Kulturdebatt.

2020-11-20 12:00
Lisa Bjurwald. Bild: Privat / Shutterstock
Lisa Bjurwald.
Puffetikett
Dagens ETC

Jagfixerade intervjuare borde skämsrysa när de läser sina texter

Svensk kulturjournalistik blir allt mer självfixerad, och den inåtvända coronaeran verkar spä på navelskådandet i spalterna. Lisa Bjurwald synar ”jag, jag, jag”-trenden.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jagfixeringen är journalistik­ens motsvarighet till att stå på en fest och bre ut sig om sina besvär utan att fråga hur motparten mår. För några dagar sedan publicerade Nöjesguiden en intervju med författaren Alex Schulman. ”Jag minns att jag skrev en text någon gång där jag föreslog att någon borde intervjua dig om hur du förhåller dig till sanningen,” säger reportern, Frasse Levinsson. Och: ”Jag ångrar verkligen det nu. I takt med att jag har börjat hitta på mer när jag skriver har jag insett att det inte finns något som är tråkigare än sanningen.”

Intervjun fortsätter i samma stil. ”Jag minns väldigt lite av min barndom. Jag kan nog inte rabbla upp tio saker som hände innan jag var tolv,” berättar Levinsson plötsligt, i en intervjuteknikens motsvarighet till hen som på första dejten gråter ut på din axel.

”Det är ett tecken på att ingenting gick snett. Det kan man ju säga,” svarar Alex Schulman vänligt. ”Är du illa behandlad har du trauman som du inte glömmer. Men du minns ingenting?”

Det är tydligt att reporteregot är ett medvetet stilistiskt grepp, men den uppenbara frågan lyder: Visst är Schulman hövligt intresserad av sin intervjuare, på samma vis som gästen som tvingas lyssna till främlingens krämpor – men varför förut­sätter Nöjesguiden att deras läsare är det?

Ett liknande utslag av egosjuka dök upp i DN Kulturs romanlånga text om författarparet Thomas Engström och Margit Richert häromveckan. “Min egen fru, till exempel, har upptäckt att jag stånkar när jag läser tidningen på morgonen,” avslöjar intervjuaren, Augustin Erba och fortsätter: ”Det måste vara likadant när man läser varandras texter, tänker jag.”

Även här kan skribenten inte låta bli att involvera sig själv redan i början av reportaget: ”När jag hamnade på födelsedagsfesten eller kanske bröllopsfesten [hos paret] hade jag aldrig träffat Margit Richert i hela mitt liv, och Thomas Engström hade jag träffat en gång tidigare – trodde jag – i fem minuter på en pocketgala. (Det ska senare visa sig felaktigt – vi sågs i entrén på Albert Bonniers förlag där han kläckte ur sig: Du är större än jag trodde, vilket är enda gången någonsin någon sagt så till mig).”

Det konstigaste med egotrenden är kanske att journalister inte skämsryser när de läser igenom sina egna texter. Jag lade nyss sista handen vid mitt senaste fackbokmanus och höll mina ögon öppna efter sådana övertramp av min annars så vassa penna och behöll enbart 4-5 där nödvändigt. Det var ingen uppoffring, tvärtom – som läsare hajar man ju till och tappar fokus när ett stort JAG brakar in i texten.

Linda Skugge har i sina uppmärksammade intervjuer för SvD Kultur och Expressen upphöjt jagfixeringen till en konstart. Varje intervju landar i hennes egna tankar och besvär. Kanske är det svårt att lära gamla krönikörer lyssna. Men Skugge borde i alla fall lyssna till sin generationskamrat Andres Lokko, som i en intervju med anledning av nysläppta textsamlingen ”LOKKO 2010–2019” ser tillbaka på sin tidigare inkarnation som stildiktator på tidningen Pop: ”Min smak och mina åsikter. En gång i tiden var det allt. I dag vill jag helst slippa blanda in tyckande i mina texter.”

Debattifieringen av journalistiken, inte bara den ökade mängden opinionsmaterial utan det faktum att tyckartexter tränger ut recensioner och annat klassiskt innehåll på kultursidorna, lär vara en drivande faktor bakom egotrenden. Ibland letar man förtvivlat efter en kulturkoppling för att begripa vad texten gör där (Jens Liljestrands sorgsna, nästan för privata text om manlig sterilisering på Expressen Kultur häromdagen är ett typexempel). Kanske smittar stilen också av sig. Det går trender i skrivande som i allt annat.

Man undrar om inte den snart årslånga coronapandemin också påverkar. Psykologer har ända sedan mars talat om ett ökande inåtblickande och reflektion, på gott och ont. Eventuellt är det också en fixering som utmärker sig i Stockholm. En spaning i mediearkiven visar faktiskt en något mindre grad av ”jag tycker…”, ”jag tänker…” och ”den här filmen påminner mig om när jag en gång tvättade håret” i lokalpressen.

I slutänden riskerar vi hur som helst att få en slags Narcissus-journalistik, där ingen på riktigt ser den andre utan använder intervjuobjektet för att spegla sig själv. Kanske är det spännande för en viss inavlad innerstadskrets av kulturprofiler (”åhå, så Erba är kortväxt?”). Men låt oss inte inbilla oss att läsarna får ut något av det.