”Ibland får jag mig själv att gråta”

– Ibland får jag mig själv att gråta, säger Isabelle Huppert där hon sitter framför mig i ett flott hotellrum i centrala Paris, utstrålandes en stilla behärskning som ligger väldigt långt ifrån en otyglad reaktion som gråt. Men så är hon också en av filmvärldens största känslokonstnärer, och tårarna hon syftar på fäller hon då hon blir rörd av att se sig själv på film. Vilket inte alls sker ofta, understryker hon, detta trots att det inte saknas omskakande rollprestationer från Isabelle Huppert, som är en av de enbart fyra kvinnor som har vunnit priset för Bästa Skådespelerska två gånger vid Filmfestivalen i Cannes (senast 2001 för sin roll i Michael Hanekes Pianisten).

– Det händer bara ibland, då jag blir tagen av berättelsen. Och jag försöker alltid att se de filmer som jag är med i, vilket knappast är något självklart för skådespelare att göra. Men det är nyttigt, inte bara för att utvärdera sin insats, utan också för att det förstärker insikten om att det inte är ens egen film. Det är regissörens film, och slutresultatet är liksom bortom ens kontroll. Fast det är ändå alltid mig själv jag ser i alla dessa roller, inte någon annan person.