Men så kom pandemin, och plötsligt fick Johan Glans känna på den där rädslan som känns given för många av oss vanliga döda.
– Jag gjorde inte standup på ett helt år, för det gick inte. Så när jag skulle börja igen kände jag det där som andra brukar säga: ”Jag förstår inte hur man kan ställa sig framför en massa främlingar och försöka få dem att skratta”. För första gången förstod jag. Det är farligt att stanna upp och känna efter, konstaterar han.
”En förträngningsmekanism”
Nej, Johan Glans är inte den som gärna öppnar sina inre dammluckor.
Är du ångestdriven? ”Inte särskilt”. Arbetsnarkoman? ”Nej”.
En gång erkände komikern dock att det fanns en sak i livet han ångrade:
”Jag hade pagefrisyr ett tag på 90-talet”.
Är du både ekonomiskt oberoende OCH Sveriges mest psykiskt stabile man?
– Nej... verkligen inte, säger komikern lite förläget innan han fortsätter:
– Det kanske är min grundläggande personlighet att inte gräva så mycket, att inte öppna den dörren i mig själv. Det kanske är min överlevnadsmekanism? Jag kanske är lite rädd för det mörka? Och det är säkert en stor anledning till att jag har blivit komiker. Jag märker att jag inte brukar minnas dåliga saker så mycket när jag tänker tillbaka. Jag tror att jag har en naturlig förträngningsmekanism. Jag kanske kraschar totalt om några år när det kommer ikapp mig. Men hittills funkar det…
Är detta drag något som dina nära och kära kan tycka är jobbigt? Att du försöker släta över det som är jobbigt?
– Ja, visst är det så. Det är några av mina vanligaste fraser: ”Äsch, det är inte så farligt” eller ”Det löser sig”. Men som liten var jag känslig. Jag var ett rätt neurotiskt barn. Jag tror att det var ett rätt aktivt beslut att sluta gräva, säger Johan Glans.
Han refererar till Hasse och Tage, en humoristisk duo vars sketcher han under hösten tolkar i föreställningen ”Om dessa väggar kunde cykla”.
– De hade ett bevingat ord: ”Om man ger upp och drunknar i sorgen så ökar man världens elände”. Även om världen på många ställen är förjävlig så ska man försöka fokusera på det positiva, annars adderar man till eländet. Jag tror att de kallade det för ”tillkämpad optimism”, att det är ens skyldighet att vara optimist, säger Johan Glans.
Till sexskämtens försvar
”Vad har du i fickan, Jan?
Är det en jättebanan?
Är det en rullad affisch?
Eller kanske pain riche?”
Så lyder en del ur texten i Hasse och Tage-sketchen ”Vad har du i fickan Jan”, ett nummer som Johan Glans valt att framföra i föreställningen ”Om dessa väggar kunde cykla” på Cirkus i Stockholm i höst.
Valet är inte en slump.
Du har sagt att det är ”en antiintellektuell inställning” att inte gilla sexskämt. Hur grova under bältet-skämt har ni lyckats rota fram ur Hasse och Tages arkiv?
– Haha, har jag sagt det? Gamla saker jag sagt kommer att bita mig i röven. Men ja. De har en hel sketch som går ut på att man säger ”pitt” många gånger. Fast det är kanske inte så grovt med dagens mått mätt. Hasse skrev många limerickar, och där är slutpoängen alltid något snuskigt. Men det jag tror jag menade när jag försvarade sexskämt var vikten av att se det barnsliga och tramsiga. För det är ju så vi människor håller på.
Det blir tråkigt att exkludera den delen av oss?
– Exakt. Det finns en enorm komik där. Vi är ofta vettiga rationella människor, men så tar vi av oss kläderna och blir knasiga. Det är ju per definition roligt!
Hasse och Tage hyllas otroligt ofta. Finns det något i deras skämtkatalog som åldrats dåligt och inte passar på scen 2021?
– Ja, ganska mycket. En del av materialet är ju 50–60 år gammalt, och sånt som var progressivt på 60-talet skulle vara oacceptabelt idag. Till exempel en väldigt hyllad sketch från föreställningen ”Gula hund” (1965) där de säger ordet ”zigenare”. Sketchen var ur romernas perspektiv, men alla ord man använde är daterade idag.
I den nya Lena Nyman-dokumentären ”Lena” får Hasse och Tage också kritik för sina kvinnoroller, att Lena Nyman och Monika Zetterlund ofta fick spela samma roller – inget att bita i.
– Det kan man säkert hävda. De var ju barn av sin tid. Men om Hasse och Tage hade verkat idag så hade de nog varit de första att erkänna det.
Du hade inte flickvän förrän du var 25, men innan du träffade din fru Sara lossnade blygseln och du blev enligt egen utsago ”en komplett slampa” i två år.
Vad är ditt bästa tips till alla roliga incels därute?
– Hahah, finns det roliga incels därute? Jag tror att det säger sig självt: Är du incel kan du inte ha ett sinne för humor. Det exkluderar vartannat.
Men blyga killar då. Hur ska de komma till skott?
– Det är inte bara killar som vill pussas, tjejer vill ju det också. Så om man frågar på ett fint sätt kanske ... Det handlar om att våga, och det var det jag inte gjorde på väldigt länge. Och när jag sedan plötsligt vågade så visade sig att det inte var hjärnkirurgi egentligen.
Strax efter 40-strecket sa du att du borde göra något oväntat ”träna MMA eller skaffa en ansiktstatuering. Hur har det gått med det?
– Nä, jag har misslyckats totalt, haha. Det är bara att acceptera, jag är väldigt förutsägbar som människa. Men det har jag också kommit till den åldern där jag skiter i att försöka vara någon som jag inte är.
Har det kommit någon annan ålderskris?
– Nej, det är klart att jag har börjat inse vissa grejer. Jag är på väg mot 50 med stormsteg. Jag är 47, och det har börjat drabba mig när jag ser bilder på mig själv: ”Nej men titta, nu är du faktiskt lite rynkig!”.
Och det har ju varit en del av din scenpersona, att du har sett ut som en tafatt tonåring!
– Ja, jag vet inte hur jag kommer bli när jag blir gammal. Jag kommer kanske att bli en sån läskig pojkgubbe, säger Johan Glans och skrattar.
