Samtalet.

2020-06-27 11:00
  • Foto: Oded Balilty
  • Oates med sin andra make, Charles Gross. Han dog 2019. Foto: Andy Kropa
    Oates med sin andra make, Charles Gross. Han dog 2019.
  • Ofta förhandstippad, aldrig belönad: Joyce Carol Oates har aldrig fått Nobelpriset. Men 2010 fick hon en humanioramedalj av president Obama.   Foto: Pablo Martinez Monsivais
    Ofta förhandstippad, aldrig belönad: Joyce Carol Oates har aldrig fått Nobelpriset. Men 2010 fick hon en humanioramedalj av president Obama.
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Joyce Carol Oates: ”Trump föraktar sina väljare”

Hon är en bjässe. En konstant inom amerikansk litteratur. Förra året blev hon änka för andra gången, en sorg som används i den nya boken. Isolerad i karantän pratar Joyce Carol Oates om kärleken, döden och avskyn inför ensamheten. Och om hur den amerikanska arbetarklassen blivit blåst.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Nyhetsmagasinet ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Nyhetsmagasinet ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Joyce Carol Oates sitter isolerad i karantän hemma i New Jersey. Hennes hus ligger ungefär sex kilometer från Princetonuniversitetet, där hon fortfarande undervisar trots att det är många år sedan hon passerade pensionsstrecket.

– Jag har ett fint hus och tre tunnland mark. Jag borde inte klaga, men allt just nu är ändå en mardröm, säger 81-åringen.

Joyce Carol Oates har i ett halvt sekel varit en av USA:s mest produktiva författare. Här i Sverige har ”Jagad” precis släppts på svenska. Men i hemlandet är hon hyperaktuell med en tegelsten till familjeskildring som heter ”Night. Sleep. Death. The stars.”. Och det är den hon vill prata med ETC om.   

I ”Night. Sleep. Death. The stars.” är hennes egen villa med. Ägorna beskrivs som att där finns ”en bäck som leder till sjön där det finns en kanot och en kajak”. Boken handlar bland annat om hur det är att vara änka. Det är det, tillsammans med att sitta i karantän, som Joyce Carol Oates beskriver som en mardröm.

Hon lever ensam i huset eftersom hon 2019 blev änka för andra gången i sitt liv. Det var då maken Charles Gross, fotograf och hjärnforskare, dog i cancer. Hennes första man, bokredaktören Raymond Smith, gick bort 2008.   

”Varhelst änkan vandrar är ensamheten hennes enda sällskap”, skriver Oates i ”Night. Sleep. Death. The stars.”.

Romanens hjältinna Jessalyn förlorar sin man Whitey, en framgångsrik företagare och lokalpolitiker som faller offer för polisbrutalitet. Från det dödsoffret flödar sedan en 928 sidor lång meditation kring förlust och familj.

– Känslan av dödlighet är väldigt stark i min bok. Vi kan aldrig riktigt greppa hur djupt en del saker går. För mig är skrivandet ett sätt att kontrollera den känslan. Men givetvis är det en väldigt tillfällig kontroll eftersom det finns en gräns på hur mycket språket klarar av. Språk är väldigt tröstande och det lyser upp, såklart. Men i livets existentiella stunder är språket en ömtålig farkost, om jag får uttrycka mig så, funderar Oates.

Å andra sidan beskriver handlingen också en oerhört intensiv, varaktig kärlek.

– Jag ville skriva om ett fenomen som få människor skriver om. Och det är det riktigt kärleksfulla äktenskapet. Det kanske inte är perfekt. Men det är lyckligt och mannen avgudar sin fru, ser henne nästan som sitt eget samvete. Och hon avgudar honom lika mycket tillbaka.

Det här lyckliga förenandet mellan en man och en kvinna kommer dock med en saftig prislapp, som i Oates historia betalas av barnen i familjen.

– De lider för de kommer aldrig i hela världen att hitta en liknande partner själva. Så när något hemskt händer i barnens liv, så vill de resa hem, som de gör i boken när de återvänder till Jessalyn. Jag är inte en ung person, verkligen inte, men när något fruktansvärt sorgligt drabbar mig så önskar jag fortfarande att jag hade min mor.

”Night. Sleep. Death. The stars.” handlar om att gifta sig igen. För precis som Oates gjorde själv i verkliga livet, hittar Jessalyn en ny själsfrände att förena sig med efter att den första dött. Hennes nya man Hugo är fotograf, precis som Oates andra man fotografen Charles Gross.

Joyce Carol Oates avbryter intervjun, försvinner från skärmen som vi kommunicerar genom, och återvänder efter en kort stund med stora inramade fotografier som Gross tagit: Bryce Canyon i Utah, den jordanska öknen, Taos i New Mexico. Oates och Gross åkte på semester till Galapagosöarna, precis som Jessalyn och Hugo gör i slutet av boken.

Jag frågar henne om hon nu kommer att gifta sig en tredje gång, något hon inte riktigt vill svara på.

– När liemannen tar en partner är ofta mannen snabbare på att gifta om sig än kvinnan. Eftersom han saknar sin fru så oerhört mycket. Om ett äktenskap har varit bra så vill man gifta om sig, för att hitta tillbaka till den där känslan av att vara till nytta, att ha ett syfte. Känslan att sakna syfte i livet är förödande, tycker jag. Att få barn, uppfostra barn, kanske ta hand om en gamling, en förälder eller en sjuk make – det är en roll som en del kvinnor tar på sig. Det kan såklart vara utmattande, fast också väldigt uppfyllande.

När Joyce Carol Oates pratar om vård och vårdande så går hon in på detaljerna kring sina båda makars död. Hon må vara änka, men hon är även författare.

– Ray dog väldigt oväntat. Han skulle skrivas ut från sjukhuset i Princeton men dog natten innan, vid midnatt. Det gick väldigt snabbt. Med Charlie var det annorlunda. Han var sjuk under en längre tid och jag tog hand om honom, och sedan lades han in på sjukhus. Men innan det så var han ständigt i min närvaro, jag var med honom hela tiden.

I ”Night. Sleep. Death. The stars.” har hon blandat dessa båda öden i den fiktiva karaktären Whiteys död.

– Jag hade kommit in i rytmen att jag åkte till sjukhuset hela tiden och satt vid Charlies sängkant. Och sedan var det över. I boken så är Jessalyn med sin man på sjukhuset tills han dör väldigt hastigt. Det är inget man förväntar sig.

Joyce Carol Oates är en av giganterna inom amerikansk litteratur. Det tippas ofta att hon ska få Nobelpriset men hittills har det inte blivit något. Den stora satirförfattaren Peter De Vries skämtade en gång om att det borde finnas frukostflingor för intellektuella som heter Joyce Carol Oates.

Hennes produktion är förbluffande, tempot halsbrytande sedan debuten 1964: ett 60-tal romaner, över 40 stycken novellsamlingar, 23 essäsamlingar, elva novellsamlingar och lika många med poesi.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

De här siffrorna tas upp i alla intervjuer med henne. Alla.  För det ber jag henne om ursäkt. Hon suckar.

– Jag ses, antar jag, som mer profilerad än de flesta. Men på Princeton är jag omgiven av människor som sliter hårt med sitt skrivande – men det är då inte fiktion, givetvis. Jag vet att de ständigt arbetar och släpper böcker. De ger bara inte ut lika många som jag gör. Jag vet inte varför det är så, det är inte som att de inte jobbar.

Är ”Night. Sleep. Death. The stars.” hennes sista roman? För läsaren framstår den som något av en slutsummering. ”Jojo, den har den känslan”, erkänner författaren. För att sedan berättat att hon precis håller på att avsluta ytterligare en roman. Det är nästan som att hon bara måste förvandla varje tanke till det skrivna ordet.

Men nej, den förklaringen motsätter hon sig.

– Det är ingen besatthet. Jag är ingen grafoman, jag skriver inte tvångsmässigt. Ibland när jag promenerar eller joggar så får jag massor av tankar. Men det är inte så att jag nödvändigtvis alltid skriver ner dem när jag kommer hem. För att skapa något utsträckt, som en roman, symfoni, en stor målning, ett konstverk, ja då måste du ha en frenetiskt känslomässig koppling till det du håller på med. Och den måste vara delvis mystisk, obskyr, inte rakt igenom glasklar. På så sätt blir skrivandet en förklaring av vad du håller på med.

Och ja, hon joggar. Vår intervju sker genom en videoapp. Sådana brukar ofta lägga på ett par kilo på en människa. Joyce Carol Oates ser tunn ut, väldigt tunn. En av anledningarna är att hon springer.

– Jag gör det inte lika ofta som förr. Dock så promenerar jag mer än någonsin med mina vänner, med den social distans som krävs. Vi gör det nästan varje dag, alltid med ett par meter mellan oss. Att promenera med vänner har blivit den nya middagsbjudningen nu när en pandemi håller världen gisslan.

Det finns ytterligare en anledning till att hon är så tunn: hon äter inte. Oates har en gång sagt att hon ångrar varje sekund hon slösat på mat. Nu, som ensamstående, orkar hon knappt bry sig om föda längre.

– Att äta ensam är inte intressant. Jag skulle aldrig laga mat åt bara mig själv. Jag har soppa på burk. Charlie älskade mat. Att jag nu inte äter, ja, han skulle tycka att det var chockerande. Men det är så svårt att bry sig om sig själv. Jag menar… Att äta vid ett särskilt klockslag? Det… Känns inte så viktigt.

Oates föddes i den övre delen av staten New York, där hon också växte upp i en arbetarklassfamilj.

– Vi hade inga böcker. Arbetarklassen hade inte tid att läsa. Min far kanske gjorde det en smula, trots att han precis som min mor hoppade av skolan i åttonde klass. Det var under den stora depressionen och de tvingades arbeta istället. Det var en annan tid då och de började jobba vid 12 års ålder.

Hon sörjer dagsläget för den amerikanska arbetarklassen.

– Den har ondsint exploaterats av högern, av den superrika ultrahögern. Så mycket att det numera finns en demonisk allians mellan Trump och USA:s arbetare. Jag är övertygad om att det är sant att Trump föraktar sin väljarbas. Det är människor han inte skulle vilja ha som gäster på sina hotell. Men han vet hur han ska utnyttja dem eftersom han har en sorts dunkel slughet.

Därför, säger Oates, röstar arbetarklassen idag på Republikanerna: ”Det hade aldrig hänt när min far var i livet.”

När hon var i nioårsåldern läste hon Lewis Carrolls klassiker ”Alice i Underlandet”. Efter det var hennes litterära öde beseglad.

– För ett barn är ”Alice i Underlandet” en äventyrsberättelse. Men när man blir äldre ser man djupare saker i den. Det är ett stort och klassiskt litterärt konstverk som alla kan läsa, och läsa om, oavsett ålder.

Familjen Oates var katolsk men religionen fick inget fäste i henne själv. Ändå kan hon köpa påståendet att ”Night. Sleep. Death. The stars.” har en stark religiös känsla.

– Tja, jag antar att den är religiös på det sätt att den handlar om ett sökande. Om än ett sekulärt sådant.

Den vibrerande titeln har hon stulit från dikten ”A clear midnigh” av Walt Whitman. ETC vågar sig inte på en frifräsande översättning av den, men i dikten låter poeten sin själ flyga fritt: “Fully forth emerging, silent, gazing, pondering the themes/Thou lovest best/Night, sleep, death and the stars.”

– Whitmans poesi har en glänsande överlägsenhet med mänskliga villkor. Han ansåg att det lever en gudomlighet i den mänskliga själen. Ungefär som: ”Spana efter mig i gräset, under dina stövelavtryck, jag är alltid med dig, i själva luften som omger oss alla.” Det är inte direkt ett konventionellt religiöst synsätt. Men jag tror det är sant.

På Galapagosöarna, där Darwin såg evolutionens liknöjda och blinda arbete, där hittar bokens huvudkaraktär Jessalyn ro med sin nya kärlek Hugo. Efter att alltid ha varit lättretlig och förvirrad: ”I detta finns det tröst, att själva individerna är så oväsentliga, och ändå greppar de varandras händer så hårt.”

Oates, däremot, är alltså numera helt ensam i sitt stora hus nära Princeton. I ett vagt försök att trösta henne citerar jag poeten Marianne Moore: ”Botemedlet mot ensamhet är isolering.”

Joyce Carol Oates fnyser:

– Tja, hon kunde säga så, hon bodde med sin mamma! Hon sov bokstavligt talat i samma säng som sin morsa i större delen av sitt liv. Henry David Thoreau sa också massa saker om att vara ensam men han bodde tio minuter bort från sin familj. Och när han dog i tuberkulos låg han nedbäddad i vardagsrummet och hela släkten och hela samhället kom för att ta farväl. Sånt om ensamhet, det är bara sånt människor säger. 

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.