Jag minns handen som strök mig över pannan när jag för några år sedan själv låg i respirator.
”Kan hon andas själv?” ”Nej”, och jag flöt bort i mörkret igen. Hörseln fungerade långt innan min andning gjorde det.
Jag kände ännu inte av slangarna genom näsan ner i lungorna och genom munnen ner i magsäcken, som gjorde att min hals och mitt ansikte svullnade upp. Visste inte att mina stämband och min hals skulle repas och rossla i veckor. Att jag ett tag efteråt inte skulle känna igen mitt eget ansikte, trycket inifrån hade fått mina ögon att svullna och bli utstående. Det var inte jag längre där i spegeln, det var någon som led av elefantsjukan tänkte jag då och undrade om det var okej att sörja förlusten av ett ansikte när jag nu fått tillbaka livet.
Men det visste jag ännu inte när hon som rättade till slangen in i min mun sen strök mig över pannan. Mitt medvetande som spritt ut sig i mörkret samlade ihop sig och följde hennes hand över pannan och det var som gulddroppar i mörkret och en värme genom kroppen. Kroppen blev lite mer kropp igen och den blev min.
Händerna som hanterade min kropp och rösterna som pratade om den ovanför och bredvid mig gjorde den annars till en maskin, ett ting. Och jag minns hur kallt det var i rummet, att filten var tunn och alltid gled ner från min kropp som om den var hal som såpat glas och lämnade bröst och mage bara i den stora uppknäppta sjukhusskjortan där åtkomlighet var viktigare än integritet. Kanske ett nödvändigt ont, livets upprätthållande är nog viktigare än att bli sedd som en människa i varje stund. Men ändå. Jag minns känslan av att ligga halvnaken och bunden i ett rum som var andras arbetsplats. Lunchprat, var ska vi äta idag och vart ska ni resa på påsklovet?
På nyheterna ser jag stora kroppar i respiratorer på sjukhus i Italien. Tv-teamet har fått komma in i rummet där de sjukaste ligger. De är ofta överviktiga, med munnar som gapar runt slangar och händerna ligger utslagna bredvid blottade magar. Reportern intervjuar en sköterska och de pratar brist på sängar och utrustning. Bakom dem viftar en hand till i luften. Reportern pratar om övervikt, ålder och kön och munskydd och männens ögon är censurerade där de ligger på rader, bara kroppar kopplade till maskiner i lysrörsupplysta rum.
Jag minns det inte men har fått det berättat för mig, att mina hjärtslag på skärmen blev starkare när någon tryckte min hand.
Jag läste i en studie i Läkartidningen om hur återhämtningen efter tiden i respirator förkortas om patienten har haft skötare runt sig som varit mer personliga, tagit sig tiden att försöka kommunicera och lyssna och att stryka dem över kinden någon gång. Traumat det innebär att ligga i respirator med dödsångest, kvävningskänslor och panik blir mildare om det fanns mänsklig kontakt. På nyheterna pratar de om brist på sängar men knappt någon pratar om ifall det finns tillräckligt med personal som – i skyddsutrusning – har tid att stryka patienterna över pannan.
När jag en dag ska dö då är det enda jag verkligen önskar att det ska finnas någon som håller mig i handen.
Om det är något jag önskar att vi ska ta med oss och prata om efter det att coronan inte längre är vardagsnyhet utan något att minnas och sörja och lära sig något av så är det att vi alla borde bli preppers.
Vårt samhälle borde bli en prepper och börja preppa vård och omsorg som om det var den sista toappapersrullen på Willys.
Vi borde ha överkapacitet som ledord och alla som jobbade inom vården borde vara utvilade och ha många kollegor att samsas med om jobbet. De borde alltid kunna vara hemma om de är sjuka, gå och kissa när de vill och äta lunch på en bestämd tid. Det borde alltid finnas skyddsutrustning i överflöd så att det aldrig behöver tvekas inför att slå sig ner bredvid en sjuk människa i en respirator och hålla henne i handen eller stryka henne över pannan i det som kanske är hennes sista stund.
Vi får inte glömma bort att målet med att överhuvudtaget ha ett samhälle, själva grundpoängen med samhället, är att vi gemensamt tar hand om varandra på ett eller annat sätt. Och måttet för ett bra samhälle är inte bara hur bra det är att leva i det, utan också hur bra det är att dö i det.
Jag önskar att alla de som nu och i framtiden ligger i respiratorerna på våra sjukhus och som just nu mest är en siffra, en sjukdom och en ålder och en kropp bland många andra i överfulla sjukhus, får ha någon som stryker dem över pannan när de är ensamma i mörkret.
