Gatuförsäljarna runt Hermannplatz i Berlin-stadsdelen Neukölln röker en cigg i eftermiddagssolen och slänger käft på turkiska och arabiska. Vi står mitt i den vältrafikerade korsningen där stadens två stora tunnelbanelinjer U7 och U8 möts och taxibilar och bussar drar förbi i farliga hastigheter. Överallt ligger en ljudmatta av biltutor, kyrkklockor, polissirener och musik från de unga männens bärbara högtalare. 

– När jag var med på en workshop för judiska queerpersoner i Berlin och föreslog att vi skulle ses här vägrade de andra deltagarna. ”Vi känner oss inte trygga på Hermannplatz”, sa de.

Leendet är ironiskt när forskaren Anat Kraslavskys återberättar anekdoten. Det här är hens hemkvarter och på det enkla fiket mittemot hindutemplet, ett stenkast från korsningen, är hen stamgäst sedan flera år. Här har det blivit många långa timmar med doktorsavhandlingen som Anat Kraslavsky snart ska försvara under disputationen på Humboldt-universitetet. 

– Jag forskar dels om den nya antisemitismen, alltså föreställningen att antisemitism i ett Europa efter Förintelsen främst kommer från palestinier, muslimer, araber och flyktingar.

När det gäller definitionen av den nya antisemitismen har Tysklands ”staatsräson” (ungefär nationellt intresse) stor betydelse. Offentligt presenteras detta nationella intresse som ett villkorslöst stöd till Israel – men i praktiken används det, menar menar Anat Kraslavsky, även inrikespolitiskt för att övervaka det offentliga samtalet och undertrycka avvikande röster.

Enligt Anat Kraslavsky definierar också ”Staatsräson” relationen mellan palestinier och judar, inklusive israeliska judar som Anat Kraslavsky själv.

– Om judar i Tyskland stödjer Palestina eller är antisionister så blir de föremål för övervakning och kriminalisering. På det sättet kan man säga att logiken bakom Israels bosättarkolonialism reproduceras även i Tyskland – judar förväntas ta på sig rollen som bosättare här också.

Växte upp i en israelisk bosättning

Anat Kraslavsky föddes 1982 i Moskva i en sekulär ukrainsk-judisk familj, men ett år innan Sovjetunionen föll flyttade de till Israel.

– Vi firade aldrig judiska högtider eller gick till synagogan när vi bodde i Sovjet. Men mina föräldrar hade en sionistisk idé om att vi borde bo i landet för judar, så när jag var 8 år flyttade vi till en israelisk bosättning.

Anat Kraslavsky berättar att hen aldrig identifierade sig med "sionismens grundtanke" att Israel endast bör vara en stat för judar, men att erfarenheten av att ha levt i en bosättning har präglat hen.

– Det var väldigt formativa år, och som del av ett bosättarsamhälle växte jag upp med idéer om vår överlägsenhet och exceptionalism. 

Efter att ha gjort den obligatoriska militärtjänsten och pluggat filmvetenskap i Tel Aviv flyttade Anat Kraslavsky, likt många andra unga israeler vid den tidpunkten, till Berlin 2010.

Här började hen arbeta med internationella ungdomsutbyten, parallellt med masterstudier i religion och kultur, och fick nya perspektiv på sin uppväxt och bakgrund.

– Till skillnad från många andra judar med europeiska rötter har jag inga förintelseöverlevare i min släkt. Visst, jag vet att min mormors familj tvingades flytta till någon by i Kazakstan, men jag växte inte upp med den förankrade historien om Förintelsen som många andra gör. 

Fått sin judiskhet ifrågasatt

Anat Kraslavsky menar att det i dagens Tyskland finns en uppfattning om vilka som är de ”riktiga” judarna, vilket underförstått är de som inte kritiserar Israel eller sionismen. 

Hen har själv upplevt hur hens judiskhet har ifrågasatts, senast för några månader sedan i ett samtal med en kvinna på Humboldt-universitetet. Anat Kraslavsky uttryckte då sin oro över att inte kunna hitta ett jobb som forskare när hen avslutat sin avhandling, och då sa kvinnan att "den andra sidan" också var oroliga.

– Vilken andra sida, frågade jag. ”Till exempel judiska affärer, de är också rädda för folk som kastar sten på deras butiksfönster”, svarade hon då. Jag sa att jag inte förstod vad hon pratade om och då började hon anklaga mig för att vilja kasta alla judar i havet.

Till sist påpekade Anat Kraslavsky för kvinnan att hon som tysk kanske såg vissa saker på ett visst sätt, och gav henne några läsrekommendationer.

– Då blev hon ännu mer provocerad och sa ”vad vet jag, jag är ju bara en simpel kartoffel (potatis). Du däremot, verkar vilja göra dig själv till rasifierad person, även om du inte ser ut som en.” 

– Det var en ganska omskakande upplevelse, jag tycker att den verkligen illustrerar hur hon fråntog mig min judiskhet. Det var som att hon sa: du är inte rätt sorts jude, jag erkänner dig inte.

Araber framställs som homofober

I sin forskning har Anat Kraslavsky intresserat sig för hur den nya antisemitismen och ”staatsräson” också kan kopplas till "homonationalism", som kan beskrivas som är en typ av nationalism som förespråkar HBTQ-personers rättigheter.

För att beskriva hur den kopplingen ser ut har hen lånat den fransk-algeriska författaren Houria Bouteldjas begrepp ”statlig filosemitism”. Kortfattat kan man säga att statsfilosemitismen syftar på statens strategiska omfamnande av judar.

– Man erbjuder dem en villkorad tillgång till det nationella projektet, även om de aldrig kommer räknas som riktigt lika vita som de ”riktiga vita”. Samtidigt diskriminerar samma stat migranter, muslimer och svarta. På så sätt ställer man olika grupper av rasifierade människor mot varandra, säger Anat Kraslavsky. 

Anat Kraslavsky menar att statsfilosemitismen även blir tydlig i feministiska och hbtqi-sammanhang i Tyskland. Hen har valt att kalla detta fenomen – där man använder queerhet och pinkwashing för att upprätthålla en rasifierad samhällsordning – för ”homofilosemitism”. 

– I det pågående ”kriget mot antisemitism” används homofilosemitism för att framställa palestinier, muslimer, araber och migranter som sexuellt repressiva eller homofober, vilket i sin tur gör att den tyska staten framstår som progressiv och tolerant, säger hen.

– Homofilosemitism används för att rättfärdiga statligt våld som ska ”skydda judiskt liv” – men egentligen handlar det om att upprätthålla en bosättarkolonial logik.

Queercommunityt splittrat 

Anat Kraslavsky menar att det finns en tydlig uppdelning inom den queera communityn i Tyskland när det gäller stöd för Israel respektive Palestina. Generellt sett handlar det om etnisk bakgrund. 

– De som öppet stödjer Israel är ofta vita tyskar och en del judiska israeler, medan de som stödjer Palestina oftast är rasifierade personer och migranter. Det här tycker jag också återskapar bilden av att det finns ”bra” och ”dåliga” judar. De ”goda judarna” är de som internaliserar sin roll i den statliga filosemitismen, medan de ”dåliga judarna”, sådana som jag, är de som vägrar och säger nej till den rollen.

Anat Kraslavsky ger ett exempel från en queer-brunch nyligen där hen berättade för några andra deltagare att hen höll på att ansöka om tyskt medborgarskap.  När man ansöker om medborgarskap i Tyskland i dag tvingas man skriva under ett papper där man erkänner Israels rätt att existera, ett tvång som Anat Kraslavsky ifrågasatte.– Då blev en kille i sällskapet jättetriggad och sa ”goda migranter ska acceptera våra regler om de vill komma hit”. Jag kände inte honom, det enda jag visste var att han var gay och ukrainsk jude som troligen kom hit som barn på 90-talet.

Anat Kraslavsky menar att mannens beteende är ett exempel på internaliserad filosemitism, alltså att man genom att ta på sig den roll man fått av staten som jude får tillgång till vithetsprivilegier. 

– Jag försöker inte framställa mig som ett offer, jag är i en väldigt privilegierad position. Men just i det där ögonblicket med honom – när det enda jag gjorde var att ifrågasatte att jag, som redan har ett israeliskt pass, ändå måste skriva under Israels rätt att existera för att få tyskt medborgarskap – så blottlades något. Han visade att judar också kan vara antisemitiska.

Viktigt att ha koll på sina privilegier

En dryg vecka innan vi träffas har den första judiska antisionistiska konferensen precis genomförts i Wien med över 1000 deltagare från hela världen. Anat Kraslavsky följde den på håll och välkomnar initiativet, men säger att det är grundläggande att den judiska antisionistiska rörelsen sätts i rätt perspektiv.  

– Det viktigaste är ju inte hur det går för oss judar här, utan det som händer med palestinierna där. Vi ser på sociala medier hur folkmordet genomförs i realtid – svälten, förstörelsen, Israels sjuka retorik och imperialistiska politik. Det är där fokuset måste ligga.

Hen menar att judisk antisionism också måste handla om att ha koll på sina egna privilegier. 

– Jag har vuxit upp i en bosättarkontext och för mig handlar det om att bygga relationer med palestinier och andra rasifierade, och försöka förstå: Hur är jag en del av det här systemet och hur kan jag bryta mönstret? Det är ett pågående arbete hela tiden och jag blir väldigt inspirerad av mina palestinska kollegors uthållighet och styrka.