Jämlikhet och klimatansvar går hand i hand

För drygt ett år sedan började inflationen i vårt land stiga kraftigt. Hur ska den bäst bekämpas? Det är den övergripande fråga som Elinor Odeberg ställer i sin bok ”Dyrtider” med underrubriken ”Så bekämpar vi inflationen”. Författaren är ekonomhistoriker och har varit sakkunnig på finansdepartementet. Numera är hon chefsekonom på tankesmedjan Arena idé. Inledningsvis undrar författaren om det är rimligt att det är: ”… konsumenter och löntagare som skall bli fattigare för att få ned inflationen.” 

På 50- och 60-talen hävdade nationalekonomer att det finns ett samband mellan arbetslöshetsnivå och inflationstakt, där hög arbetslöshet är kopplad till låg inflation (och vice versa). Men på 70- och 80-talen förekom samtidigt hög arbetslöshet och hög inflation – stagflation – orsakad av höga oljepriser. Den tidigare uppfattningen stämde alltså inte. På senare år har ekonomer torgfört idén om jämviktsarbetslösheten (NAIRU), det vill säga att det finns en arbetslöshetsnivå som inte är inflationsdrivande och därför acceptabel. Men full sysselsättning måste väl ändå vara det mest eftersträvansvärda, hävdar Elinor Odeberg med kraft och tillägger ”… eftersom den största inkomstklyftan går mellan dem som har ett jobb och dem inte har det.” Med starka fackföreningar och centrala löneavtal kan man driva en solidarisk lönepolitik. Detta är viktigt för inflationsbekämpningen, eftersom både arbetsgivare och arbetstagare tjänar på att pris- och löneutvecklingen är förutsägbart.