Kultur & Nöje

I skogens lugna svalka kan vi ana det stora

Publicerad 22 februari, 2021

Bild: Bild: Shutterstock

Dagens ETC

Skogsskövlingen fortsätter och skapar sår – inte bara i landskapet, utan i våra själar. Vad händer med människan på ett djupare plan när skogen försvinner? I Dagens ETC pågår en serie där läsarna berättar om sina upplevelser av skogen. I dag är det Christine Hellqvists tur.

Christine Hellqvist

För bara några dagar sedan vandrade jag tillsammans med vänner på knarrande snö genom Nolhagabergets bokskogar i Alingsås. Träden stod där, med knoppar redo för vår, trots minusgraderna. I maj kommer det att skimra grönt längs berget och de höga valven bli tydligare.

Rummet. Kyrkorummet – jag håller med Jens Unosson som skrev om skogen som sin kyrka i Dagens ETC den 15 februari. Jag minns mina trötta cykelturer, när jag först jobbat natt på elevhemmet och sedan i särskolan med barna, minns den välsignade vilan, svalkan, högtidligheten där. Jag brukade stanna till, ställa cykeln och sätta mig på en sten en stund. Oftast kom ingen undrande människa förbi och störde. Det var jag och bokarna och fåglarna och känslan av fullkomnande. Såhär är det när det är som bäst, brukade jag tänka. När vi får omslutas och komma hem och ana det stora, den goda kraft som måste finnas bakom allt.