Om ovanstående låter som baksidestexten till en bästsäljande kioskroman med omslag i guld och rosa är det bara för att det är det. Det handlar om ”Shine”, en till roman förklädd uppgörelse med den värld som författaren och K-popstjärnan Jessica Jung klev in i vid 11 års ålder. Huruvida ”Shine” blir en bästsäljare vet vi inte förrän den ges ut kommande höst, men att den sydkoreanska hitindustrin är ett ymnighetshorn att hämta dramatiskt stoff ur står bortom allt tvivel.

Popmusik på crack

För den som inte är bekant med K-pop handlar det om en färgsprakande hybrid av sydkoreansk och västlig populärmusik, av melodier, rytmer och dans, intill perfektion producerad och paketerad för att nästla sig in i hjärnans belöningssystem, ersätta det egna dopaminet och göra lyssnaren gravt beroende. 

I Sydkorea har musiken varit storsäljande sedan länge, men det var 2012 som den exploderade in i allas våra hem och skärmar via Psys Gangnam Style. Sedan dess har genrens popularitet bara vuxit för att 2019 slutligen vara större internationellt än på hemmaplan och i försäljningssiffror gå om megastjärnor som Drake och Ariana Grande.

Den som gräver sig förbi K-pops yttre lager upptäcker snart sprickorna i fasaden. Industrin bygger på en aldrig sinande ström av ungdomar som gör allt för att lyckas. Redan från 11-årsåldern söker sig förhoppningsfulla till branschen. Där sätts de i skolor och får i≈ åratal träna sin sång, dans, rap, agerande framför kameran, inför pressen och framför allt – inför de kommande fansen. Målet är inte att forma artister, målet är att forma idoler.

De bästa, en handfull per år, handplockas vid 16 års ålder för att paras ihop med andra lika hårt drillade ungdomar i grupper, gärna med namn som är lätta att uttala för en västerländsk publik, som BTS, EXO, H.O.T., TVQX, Psy, X1. Grupperna får sedan tävla mot varandra enligt klassisk Battle Royale-modell. De som vinner har i princip framtiden utstakad och vägen till stjärnorna ligger mer eller mindre öppen. Om man orkar med pressen vill säga.

Klarar inte pressen

Industrin har redan hunnit få ett gäng egna Kurt Cobain, grunge­legendaren som 1994 blåste bort sin egen skalle för att fly den press han som megastjärna och ikon för en hel generation slackerkids vägrade acceptera. Ett av de senaste exemplen är 25-åriga Sulli, eller Choi Jin-ri som hon egentligen hette, som i oktober 2019 tog sitt eget liv. 

Kraven och förväntningarna på både idoler och aspirerande sådana är enorma. De ska bemästra artisteriet, vara unga och vackra, slanka, ljushyade och heterosexuella. Att vara singel är ett krav. Precis som riktiga stjärnor måste idolerna vara ouppnåeliga. Dessutom har de alla ett tydligt bäst-före-datum. Fyllda 30 är du obönhörligen passé.

Frågan är förstås varför ungdomarna utsätter sig för detta stålbad, dessutom i en ålder som knappast förknippas med ansvarstagande och framtidsplanering. 

Svaret hittas i ett starkt meritokratiskt sydkoreanskt samhälle. Den som vill ha en någorlunda trygg framtid är nästan tvungen att gå vidare till högre studier. Karriärsmöjligheterna för den som inte klarar detta är få. Inte konstigt då att en ansenlig del av Sydkoreas föräldrar är villiga att låta sina barn gå igenom år av träning och till en början usel betalning för chansen att någon gång kanske bli rik.

Dessutom skiljer sig inte pressen i det sydkoreanska utbildningssystemet nämnvärt från den i K-popens idolfabriker. Bägge kräver fullständig hängivelse från alla inblandade. Långa arbetsdagar är dessutom norm inom hela samhället. Och självmord är dessvärre inte bara K-popen förunnat.

Även jakten på perfektion är inbäddad i sydkoreanernas sociala DNA. Landet har högst 

andel kosmetiska operationer per capita. Skönhet är närmast en kult och ett attraktivt utseende spelar roll även i jobb där ett sådant inte borde ha det. De blivande stjärnorna tvingas därför till svältdieter och till att bleka sin mörka hudton – för att sedan på bild ändå retuscheras till karikatyrer. 

Ekonomisk motor

Nationalekonomiskt har K-pop varit en guldgruva. Redan 2001 insåg Sydkoreas president Kim Dae-Jung K-pops potential som ”skorstensfri industri” och motor för landets ekonomiska utveckling. Efterföljande regeringar har satt upp mål om att landet ska bli världsledande inom ”content” och inrättat Korea Creative Content Agency med målet att stödja och marknadsföra Sydkoreansk populärkultur, även kallad Hallyu.

Det har resulterat i att Sydkoreas musikindustri numera tävlar med de stora. 2018 uppskattades den vara värd fem miljarder dollar, motsvarande nästan 50 miljarder kronor. Lejonparten av dessa pengar kan landet tacka megasuccén BTS för, ett sjuhövdat pojkband som ensamma lockade 800 000 besökare till landet 2017.

K-pop är helt enkelt en skänk från ovan för en regering som vill utöka sin ”soft power”, sitt kulturella inflytande i världen som ett sätt att vinna marknadsfördelar. Av den anledningen är inte sydkoreanska presidenter sena med att posera med K-popstjärnor och tar (läs ”tvingar” – artisterna har sällan något att säga till om) gärna med dem på statsbesök. 

När de bägge koreanska länderna i april 2018 skrev under ett fredsavtal stod tjejgruppen Red Velvet för stjärnglansen. Och när USA:s president Donald Trump kom på statsbesök i höstas var det pojkbandet EXO som fick stå vid president Moon Jae-ins sida och vackert le in i kamerorna. 

Hopp om förändring

Även om vägen fortfarande är lång finns förhoppningar om att succésagan K-pop i förlängningen också kan bidra till att bryta ned skadliga normer i det sydkoreanska samhället. I takt med att sydkoreansk statlig censur försvagat sitt grepp över vilka åsikter som får luftas offentligt har artisterna också fått mer att säga till om. Numera kan politik, HBTQ-frågor och kvinnlig frigörelse lyftas i sångtexterna, om än oftast mellan raderna. 2018 fick Sydkorea också sin första öppet gay artist, Holland, vars debutsingel nådde upp till ansenliga 6,5 miljoner strömningar.

Självmorden bland artisterna har också fått det offentliga samtalet om psykisk ohälsa att gå från noll decibel till åtminstone visknivå. Efter att K-popstjärnan Jonghyun tagit sitt liv 2017 ordnade ett fan i Costa Rica en namninsamling för att övertyga både den sydkoreanska regeringen och industrin att ta frågor om mental ohälsa på större allvar. När insamlingen stängdes hade närmare 450 000 människor skrivit på.

K-popstjärnorna må vara brickor i ett både politiskt och kapitalistiskt spel, men deras hårda arbete har slagit in en kil i den västerländska hegemonin inom popmusiken. Och kanske viktigast – K-pops världssuccé har börjat bryta ned xenofoba attityder mot koreaner och ostasiater, som i västerländsk populärkultur oftast porträtterats som töntar, översexuella, exotiskt onda eller bara tråkiga. Med K-pop har ostasiaten i allmänhet och Hallyu i synnerhet blivit hipp.