De var inte påhittade sagor, de var berättelser förklädda i sagans form. I mytologin möter man alla tänkbara sätt att leva sitt liv. Jag vill gå så långt som att påstå att det är omöjligt att uppfinna ett liv som inte redan är beskrivet. Allt finns där. Alla lyckor och alla olyckor, alla strävanden och alla misslyckanden, alla dygder och alla odygder.

Jag blev förvånad av att se hur många gånger den stora och överraskande vågen från havet – det som vi kallar tsunami – hotar byar och städer i mytologin. Hur många gånger människorna straffas för sin skrytsamhet, kättja, snålhet, dumhet och grymhet men utan moraliska eller pedagogiska avsikter.

Mytologin är hela världen.   

En av de viktigaste gestalterna i mytologin är Herakles. På svenska kallas han ofta Herkules och i SAOL finns orden herkulisk och herkulesarbete. Antiken betraktade honom som den största av hjältarna. På medeltiden fick han status som helgon. Han grundade städer och tämjde floder, kämpade ner monstruösa varelser.

För att bli fri. Inte för att tjäna rikedomar eller ryktbarhet utan för var att vinna sin frihet.

Men låt oss ta det från början. Herakles var en halvgud men en hel hjälte. Hans far var Zeus, den mäktigaste av gudarna, och hans mor var Alkmene, en vanlig dödlig kvinna, dessutom gift.  Zeus åtrådde henne till den grad att han tog hennes makes gestalt och för att få dela hennes säng när maken var ut i världen och krigade. Gudens lycka och njutning var så oerhörd att han förlängde denna natt så att den varade tre dygn.

Vem har inte önskat att tiden med den älskande aldrig tar slut? Hedonismen blev ett stående inslag i västerlandets kultur liksom alla försök att stävja den.

Alkmene födde en välskapt pojke som Zeus älskade från första ögonblick och hans maka Hera blev svartsjuk trots att den nyfödde gavs namnet Herakles, vilket betyder ”till Heras ära”. Hon lät sig inte bevekas och såg till att Herakles blev mer eller mindre slav under sin kusin Eurystheus, kung i Mykene och på alla sätt Herakles motsats. Sjuklig, svag, rädd.

Herakles längtade hem till Argos och Eurystheus lovade att ge honom friheten under förutsättning att han gjorde som han blev tillsagd.

Det var på dennes befallning som Herakles utförde sina bragder för att helt enkelt bli fri. Han var tvungen att vinna sin frihet. Han fick den inte som gåva.

Denna idé om någon har blivit och förblir grundläggande: friheten erövras, den ges inte. Generation efter generation av män och kvinnor kämpar för friheten, men när kampen är över, då har man blivit en annan.

Det är många frihetshjältar som med tiden förvandlades till tyranner. Det är många framgångsrika uppror som började för frihetens skull men som slutade i tyranni. Det ödet undgick inte Herakles heller.

Hans första bragd var att döda ett fruktat lejon som härskade vid Nemea, redan i antiken känt för sina viner. Numera finns vinerna från Nemea i Systembolagets sortering för den som tycker om hjältedryck.

I trettio dagar följde Herakles efter lejonet tills det sökte sig till sin kula, som hade två ingångar. Hjälten såg till att mura igen den ena för att sedan gå in i grottan för att möta lejonet. Därinne hade han ingen nytta av sina vapen. Han kunde inte svinga sin klubba, inte använda sig av bågen. Det återstod att brottas med det stora lejonet och Herakles var den starkare.

Han flådde lejonet och klädde sig med dess hud. Det blev hans signatur. Den lejonklädde. Redan första bragden hade förändrat honom. Han hade fällt en grym härskare och folkets tacksamhet var stor. Det kändes bra att gå till torget och känna alla varma blickar från människorna. Det kändes bra att se flickornas leenden när han gick förbi. Vägen till berömmelsen och friheten låg framför honom, men den var livsfarlig då den krävde ännu fler bragder. Han hade gjort sin första.

Vilken skulle bli hans andra?