– Romanen utspelar som om ungefär 100 år från nu, och inget botemedel har ännu funnits. Det är en sjukdom av ett slag som vi aldrig sett förut. Det enda de vet är att den smittar från personer med kromosomuppsättning XY till personer med kromosomuppsättning XX, och att det är det fysiska mötet mellan kroppar som är det farliga.

I boken har män och ­kvinnor tvingats leva åtskilda i nästan 100 år. Hur känner de inför detta?

– För kvinnorna i romanen är ”män” bara något de hört historier om. Endast de allra äldsta kan vittna om att, för länge sen, ha sett en man med egna ögon. De yngre kvinnorna känner till smittan från skolans lektioner, från varnande meddelanden och från katastrofövningar de deltagit i så länge de kan minnas. Utöver det är begreppen ”man” och ”smitta” mycket abstrakta, nästan som mytologiska varelser. När det börjar pratas om möjligheten att, trots smittan, försöka börja leva lite närmare männen igen, reagerar romanens karaktärer MYCKET olika...!

 Vad har skrivandet av boken gett för insikter?

– För mig personligen har det handlat mycket om hur människor förhåller sig till det okända. Hur reagerar vi inför något vi bara hört historier om? Hur ska vi förhålla oss till myter, rykten och nyheter om sådant som vi aldrig sett med egna ögon? Vem ska vi lyssna på, vem ska vi lita på? Kanske är enda sättet att ta ställning att faktiskt skaffa sig en egen erfarenhet? Jag har inget svar på de frågorna, men jag har åtminstone nått insikten att det är viktigt att vi funderar över dem ordentligt.