Kulturdebatt/Myra Åhbeck Öhrman.

2021-07-14 10:45
Myra Åhbeck Öhrman Bild: Privat/Shutterstock
Myra Åhbeck Öhrman
Puffetikett
Dagens ETC

Identitetspolitiken – vänsterns eget hjärnspöke

Begreppet identitetspolitik har blivit både högern och vänsterns favoritspöke.

Myra Åhbeck Öhrman försöker förstå missförståndets grund och påminna om vad vi har att vinna på att identifiera vad vi har gemensamt.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

När Marx och Engels 1848 inledde det kommunistiska manifestet med att beskriva hur kommunismens spöke gick runt i Europa anade de nog inte att samma fras skulle kunna användas för att beskriva Sverige i början av 2021.

Den livsfarliga vänstern levde och frodades i alla fall som hjärnspöke hos borgerliga opinionsbildare i våras, när de behövde relativisera framtida samarbeten med Sverigedemokraterna. Då upptäckte de plötsligt att Ung Vänster i flera års tid nämnt kommunism i sitt principprogram, och förfasades högljutt och teatraliskt.

I den riktiga världen, utanför högerns propagandabubbla, är det lätt att uppleva svensk arbetarrörelse som död snarare än odöd. En rörelse som tappat mycket av sitt folkliga stöd och bit för bit bytt bort sin ideologiska ryggrad mot nyliberala reformer med löften om materiellt välstånd.

Lyckligtvis finns det få saker vi människor gillar mer än att prata om varför allt gått åt skogen. “Everyone’s a critic”, som det brukar heta. Internet har matat det monstret genom att skapa infrastrukturen för att enklare agera baksätesstrateg i vilken fråga som helst.

Det har samtidigt gjort det lättare att följa mönster i det ständigt närvarande surret av kritik. Höra skramlandet av kedjorna från vänsterns egna hjärnspöken.

I sin bok “Chavs – föraktet för arbetarklassen” som släpptes på svenska 2017, skriver författaren Owen Jones hur progressiva intellektuella blivit mer intresserade av frågor som rör identitet än de som rör klass. Hur Labours fokus på kvinnor och hbtq-personers rättigheter tagit fokus från arbetarna.

“Identitetspolitik” som begrepp exploderade under 2010-talet, och blev ganska snabbt både högern och vänsterns favoritspöke. Den konservativa högern jobbade hårt på att utmåla alla typer av progressiva rörelser som hysteriskt blåhåriga snorungar som letade förtryckspoäng i sina privilegierade liv, och kleta det på vänstern i stort.

"Vänstern bryr sig inte om folket", sa de, med ett anklagande pekfinger mot Sveavägen. "De bara hyllar etablissemanget, kvoterar in kvinnor och bygger genusdagis".

Att rörelsen skulle ha glömt bort de vita arbetarmän vars blodiga och svettiga axlar burit upp den, är inte en känsla helt utan fog. Det är bevisligen rätt jobbigt att vara man på 2000-talet, klämd mellan motstridiga könsroller och med känslan av att tiden – och makten – springer ifrån en.

Vad dessa män själva verkar glömma bort är att de medborgarrättsrörelser som gav upphov till vad vi idag kallar identitetspolitik var en reaktion från grupper vars kamp inte fick plats i historieskrivningen. Kvinnor, hbtq-personer och svarta organiserade sig inte efter identitet för att inga av dem identifierade sig som arbetare, utan för att frågor som påverkade deras liv inte sågs som viktiga nog.

Det är förstås långt ifrån säkert att de som gärna fnyser om genusdagis skulle inkludera dessa historiska rörelser i sin svepande kritik mot identitetspolitik. Begreppet, precis som andra spöken, framstår ofta som diffust och substanslöst.

I sin grundläggande definition är det faktiskt bara ett konstaterande att människor som tillhör vissa grupperingar kan uppleva liknande svårigheter och förtryck. Följaktligen kan de ha gemensamma intressen att hitta politiska lösningar för att motverka dem.

För någon från vänstern, en rörelse byggd på värdet av organisering och solidaritet, borde det vara självklart.

Det finns till och med vissa som beskriver klassmedvetenhet som en typ av identitetspolitik. Tyvärr dras den definitionen med sina egna problem.

Klass beskriver nämligen inte bara en identitet eller en inkomstnivå, utan hela det symbiotiska förhållandet mellan arbetssäljare och arbetsköpare. Det är svårt att jämställa med rasism, homofobi och andra typer av förtryck där ömsesidigt beroende mellan starkare och svagare grupper inte nödvändigtvis fyller en central funktion i samhället.

En annan populär definition är att identitetspolitik utgör ens egen godtyckliga bedömning av vad som är onödigt bjäfs, frånkopplat alla typer av realpolitik. Är du höger skyller du det kanske på postmodernister, kulturmarxister eller bortskämd bidragsvänster som vill känna efter vilket kön de tycker att de tillhör varje morgon. Lustigt nog blir det i sig att driva en form av identitetspolitik, där normalbefolkningen ställs inför ett hotat status quo.

Är du vänster skyller du det troligen på nyliberalism och individualism. En strategi från högerns politiker och näringslivet för att distrahera från materiella frågor och säkra sin egen position högst upp i pyramiden.

Det är svårt att säga att åtminstone den analysen inte har viss bäring. Som när Hillary Clinton under ett tal och med en tydlig känga mot demokratkollegan Bernie Sanders ställde en retorisk fråga om huruvida “att krossa storbankerna verkligen skulle krossa sexismen och rasismen”.

Frågan alla som definierar sig själva som vänster, och identitetspolitik på något av de här sätten, borde ställa sig är dock en annan. Var har de plockat upp den definitionen? Gissningvis kommer den, om de rannsakar sig själva, direkt från högern.

Från mittenhögerns urvattnade eftergifter till progressiv politik, där identitet vävs samman med individualism. Där lösningen på att kvinnor tilldelas en orimlig arbetsbörda på jobbet och hemma blir att anställa en fattigare, ofta utlandsfödd kvinna som städhjälp. Skyffla skiten nedåt, under en tunn svepning av självförverkligande och girl power.

Eller den konservativa högerns hån av hysteriska blåhår, och försök att utmåla tramsiga saker som “woke capitalism” – när storbolag visar stöd för progressiva positioner som är mellanmjölk nog att inte sänka deras vinster – som extremvänster trots att det är en konsekvens av den fria marknad de förespråkar. Skapa goodwill och uppmärksamhet genom att låta PR-byråer appropriera folklig kamp, slå in den i massproducerade rosa band och regnbågsflaggor för att säljas tillbaka till de nya målgrupper man uppvaktat? Det är Bra Kapitalism.

När dessa definitioner börjar trilla ur munnen på vänsterpersoner borde följdfrågan alltså bli varför de låter rörelser vars politiska mål och analyser de över huvud taget inte delar, förse dem med problemformuleringar.

Det går nämligen att ha två tankar i huvudet samtidigt: att större delen av samhällets problem beror på den ojämna koncentrationen av ekonomisk makt, och att de orättvisa konsekvenserna drabbar marginaliserade grupper av människor hårdare än andra.

Även om det är vinstintresse, inte rasism, som gör att företag väljer att utnyttja invandrade arbetare som inte i samma utsträckning kan välja andra jobb eller känner till sina rättigheter, blir utfallet rasistiskt.

Även om det är vinstintresse, inte sexism, som gör att kvinnors kroppar objektifieras och recenseras för att gynna skönhetsindustrin, blir utfallet sexistiskt.

Att avfärda allt som inte inkluderar den grupp människor du tillhör som trams, liberal propaganda eller direkt skadligt för klasskampen är kanske inte rasism, sexism, trans- eller homofobi. Kanske har du bara ett intresse av att vänstern ska vinna. Men utfallet… Ja, du fattar.

Då är det kanske du som låtit dig luras av den mellanmjölksliberala definitionen eller den som används som slagträ av en mer auktoritär höger. Väljer att bortse från att det dessa grupper slåss för, i grunden, inte är rätten till hittepåpronomen, menscertifieringar eller andra spöklika lyxproblem. Utan materiella och rentav livsnödvändiga rättigheter.

Avfärdar du kampen för rätt till jämlik vård, lön eller ett rättvist rättssystem som poänglös identitetspolitik saknar du fingertoppskänsla för var gränsen går mellan medborgarrättsrörelse och individualistisk strävan efter självuppfyllelse.

Att säga att vänstern och identitetspolitik står i opposition till varandra är att missförstå, som högern så ofta gör, vad vi i grunden har gemensamt. Att påstå att det måste splittra oss blir en självuppfyllande profetia.

I de grupper som redan ser ett systematiskt förtryck har vänstern naturliga allierade, förutsatt att vi välkomnar dem och erbjuder verktygen för att vidga sin analys till ekonomisk jämlikhet. Det är en mer hållbar väg framåt än att kasta ut barnet med badvattnet baserat på en konservativ nidbild.