När kulturjournalisten Johan Hilton såg tv-bilderna från massakern kände han direkt att han ville skildra det.

– I och med att jag hade skrivit om hatbrott mot hbtq-personer tidigare, och det var det första som kablades ut i medierna, så fick jag idén att skildra detta på något sätt, säger Johan Hilton.

”Alla reagerade så starkt”

Dagarna efteråt såg han bilder på långa köer av människor som ville lämna blod, som slöt upp med mat, vatten, pengar och stöd till de drabbade. Flygbolag som skänkte resor till anhöriga, kristna och muslimska församlingar som tog initiativ för att hjälpa och hela civilsamhället slöt upp på ett sällan tidigare skådat sätt.

– Hela stan gick ut tillsammans i solidaritet, alla reagerade så starkt. Det var en av de stora kriserna vi haft inom hbtq-communityt sedan aids-katastrofen, och jämfört med den så var det så tydligt att något hade hänt. Det blev som ett bevis på att man är en del av samhället. Att uppslutningen var så enorm, att den var global, det förvånade mig. Det kändes som en brytpunkt.

Johan Hilton åkte till Orlando för tre längre vistelser, och har nu skrivit boken ”Vi är Orlando”, där han djupintervjuat över 150 personer som på något sätt berördes av dådet.

Det är en rad överlevande från nattklubben Pulse, anhöriga till dödsoffren, politiker, journalister, sjukvårdspersonal och aktivister som i ett kollektivt citatdrivet flöde bär berättelsen framåt genom att lägga pusselbitar i historien före, under och efter massakern.

– Det var nästan enda sättet som gick att berätta den här erfarenheten på. Jag kände ett motstånd mot att gå in som utomstående berättarröst, säger Johan Hilton.   

Fruktansvärt men hoppfullt

Det är en fruktansvärd historia som skildras detaljerat och närgånget, men också hoppfull med en stark känsla av solidaritet och omkullkastande fördomar.

Efter rättegången mot gärningsmannens fru 2018 har debatten gått het om huruvida dådet verkligen kan klassas som ett hatbrott i juridisk mening, att det mest var en slump att massakern skedde mot just gayklubben Pulse.

Johan Hilton vill själv inte ta ställning.

– Oavsett uppsåt så var det ett visst community som drabbades, och det fick samma konsekvenser som ett hatbrott. Det var ett attentat, den dödligaste masskjutningen i historien, och den drabbade hbtq-personer i Orlando.

En central plats

Platsen spelar en central roll i berättelsen. Orlando, en mellanstorstad i centrala Florida, med en stor latinamerikansk befolkning, inte sällan papperslös, med ofta lågavlönade jobb inom nöjesindustrin på Disney World eller Universal studios.

– Det går inte att närma sig en sån här berättelse utan att anlägga ett socialt perspektiv. Man behöver bara skrapa lite för att blotta de socioekonomiska aspekterna, klassaspekterna, språkaspekten. Alla katastrofer blottar maktförhållanden, och i Orlando blev det nästan övertydligt. Hela inramningen med Disney som ett sagoland, men rör man sig bara en liten bit utanför så ser man allt det andra. Prekariatet, migrantsamhället, en stor del lågavlönade som inte talar engelska.

Enorm påverkan

Johan Hilton menar att Pulse-­massakern förändrat mycket, både globalt och lokalt.

– Globalt satte den fingret på hur utsatta hbtq-personer fortfarande är. Lokalt så har det påverkat enormt. Det finns inte en enda plats i Orlando i dag som inte påminner om det som hände 12 juni 2016. Minnet av de 49 finns överallt. Det ­sitter djupt in i stadens identitet.