Kultur & Nöje

I Täbys konstsnöspår såg jag pandemins oändlighet

Publicerad 7 juni, 2021

Pandemins isolering, distansstudier och hemarbete kan ibland få det att kännas som om vi alla sitter i ett kollektivt rymdskepp liknande det i Harry Martinsons ”Aniara”. Bild: Bild: SF films, Tore Burnäs/SvD/TT & Shutterstock (Bilden är ett collage)

Dagens ETC

Som Aniaras rymdresenärer drömmer om Mars, drömmer vi alla om slutet på pandemin. Alternativet känns allt för skrämmande. Men vad händer när vi inser att covid-19 inte försvinner i höst, undrar Gustav Björklund Larsen.

Gustav Björklund Larsen

Text

I vintras såg jag ”Aniara”, den filmatiserade versionen av Harry Martinsons rymdepos. Filmen drabbade mig som en själslig smocka.

I ”Aniara” har människorna lämnat jorden efter att planeten har förstörts av människan. På väg mot rymdkolonin på Mars tappar rymdskeppet sin kurs. Styrsystemen slås ur funktion. Skeppet driver i rymden, mot Lyrans stjärnbild. Ofattbart snabbt, men oändligt långsamt, rör det sig ständigt, men kommer knappt ur fläcken.