” Tjo! Jag förstår att du vill berätta att du är kille, eftersom det är jobbigt för dig att ha en tjejs kropp nu när puberteten kommer.”

Därefter ges 12-åringen rådet att samla mod, berätta för sina föräldrar – för att sedan kunna söka sig till transvården.

Ett helt förkastligt sätt att hjälpa ett barn på, enligt Kajsa Ekis Ekman.

– Här får alltså en 12-åring rådet att inleda en process som oftast leder till sterilitet. Den som ordineras pubertetsblockerare för att sedan gå vidare till hormoner, vilket är det vanligaste sättet att behandla unga på, kommer inte kunna utveckla fungerande ägg eller spermier. Och någonstans i svaret kan man väl i upplysa om att det inte finns något som heter tjej- och killkläder? Att det är helt okej att som tjej köpa kläder från killavdelningen? Det har tjejer gjort i tusentals år utan att behöva bli kille först. Och varför inte svara: Du är bra precis som du är.

Två nya lagförslag

Kajsa Ekis Ekmans kritik av KP-kuratorns råd sätter fingret på konfliktytan i debatten om kön och trans. På den ena sidan har vi den så kallade transrörelsen som har som mål att korta köerna till transvården, normalisera ungdomars könstransitioner, det vill säga kirurgiska och medicinska ingrepp med syfte att korrigera, eller bekräfta, en persons kön, och även göra det enklare att byta juridiskt kön. På den andra sidan har vi personer som – av delvis olika skäl – anser att reformerna går för snabbt eller är fel ute.

Kajsa Ekis Ekman frontar den feministiska delen av kritikerkören. När Dagens ETC träffar henne har hennes nya bok ”Om könets existens” precis kommit ut. Många har räknat med att boken kommer skapa svallvågor i debatten. Redan innan boken släpptes var författaren stämplad som transfob av vissa personer inom transrörelsen för sin syn på kön. Något författaren tycker är absurt. Nu hoppas hon att kritikerna tar sig tid att läsa boken i sin helhet innan de avfärdar den.

– Boken är det ett försök att importera den diskussion som kvinnorörelsen redan har startat i England, Spanien och USA, i de flesta andra västländer, faktiskt. Där förs en diskussion om vad kön är, hur kön ska definieras och hur de nya lagarna påverkar oss. Den här diskussionen har varit frånvarande här i Sverige. Jag försöker väcka diskussionen. Det är otroligt mycket som händer som ingen pratar om.

Rent konkret vill hon rikta de feministiska strålkastarna mot två lagförslag: 2018:11 och 2018:17, som just nu ligger på regeringens bord. Det förstnämnda handlar om att sänka åldersgränsen för ingrepp i underlivet hos minderåriga till 15 års ålder och att de ska kunna genomföras med endast en vårdnadshavares underskrift. Det andra om att det inte ska krävas någon vårdkontakt innan en person byter juridiskt kön.

– De här förslagen har det varit väldigt lite debatt om, trots att de kommer få stora konsekvenser, säger hon.

Kön och genus

En kort tillbakablick. På 90-talet växte sig en stark feministisk rörelse fram i Sverige, som fick kraft ur de breda folklagren. Att vara kvinna, enligt den här tidens feminism som gjorde Nina Björks ”Under det rosa täcket” till sin bibel, handlade främst om två saker: Dels en specifik könshormonsuppsättning, och därutöver erfarenhet av att vara kvinnokropp i ett patriarkat. Allt annat, som intressen, smak och värderingar, det vill säga könsroller, eller genus, ansågs vara regisserat av samhället. Könsrollerna, som skapade utseendefixerade och relationsorienterade flickor och utåtagerande och bilälskande pojkar, ansågs vara en produkt av patriarkatet och skulle motarbetas. Kön, alltså en persons snopp eller snippa, var bara intressant för att det utgjorde grunden för en feministisk kamp. Hormonerna i sig var stumma. Betydde noll. Detta sätt att göra en distinktion mellan kön och genus var central. Det var i denna rörelse, i strid mot den tidens biologistiska samhällsklimat, som Kajsa Ekis Ekmans engagemang startade.

– Fortfarande handlar feminismens utopi om att könet inte ska betyda mer än så, säger hon.

Ett par decennier senare gick det att läsa följande definition på Vårdguidens hemsida: ”Kön är inte kopplat till vilken kropp du har utan vilket kön du känner att du tillhör." Könet gick alltså inte längre, för att låna Ekis Ekmans ord, att finna mellan benen, utan i huvudet, för varje individ att leta rätt på. Från att vara ett objektivt faktum har kön alltså blivit en personlighet. Och det är här vi går i den stora könsrollfällan, menar hon. När den nya individen ständigt försöker ”köna” sig själv, utan kroppen som grund, återstår bara stereotyper och kulturella normer. Det biologiska könet är nedvärderat, medan könsrollerna har fått en comeback.

”Säljs in som något progressivt”

Trots att 90-talets analys av kön och genus var mainstream inom den feministiska teoribildningen fram till ganska nyligen är den numera minerad mark. För diskussioner om kön har på den senaste tiden blivit brännheta. Och såriga.

Varför tror du att diskussionen uteblir i Sverige?

– Ingen har tänkt på att förändringarna kan få konsekvenser. De säljs in som något progressivt och bra, som något som bara berör en utsatt minoritet. I andra länder pratas det knappt om något annat i feministrörelsen.

Du skriver i boken att transpersoner är de första offren för det nya sättet att se på kön. Förklara vad du menar.

– Man framhåller transpersonerna som ett slags avantgarde, som att det är dem alla förändringarna i sättet att se på kön är till för. Men om man tittar på hur dessa personer verkligen behandlas är det otroligt nonchalant och slarvigt. Man kan inte göra så här med ungdomar. Man ger medel som används mot prostatacancer till barn – trots att det uttryckligen står att preparatet inte är till för dem. Och man ger doser avsedda för vuxna män, till flickor i unga tonåren. Tar man det här leder det nästan i samtliga fall till att man börjar med hormoner, resan har redan börjat, man har hoppat på tranståget. Sen tar man könskonträra hormoner, vilket slutar med att man blir steril. Vet folk om detta?

Unikt fall i HD

Kajsa Ekis Ekman anser att det är viktigt att Sverige – innan man antar lagen som ska förenkla tidigare ingrepp hos unga – kikar på England. Där har ett fall i Högsta domstolen stoppat behandling med pubertetsblockerare till minderåriga. Detta efter att en transitionerad person ångrat sig och stämt vården.

– Den förälder som tar sin tioåring till transvården i tron om att man ska kunna få diskutera kön och könsidentitet sätter sitt barn på en resa som leder till sterilitet för livet. Jag tycker detta är fruktansvärt, även om jag begriper att föräldrar vill göra allt för sitt barn.

Varför tror du då att så många transpersoner är så upprörda över vad exempelvis du säger i frågan, när du säger att du vill skydda dem?

– Det får du fråga dem, det kan inte jag svara på.

Så här då: Varför tror du att ett allt större antal unga vill genomgå transition?

– Den officiella förklaringen från vården är att det finns en ökad tolerans, en bild som bygger på att antalet alltid har varit så här många, men att det först nu går att få hjälp. Men detta förklarar inte hur vi har kunnat få en ökning på 6 000 procent. Om man istället tittar på berättelserna från dem som genomgått transition kommer en annan bild fram. Dels är det en väldigt stor andel som har psykiska diagnoser. Dels är många homosexuella. Dessutom ser man att ökningen bland framför allt unga tjejer kommer plötsligt. Tidigare var det främst äldre män det handlade om. Väldigt många har hängt på nätet, på Tumblr eller Youtube där de varit i kontakt med andra som gått igenom en transition. Att vården inte ser detta och säger: Ta det lite lugnt, du duger som du är, utan istället ibland till och med orosanmäler och omhändertar barn till föräldrar som inte vill gå med till detta.

Men hur vanligt är detta egentligen?

– Det finns ingen sammanställning, men jag har pratat med flera föräldrar som fått sina barn omhändertagna. I något fall har barnen tagits från båda föräldrarna och flyttats till ett fosterhem, åtminstone två fall har gått till så här. Sen vet jag ett annat fall där det redan pågår en vårdnadstvist mellan två föräldrar där den ena går med på transitionen och den andra inte. Då kan det bli så att den som inte går med på transition får ett underläge som innebär att boendet eller umgänget kan flyttas till den andra föräldern. Det är helt horribelt. Föräldrarna ses som bakåtsträvare. Som bromsklossar. Trots att föräldern vet att det har pågått massa andra processer hos barnet: det kan ha varit mobbat, bytt skola. Detta nonchaleras. Säger barnet att det är trans så är det vad som gäller.

Lidandet bland transpersoner i kön till vård är enormt – hur ska man mildra deras lidande utan att ge dem vård?

– Vad som förvånade mig när jag studerade de här frågorna är att lidandet ofta inte alls blir bättre efter transition. Hela transitionens raison d´être är att den ska få människor att må bättre. Detta har också slagits upp stort av exempelvis DN. Men det visade sig att datan inte stämde, vilket Agnes Wold påpekade, utan att DN följde upp hennes slutsatser. Om det hade varit så att människor mådde bättre efter transition hade det inte funnits något att tjafsa om. Kanske tycker jag inte att staten ska betala för det, varför skulle staten betala för att en kille ska få större tuttar och inte mig? Det är orättvist. Massa tjejer lider av dysfori, inte just könsdysfori, utan en allmän dysfori, där de hatar sitt utseende.

Men skulle deras lidande då vara … falskt?

– Känner man lidande så är det verkligt. Men jag tror att man noggrannare bör undersöka vilka orsaker som ligger bakom lidandet. Om det kan ligga någon komplex psykisk problematik som det bevisligen ofta gör, då bör detta hörsammas. 2007 fick man absolut aldrig behandla någon om det fanns någon annan problematik. Detta är borta i dag. Transvården har idag svalt en grupp ungdomar som mår dåligt av andra orsaker.

– Dessutom, om söker dig till Anova (kliniken för transmedicin i Stockholm) idag blir du bemött av Cecilia Dhejne och gänget. Hon sitter i Facebookgrupper för transaktivister och ber om argument i debatter. Tror du att ungdomen kommer få ett sakligt bemötande där man utreder vad orsakerna är? Jag tycker att det är skrämmande. En läkare får inte vara aktivist.

Men vad vill du säga till ungdomarna i kön till transvården som längtar efter att få vård?

– Jag vill inte säga något till dem, förutom att de duger som de är, jag vill säga något till vården och till samhället. Vården borde vara evidensbaserad, men det är den inte.

Jag tycker själv att frågorna är extremt svåra, just för att det handlar om så mycket lidande. Du låter så säker. Hur kan du vara det?

– Jag är inte säker på hur det förhåller sig i olika individuella fall. Jag har aldrig förnekat att det finns någon som mår bättre av transition – det vet jag att det gör. Det finns ju bred evidens för att det är många som gör det. Men som vården ser ut i dag kan man inte skilja dessa fall från de personer som behöver annan hjälp.

Har du nånsin känt tvivel i den här frågan?

– Ja, det är klart. Boken är ett resultat av en process där jag vänder och vrider på frågorna. Men jag har inte tvekat om jag skulle ha fel i allt. En del av skrivprocessen är ju att man prövar sina teser.

Jag har intervjuat flera personer i en serie om just kön- och transfrågan, en av dem var lyckligt transitionerad, och känt att jag tycker att samtliga har viktiga poänger.

– Det är här du måste lyfta blicken. Det handlar inte om en person. Ingen säger att ingen ska få göra det här. Ingen säger att alla som gör det här gör eller har fel, det är inte det vi pratar om. Det vi säger är: Är vården evidensbaserad? Finns det bevis för att de flesta mår bättre?

Könet – individens val

Låt oss nu gå över till Kajsa Ekis Ekmans kritik av det andra lagförslaget, det som vill förenkla för människor som vill byta juridiskt kön. Att stater över hela västvärlden ändrar sin definition av kön i lagtext är enligt henne av största intresse för kvinnorörelsen. I samma andetag som man gör könstillhörigheten till individens eget val avskaffas grunden för hela jämställdhetsalysen, menar hon.

– Detta får som konsekvens att man tummar på kvinnors säkerhet i olika utrymmen, eftersom lagförslaget skulle innebära att vem som helst kan byta kön utan utredning. Det är extremt stort. Vi pratar inte om att vi är rädda för att omklädningsrum kommer svämmas över av transkvinnor, det tror jag inte kommer ske. Vi pratar om andra, större saker. Samtidigt som många rasifierade ber om jämlikhetsdata för att se vilka som blir diskriminerade vill man alltså ta bort data som visar hur kvinnor och män diskrimineras. Vi kommer inte kunna se skillnader i brottsutsatthet, i löner och annat som diskriminerar, för grunden är undanröjd. Det är svårt att förlita sig på frivilliga uppgifter från folk.

– Det är uppenbart att massa förtryck baseras på vilket biologiskt kön du har och som kommer osynliggöras. Du kan känna dig hur du vill, men kommer fortfarande bli diskriminerad om du har endometrios. Du kan känna dig hur du vill, men löper fortfarande risk att bli bortgift i massa länder. Det är inte ett val att vara kvinnor för så otroligt många kvinnor. I sig är det såklart inte något problem om en man vill vara kvinna. Men varför bör lagar följa efter?

Kan man inte hitta ett mellanläge här när man självklart räknar transkvinnor som kvinnor men, kanske genom en liten ruta någonstans, särskiljer dem som transkvinnor för att inte tappa bort viktig data till statistik och forskning?

– Den särskillnaden vill ju folk ta bort. Ett tredje kön är ett mellanläge som skapar rättigheter utan att kapa andras. Men det anses också vara diskriminerande.

De här frågorna har blivit väldigt infekterade. På vilket sätt hjälps diskussionen framåt av att ta en så … hårdnackad ståndpunkt?

– Tycker du att jag gör det?

Jag tänker framför allt på ett ställe i boken där du beskriver ett fall i Norge, ett land som redan har förenklat juridiska könsbyten. Fallet rör en kvinna som kände obehag för att en person med penis bytte om i hennes omklädningsrum. Här könar du personen som bytte om som man, trots att personen juridiskt sett är kvinna. På andra ställen i boken låter du personens självidentifierade pronomen vara kvar. Varför gör du så i det här fallet? Du vet ju att detta skapar debatt.

– Därför att han är en man.

Hon har ju bytt juridiskt kön?

– Alltså kom igen! Jag tycker inte att en hårig snopp kan gå runt och vara en kvinna.

Så det går inte att byta kön från man till kvinna då, enligt dig?

– Inte med snoppen hängandes och slängandes i alla fall.

Är det snoppen det hänger på alltså? Måste den bort?

– Det är inte så att världen uppfanns igår och vi bara: Vad är en vägg? Ett träd? En bil? Är jorden platt? Nä, vi har vuxit upp i en kultur där alla vet att en man är en person som har snopp. Om man bara helt plötsligt ska säga: nej, det är inte så.

Du hade ju kunnat välja att inte skriva ”hon”, eller att inte nämna kön alls. Men här känns det som att du tänkt till när du könar personen som man. Hur nyanserar detta en viktig diskussion?

– Jag tycker nog inte att det är någon nyansering som behövs i diskussionen, jag tycker snarare att vi ska benämna saker för vad de är. Detta manifesterar ju precis problemet: en kvinna kan inte se en man i sitt omklädningsrum utan att riskera att hamna i en diskussion om ordval. Problemet blir när människor sitter och blir försiktiga i sina ordval. Om vår motsvarighet till Norges lag går igenom kommer vem som helst bli kvinna här också.

Hon fortsätter:

– Om han då får vara kvinna enligt svensk eller norsk lag, och om ingen som skriver om det här får kalla henne för en han. Betyder detta då att kvinnor som ser snoppen i omklädningsrummet kommer uppleva personen som en kvinna? Nej. Så gott som alla kvinnor som ser en snopp hängandes och slängandes i omklädningsrummet kommer känna att det här inte är en kvinna. Tillräckligt många kvinnor kommer av privata skäl, erfarenhetsmässiga skäl, religiösa eller kulturella skäl inte vilja vara naken i ett omklädningsrum med en person som de upplever är en man. Detta kommer resultera i att kvinnor klär om på toa, hemma, eller att de inte går till gymmet alls. Detta kommer alltså leda till att kvinnors rörelsefrihet begränsas i våra egna utrymmen. Alldeles oavsett juridiskt kön kommer kvinnorna uppleva dessa män som män.

– Dessutom: Den norska mannen kan numera vända sig till en jurist och hävda sig vara förtryckt av kvinnan. Kvinnan blir alltså förövaren i historien.

Hur många tror du skulle byta juridiskt kön utan föregående vård om lagen ändrades i Sverige? Det låter ibland som att det skulle välla fram personer?

– Ingen säger att det skulle välla fram folk. Men om ”några” inte skulle spela roll kan vi ju lika väl skita i den här lagen, eftersom den också bara handlar om några transpersoner, eller hur? Om några transpersoner räknas måste även några kvinnor göra det. Hur ska vi ha det? Räknas några, eller räknas inte några? Men nej, jag tror inte ens att så många transpersoner skulle beröras av det här. De som skulle utnyttja detta är en liten grupp av blottare. Är det bara jag som har hört talas om dick pics, fenomenet när killar tvingar kvinnor att kolla på deras kön, eller är det också en konspirationsteori?

I boken väljer du att ta upp ganska extrema exempel för att bevisa din poäng: en styckmördare och en dömd kvinnomisshandlare som vill flyttas till kvinnoanstalter till exempel. Kan man verkligen döma ut en ny lag genom dessa fall?

– Det är din bedömning att fallen är extrema, för mig är de bara fall.

Vad menar du?

– Det som händer händer. Verkligheten händer. En kvinnomördare fick plötsligt sitta där på ett kvinnofängelse. Är de här kvinnornas upplevelse av detta inte viktig? Menar du att man kan strunta i det här fallet bara för att du tycker att det är extremt? Det finns inte så många styckmördare, nej, men varför är hans säkerhet så viktig. Varför bedömde man den så viktig att han skulle flyttas över på ett kvinnofängelse, medan kvinnorna på kvinnofängelsets säkerhet nedvärderas?

Ibland får jag känslan av att du söker dig till muck?

– Nej, det tycker jag inte. Men jag belyser saker som ingen annan belyser.

Har du själv tvekat i din egen könsidentitet någon gång?

– När jag växte upp pratade man inte så. Då pratade man om att tjejer kunde göra vad de ville – utan att behöva ändra sig. Då fanns inte heller den här extremt könade barnkulturen, eller den sexualiserade tonårskulturen. Det var inte lika snävt.

Hur känner du för att bli tilldelad en cis-identitet?

– Om cis bara skulle betyda motsatsen till trans, eller det som trans inte är, då skulle det inte vara något problematiskt alls, men om det har med att vara privilegierad att göra, så blir detta ett problem. Man omstöper kvinnan som ett förtryckt politiskt subjekt med rätt att kämpa till en privilegierad grupp som ska hålla käften. Därmed har vi avskaffat hela grunden till en kvinnorörelse. Är det något kvinnor är rädda för är det att associeras med de privilegierade, de förtryckande. Så är det med alla förtryckta grupper. Istället för att säga: Jag är kvinna och jag har rätt till detta så blir det: Jag ber om ursäkt.

Var är vi i debatten om kön om 20 år?

– Jag har kontakt med flera personer som har detransitionerat, men som inte vågar gå ut med sina namn och ansikten, för att de får så mycket hat. Den sidan som utövar repressalier får en skev bild av opinionsläget. De tror att alla håller med eftersom ingen vågar säga något. När det väl skiftar i opinionen, för det gör det alltid förr eller senare, kommer alla de som har hållit käften bli synliga.

Du säger att du har väntat på att någon annan skulle plocka upp den här bollen, men att ingen gjorde det. Är du besviken på feminister runt dig?

– Nej, jag är besviken på hela samhället. Men tyvärr så är det ju så att allt som handlar om hbtq och trans, det tycker resten av samhället är feministernas ansvar, deras domän. Det är inte Göran Greiders domän, inte Ali Esbatis domän. Dessutom, vilka är feministerna? Kvinnolobbyn tycker inte så här, Kvinnofronten tycker inte så här. Feminismen är inte en person. Kan man ens prata om rörelse nuförtiden? Det jag är besviken på är Feministiskt perspektiv, jag är besviken på Feministiskt initiativ, på Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Här har analysen uteblivit helt.

Kajsa Ekis Ekman om…

… bristande feministisk kompetens inom journalistkåren:

– Varenda person som skriver för en tidning om prostitution känns som redaktionens vikarie. Det skulle aldrig ske inom ekonomi. Där måste du vara expert. Detta är ett allvarligt problem för samtalet.

… risken att hennes bok blir kapad av de konservativa biologisterna (företrädda av personer som Jordan B Peterson och Ivar Arpi) som också har varit högljudda kritiker mot det så kallade tranståget?

– Det jag försöker åstadkomma är något annat än ett ställningstagande i enskilda frågor, det jag vill göra är en analys av hela teoribildningen runt kön – från antiken till i dag. Visst, jag kanske inte tycker att man ska operera 15-åringars underliv, och där kanske min analys råkar sammanfalla med högerns. Men jag har en helt annan analys i grunden. Läser man hela boken förstår man skillnaden.