden. Genom att berätta sanna historier som engagerar. Vi behöver en fördjupad diskussion om att stoppa mäns våld mot kvinnor och ge kvinnor rätt till sin sexualitet. För många av rättighetsfrågorna kokar ner till sexualiteten, i form av part­ners som vill kontrollera, abort och sexualupplysning.

Är journalistens roll begränsande?

– Ja, på ett sätt. Det du skriver som journalist måste vara sant i varje detalj. Som författare kan du använda sanningen men gestalta personer som inte nödvändigtvis finns. Det är ett annat berättande, som är intressant. Men den stora skillnaden är att som deckarförfattare når du ut till en helt annan annan publik. Det finaste för mig är att uppleva hur folk tar med sig mina böcker på sin semester, ligger i en solstol och läser för att det är spännande, de vill veta hur det går – och så får de i sig massa information på vägen, om aktuell politik och om hur kvinnors rättigheter hotas.

2006 kom debutromanen ”80 grader från Varmvattnet”. Den utspelar sig i Zambia där en 14-årig flicka förblöder i ett dike till följd av en oönskad graviditet. Intrigen växlar scener av afrikansk vardag, amerikansk inblandning i fanatiskt abortmotstånd och svenska aktivister som bildar ett hemligt nätverk för att stjäla nödvändigt sjukvårdsmaterial. Huvudpersonen Ellen Elg, svensk läkare, befinner sig snart i något av en korseld där en hel del visar sig vara annorlunda under ytan än det först verkar. Tempot är högt, spänningen stor. Men framför allt är det en oerhört politisk bok.

När jag fick boken i min hand, kände jag ett härligt wow! Här har vi en spännande bok, om sexualitet och kvinnoförtryck i miljöer som sällan beskrivs i svensk spänningslitteratur. Och jag fann det härligt att författaren redan på försättsbladet slog fast: ”Allt viktigt i denna berättelse är sant. Alla likheter med verkligheten är fullkomligt avsiktliga.” Det följdes av ett efterord som dessutom redde ut vilka av personerna som finns ”på riktigt”, vad som hänt i verkligheten och vad som är fiktion.

I de efterföljande böckerna flyttar Ellen Elg med sin familj till olika länder, arbetar som läkare i olika miljöer. Karin Alfredsson arbetar sig metodiskt i romansviten igenom de frågor hon vill medvetandehöja om, prostitution, våldtäkt, trafficking, våld, sexualitet och kvinnoförtryck.

När vi möts i maj 2021 i Karin Alfredssons lägenhet i Solna ligger en kommande bok om Ellen Elg på tryckeriet, ”En rysk gentleman”. Jag har fått förhandsläsa och den här gången utspelar sig intrigen i Ryssland och Sverige. Boken belyser fenomen som incel (män som hatar kvinnor för att de inte får sex), näthat, Putins roll, konservativa strömningar, korruption, feministisk aktivism – men får också plats med att beskriva såriga familjerelationer.

En av anledningarna till att Karin Alfredsson förlade sin berättelse till just Ryssland är att hon för några år sedan gjorde en stor rapport tillsammans med journalistkollegor, som jämförde kvinnors rättigheter i förhållande till mäns våld mot kvinnor i tio olika länder. De reste runt och dokumenterade. Ryssland stack ut som det enda land där det blir sämre.

– Många länder har ett svagt utgångsläge, men av de länder vi besökte, Pakistan, Egypten Spanien, Sydafrika, USA, Mexiko, Brasilien… så var det faktiskt bara i Ryssland som vi konstaterade att det går bakåt.

Karin Alfredsson konstaterar att fortfarande idag drivs hon som författare av idén att berätta något som folk inte kan och vet så mycket om.

– Jag vill skapa engagemang och upprördhet. Samtidigt; ju mer rutinerad jag blir som författare, desto mer uppskattar jag själva skrivprocessen, den ger en speciell energi.

I den kommande boken är Ellen äldre, hon balanserar sin aktivism med ansvaret som tonårsförälder. Men hon känner sig som mest levande när hon får chansen att ge sig ut i världen för att göra skillnad.

– Hon har någon sorts äventyrslängtan. Hon var vildsintare i början, mer realistisk nu, tänker jag. Men hon drivs fortfarande av en inre politisk och moralisk kompass ”att göra något av bestående värde”, ett ledord hon fått med sig av sin farfar. Hon är en sådan person som gör saker enligt sin övertygelse. Vissa människor drar sitt engagemang till civil olydnad. Jag vet inte om det är rätt, men jag kan bli imponerad av människor som gör det, trots att de har så mycket att förlora.

Finns en konstnärlig fallgrop i att vilja göra skillnad, en risk för pamflett-kultur?

– Ja, den risken finns. Det finns ju läsare som tycker att de blivit mästrade, det får man passa sig för. En historia måste ha människor med många dimensioner. Men det jag möter i kontakterna med läsare, är framför allt att många uppskattar litteratur som har ett ärende.

Mäns våld mot kvinnor är en röd tråd i Karin Alfredssons författarskap. Samtidigt som kunskapen blir allt större om frågan fortsätter ändå våldet. Varför?

– Jag tror att det mest handlar om att väldet är mer synligt idag, jag tror inte att det är mer nu, tvärtom. Uppmärksamheten för något positivt med sig.

Rent krasst tänker hon att litteraturen är en mindre pusselbit för att skapa förändring.

– Lagstiftning har den stora betydelsen, och med den förändring av hur polis och myndigheter arbetar. Sådant som fotboja på män som misshandlar och stalkar sina offer. På en skala av vad som faktiskt förändrar, tänker jag att skönlitteratur ligger rätt långt ner. Men det en pusselbit. Jag märker ju att människor reagerar när jag berättar mina historier.

Samtidigt ser Karin Alfredsson en poäng i att deckargenren breddas.

– Det är ju en genre där så många kvinnor är offer, en genre som vältrar sig i övergrepp. Det känns bra att några av oss styr upp det. Jag sitter även i Svenska deckarakademin. Vi pratar mycket om hur genren utvecklas och låt mig säga att där finns ett rätt lågt intresse för seriemördare, vi försöker belöna annat.

Är verkligheten i grunden mer spännande än fiktionen?

– Jag tycker det. Kanske spelar min journalistiska bakgrund roll för varför jag känner så. Men jag blir irriterad på deckargenrens ofta osannolika historier. Jag skriver inte om poliser, för jag vet inte hur de jobbar. Och jag tycker att få författare beskriver polisarbete någorlunda korrekt. I verkligheten är ju många fler inblandade, men skulle man återge det blir det antagligen ingen riktig story. Och alla dessa mord… jag tycker att det blir intressantast utan dem. 

Tre snabba frågor

Ser du en rörelse i positiv eller negativ riktning, vad gäller kvinnors rättigheter i världen?

– En rörelse i båda riktningarna. Jag har skrivit två böcker med hbtq-fokus, i många länder förändras det snabbt i positiv riktning, äktenskap accepteras och så vidare. Om vi tittar på abortområdet så händer positiva saker även där i många länder, samtidigt som andra länder, som Polen, rör sig åt andra hållet. Jag ser både ”good and bad”, vilket gör det ännu viktigare att prata om frågorna.

Vad är viktigast för progressiv politisk förändring?

– Kvinnorörelsen och hbtq-rörelsen har betytt jättemycket! Vi har en annan kunskap och syn idag jämfört med för 20–30 år sedan. Det händer saker när människor organiserar sig, politiken påverkas av civilsamhället och lagstiftning förbättras. Jag tror ju inte att den utvecklingen kommer av att riksdagen hittar på finurliga förslag, det händer om det kommer ett tryck underifrån.

Vad ger dig hopp i samtiden?

– En allmän uppkäftighet, att det både bland unga men även bland människor i mogen ålder finns en rörelse, krafter som vill förändra saker i en positiv riktning, som jag ser det. Engagemanget i politiken går inte ner för att partierna inte lyckas engagera. Klimatengagemanget är större än någonsin. Jag har ett tio-årigt barnbarn som pratar om klimatpolitik. Det finns ett starkt engagemang som ger hopp! Det gäller även frågor om kvinnors rättigheter.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.