Vinden viner över en ödslig landsbygd i Yorkshire samtidigt som natten övergår i kallt, grått morgondis. Att tvinga sig upp i svinottan för att ta hand om bräkande får och dräktiga kvigor skulle vara en pärs för de flesta, och har man som Johnny Saxby (Josh O’Connor) slutat supa för bara några timmar sedan och avslutat det hela med en ­ordentlig spya inne på toaletten är det extra kämpigt. Sedan Johnnys pappa blev sjuk drar den unga lantbrukaren det tunga lasset på gården. Dagarna begravs i gödsel, halm och leda, kvällarna tillbringas på puben. Kärlekslivet är begränsat till snabbligg, helst utan ögonkontakt, med de få av traktens unga män som också gillar killar.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

När det är dags för fåren att lamma tar familjen Saxby in en tillfällig gästarbetare, Gheorghe (Alec Secareanu) från Rumänien, som inkvarteras i en husvagn på gårdsplanen. Johnny försöker bossa över den några år äldre Gheorghe som låter honom hållas ett tag men som till slut sätter ner foten ordentligt. Romansen mellan dem börjar med en brottningsmatch i leran.

En helt ny upplevelse

Att vara gay på landsbygden är säkerligen en tuff situation för många, men ”God’s own country” är ingen film om att kämpa mot fördomar mot homosexuella. I stället handlar det om att våga låta någon annan röra vid en, både ­fysiskt och emotionellt. Johnny har alltid varit avtrubbad och dominant i sina sexuella möten, att luta sig tillbaka och låta en hand stryka över hans kind och bröst är en helt ny upplevelse och hans kropp och huvud säger instinktivt nej.

Rädslan för att komma varandra nära präglar hela familjen Saxby. Sorg, besvikelse, rädsla, känslan av otillräcklighet, eller för den delen kärlek, är inget som någonsin diskuterats över ­middagsbordet.

Magnifik gestaltning

Josh O’Connor fick priset för bästa manliga skådespelare på ­nyligen avslutade Stockholms filmfestival och gestaltar magnifikt hur Johnnys framåtskjutna axlar, buttra gångstil och glasartade blick byts ut mot ett mer avslappnat kroppsspråk i Gheorghes sällskap. Regissören Francis Lee, själv uppvuxen på ett lantbruk i Yorkshire, fick i sin tur festivalens pris för bästa regi.

Kanske knyts säcken ihop lite snabbt på slutet, filmen hade ­gärna fått lägga ytterligare 15 ­minuter på att utveckla några av relationerna. Men på ett plan ­behöver inget mer sägas – samtidigt som Gheorghes husvagn rullar i väg öppnas en dörr till något nytt.