Kultur & Nöje.

2020-04-01 16:00
  • Bild: Shutterstock
  • Agneta Klingspor. Foto: Pressbild/Agneta Klingspor
    Agneta Klingspor.
Puffetikett
Dagens ETC

”Jag ska hållas undan för att inte smittas och dö”

Har aldrig i mitt 74-åriga liv tillhört en riskgrupp. Diagnos: över 70 år med Diabetes 2. Jag ska gömmas, hållas undan för att inte bli smittad och dö. Går min dagliga promenad men kan inte ta in våren, den glider undan och kvar står viruset och ruskar på sig. Hostar och snorar. Bofinken sjunger som en tossa i Vita Bergen. Men vad hjälper det?

Här lever jag dag efter dag, ja, jag får gå ut, men inte handla. Virusmyndigheten har bestämt så. Jag lyder. Är satt på paus. Kontaktar Sofia via FB, hon ska handla åt mig, skriver en lista som jag måste tänka igenom noggrant, skulle jag missa något kan jag inte gå till affärn. Ibland springer jag på toa, har fått dålig mage av denna instängdhet, kroppen reagerar och vill liksom inte finna sig. Men om en stund ska jag ta min promenad för att inte säcka ihop helt. Arbetarna i sina illgröna overaller reparerar den lilla vägen i Vita Bergen. De synar sitt arbete noggrant. Livet fortgår och viruset är osynligt, man kan inte ta på det, inte se det, det bara är.

Jag vill se viruset, vill förinta det med blicken. Nej förresten, jag skulle fråga om viruset var nöjt och belåtet nu när alla ligger och fryser av feber och staden står still. Är du nöjd nu? Några gamla som jag kanske dör. Nåt ska jag ju dö av. På Hammarbykajen går folk i solen, jag pekar åt dem att hålla avstånd, de flyttar sig lite, verkar fatta dåligt. En medelålders man blir arg och skriker Basta åt mig. Herregud! Har folk blitt galna? Skyndar hem till min lägenhetsborg och slänger igen dörrn. Pang.

Lagar mat, coronamat, allt är corona nu och dricker mitt coronavin till, tittar på min coronateve och kliar en stund på min coronanäsa och tänker att jag borde tvätta coronahåret och gör det.

En tidig morgon vaknar jag av: får jag det så dör jag. Inget kan jag göra och inte läkarna heller verkar det som. Är i coronans våld. Tittar ut genom köksfönstret, där ligger det stormslagna trädet. Före coronan fälldes trädet av en nattlig storm. Precis i sluttningen upp mot Vita Bergen. Nu är trädet hugget i mindre bitar. Där har de legat i flera veckor nu. Det fällda trädet minner om en tid före corona. En tid som alla andra, man gick upp, tog en promenad och tittade på en film på kvällen, snackade på FB. Levde gott och lugnt. Nu betyder corona död för mig. Några tycker att jag överdriver, men jag har aldrig varit i riskgrupp förr, försöker lära mig vad det är.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Jag måste ut och sluta coronera mig. Kanske jag ser en sädes­ärla, kanske jag kan vara lite glad över våren.

Det går inte så bra. Varje fågel påminner mig om att jag är människa och kan få corona. Folk går längre från varandra än igår. Många unga kommer i stora grupper, skrattar och flamsar som om corona inte finns. För mig finns den hela tiden.

Jag kollar vad jag har hemma, flera gånger om dan. Skriver upp om det fattas nåt. Har tvål, deodorant, kroppslotion, ska jag pigga upp mig med lite parfym? Sockorna har alla plötsligt hål. Nål och tråd finns. Häromdagen när jag öppnade kylen och den var full, blev jag lugn. Att komma till detta: bli lugn av att se kylen full. Främmande, allt är främmande. Allt är nytt.

Känns som en osynlig bomb briserat i Stockholm. Jag ska ut nu i krevaden.

När jag passerar en människa på kajen vill jag instinktivt hålla andan. Som om det skulle hjälpa. Jag skriver med stor stil inne i huvet DET SMITTAR INTE UTE TVÅ METER IFRÅN. Så gapar jag inne i huvudet, hela kajen ända bort till bron. Där vänder jag för utrymmet under bron är för trångt. Vid sidan av märker jag att skrattmåsen har kommit med sitt svarta huvud, den skriker glatt. Äntligen är jag hemma på Hammarby­kajen!

Ibland glömmer jag coronan och ska gå till Konsum eller varför inte Systemet och köpa en liten portvin. Jag kan inte det, får inte. Är helt beroende av andra. Det är svårt för en sån som mig. Jag valde i mitt liv att inte leva i en familj, ha man och barn, ville skriva och därmed vara ensam mycket. Nu är jag beroende och tacksam, vet inte hur jag ska ”betala” tillbaka. Ibland får jag hjärtklappning, kroppen talar till mig, borde ta en promenad, men det är lunchtid och troligen mycket folk ute. Måste vänta tills de går in igen. När jag öppnar dörren ropar jag ut i trappen: hej är det nån där? Inget svar, då kan jag gå ut.