KOM TILL BOKMASSAN!
ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister.
Här hittar du all information om evenemanget.
– Jag har ett starkt driv, säger Evin Ahmad. Nu är det ni på utsidan som får se var jag gjort. Själv känner jag att jag inte har gjort tillräckligt.
Hon skildrar i ”En dag ska bygga ett slott av pengar” en ung kvinnas resa. ”På Valhallavägen ligger en av Sveriges dyraste utbildningar. Vi citerar stora dramatiker, får massage, tränar röster, känner golvet, lär oss fäktas.
20 meter bort har en kvinna serverat mat till överklassbarn i över tio år.” En klassresa. En fysisk resa från förorten Akalla till dess raka motsats Östermalm. Samtidigt, en mental resa genom skuld och skam, identitet som låter sig formas men även spjärnar emot: ”Jag hatar när jag hör mig själv förändra min röst.”
Evin Ahmad har gått scenskolan (hon gick ut 2015). Hon kommer från Akalla. Hennes mamma jobbade i en skolbespisning och hennes pappa som vaktmästare.
Det är en roman, men det är hennes resa.
– För mig var den väldigt komplex. Klassresan är nästan alltid något väldigt stereotypt. Det förväntas vara trasiga personer som sedan lyckas. Så ser dramaturgin ut. Men är människor redo att höra om den riktiga verkligheten, när den inte är paketerad som en fin saga? Sanningen är att alla inte kan lyckas.
När vi talar om klassresor verkar det som ett obrutet flöde, som att man helt lämnar punkt A för att istället hamna på punkt B. Men man delas, slits mellan det gamla och det nya. Håller du med?
– Det krävs flera generationer för att göra resan. Min mammas familj, de hade inte ens skor. Glappet mellan henne och mig är inte stort. Jag har råd med saker idag som jag inte hade tidigare, men lever fortsatt med samma oro: Hur ska jag betala min pappas pension? Hur ska jag fixa skulderna? Det är skevt. Jag vinner priser och syns i tidningarna, men problemen finns kvar. Det är ingen framgångssaga.
Evin Ahmad talar om tolkningsföreträde. Hur länge kan hon äga sin egen berättelse?
– Jag ser hur jag beskrivs. Att jag är från Akalla men kommer in på scenskolan. Där sätts en värdering. Det ska vara och. Sedan att det används begrepp som framgångssaga, eftersom det inte är förväntat att någon som jag ska kunna göra resan. Man vill ha berättelsen. Den är gullig, den ger oss hopp, och är lagom smutsig och tuff.
Hur mycket skuld känner du på grund av din egen resa?
– Klart jag känner skuld, jag vet vad jag lämnar folk i. Jag vet att jag nu får tillträde till priviligierade rum. Jag vet att jag behärskar språket så att jag blir mer tagen på allvar än min mamma. Språket är makt, det kommer med referenser och koder. Den skulden kommer jag alltid att leva med.
Du skriver mycket om pengar. Att inte ha pengar, att ha mindre pengar än andra. Hur har det präglat dig?
– Det är inte just pengar på det sättet, framför allt har det med utbildning att göra, att ha föräldrar som är medvetna, som att veta hur man söker stipendier och läser läxor. Det handlar om kunskap som tar en flera steg före. Vadå, stå i bostadskö, skulle man göra det? När andras föräldrar satt sina barn i kö innan de fyllde ett år. Allt sådant ger förtur. Hur är det möjligt att så många som gick scenskolan hade bostadsrätter? Jag kan fortfarande inte få ett banklån idag. Det här är saker man inte pratar om.
Kultursverige betraktar gärna sig självt som inbjudande, inkluderande, öppet för nya erfarenheter. Hur stämmer den bilden med din erfarenhet?
– Kanske om man följer reglerna.
Hur ser reglerna ut?
– Vi som är en minoritet, vi som som har föräldrar från en annan bakgrund, vi som är under- eller arbetarklass, vi välkomnas när vi berättar just sådana historier. Det finns ett behov av vissa typer av berättelser. Jag menar, hade min specialitet varit tulpaner istället … Nu har jag i och för sig fått göra andra typer av roller, men ta mig eller Jonas Hassen Khemiri eller Athena Farrokhzad – vi blir inte igenkända för att vi berättar om ett skilsmässodrama eller något liknande.
– När jag sommarpratade i år valde jag att inte berätta om Akalla utan om mitt skådespeleri. Det fick jag kritik för.
Expressens recensent var besviken. Försökte ”fånga smulorna av icke yrkesrelaterat snack”, men hade velat höra mer om ”hennes hemby Akalla” och ”sminkbutiken i Tensta”.
– Jag ska kunna berätta om mitt konstnärskap. Inte ständigt mötas av förväntningar att vara feminist, stå för klasskamp och antirasism. Jag ska kunna vara en total douchebag (skithög). Först då är det jämlikt.
När förstod du att det skulle bli en bok?
– Jag gick på möte med förlaget och skrev på kontrakt, men höll det sedan för mig själv. Jag ville inte bli en så medveten person, om du förstår vad jag menar. Jag ville inte börja tänka på mottagaren, eller på mig själv som avsändare. Jag ville att mitt perspektiv skulle vara känslorna, att jag skulle kunna skriva hårt och med ilska.
Författarens uppdrag är ensamt, en bok blir inte till i en kollektiv process på samma sätt som en pjäs eller film. Är det skönt?
– Ja, jätteskönt. Det vackra med skådespeleriet är ensemblen, jag tror alltid på den. Men det var befriande att bli bortförd av sin egen konstnärliga röst, att få testa sig själv.
Du har fest för din bok nu i helgen, och du kommer till Bokmassan för att prata om den. Påverkas din känsla för allt detta av att nazister kommer att demonstrera?
– Jag låter det inte påverka mig. De är färre än vi, de ska inte ta ifrån oss något. Jag tycker synd om dem och hoppas att de finner sin inre ro någon gång. Nazisterna är bara … onödiga. Jag lägger inte min energi på dem.
Diskussionen om Nya tider och om nazisternas demonstration tenderar att bli abstrakt, att handla om yttrandefrihet, att ett demokratiskt samhälle även ska kunna upplåta plats för odemokratiska krafter. Vi måste ta diskussionen, heter det. Vad säger du?
– Hur ska man ta diskussionen rent praktiskt? Sitta mitt i hetsen på Bokmässan, mitt i Instagram-flödet … Nej, jag sparar tid på att skita i det. Jag vill inte gå mot mig själv och mina värderingar. Framför allt vill jag inte vara där när det finns folk där som vill mig, mina föräldrar och hbtq-vänner illa. Jag kommer att vara på Folkteatern. Det är min plats, mitt hem.
Evin Ahmad om ...
... kurdiska folkomröstningen: Jag var härom veckan på en filmfestival i irakiska Kurdistan. Det var flaggor överallt, fest och dans. Jag är född i Sverige, men när jag kom till flygplatsen och fick: ”Välkommen hit, syster!” Då blir det påtagligt att det är viktigt, att det har med min historia att göra.
... att hon inte skrivit en självbiografi: Det är en roman. Där finns saker som är 100 procent sanna. Det är ingen science fiction. Men vissa karaktärer är uppdiktade. Verkligheten konstrueras. Din upplevelse av det här samtalet kommer inte att vara likadan som min.
... någon klasskamrat från scenskolan läst romanen: Ingen aning. Jag har inte hört något. Men det är inte heller individer jag kritiserar.
... växelverkan mellan skådespeleri och författarskap: Som skådespelare är jag hela tiden beroende av någon annans text, replikerna som är skrivna för mig. Jag kan bara vara så kreativ som författaren tillåter mig att vara. Allt börjar med manus. Det tar jag med mig in i författandet. Sedan tror jag att vi skådespelare automatiskt tänker på rytm, vi har den i oss, vi skriver för att det ska höras.
