”Jag ska hållas undan för att inte smittas och dö”

Här lever jag dag efter dag, ja, jag får gå ut, men inte handla. Virusmyndigheten har bestämt så. Jag lyder. Är satt på paus. Kontaktar Sofia via FB, hon ska handla åt mig, skriver en lista som jag måste tänka igenom noggrant, skulle jag missa något kan jag inte gå till affärn. Ibland springer jag på toa, har fått dålig mage av denna instängdhet, kroppen reagerar och vill liksom inte finna sig. Men om en stund ska jag ta min promenad för att inte säcka ihop helt. Arbetarna i sina illgröna overaller reparerar den lilla vägen i Vita Bergen. De synar sitt arbete noggrant. Livet fortgår och viruset är osynligt, man kan inte ta på det, inte se det, det bara är.

Jag vill se viruset, vill förinta det med blicken. Nej förresten, jag skulle fråga om viruset var nöjt och belåtet nu när alla ligger och fryser av feber och staden står still. Är du nöjd nu? Några gamla som jag kanske dör. Nåt ska jag ju dö av. På Hammarbykajen går folk i solen, jag pekar åt dem att hålla avstånd, de flyttar sig lite, verkar fatta dåligt. En medelålders man blir arg och skriker Basta åt mig. Herregud! Har folk blitt galna? Skyndar hem till min lägenhetsborg och slänger igen dörrn. Pang.